Fördelare 4 - IF Metall

TEMA: Hållbart arbete
Yvonne Spring saknar den
Det var bättre förr brukar det
heta. Yvonne Spring minns hur
det var när hon började på
Volvo och den speciella Volvoandan
och sammanhållningen
bland arbetskamraterna i monteringsfabriken
under den
tiden.
Hösten 1986 fördes ett samtal i lunchrummet
på Billhälls. Yvonne Spring hörde en
tjej som pratade om att hon sökt jobb på
Volvo. Den tjejen tyckte att Yvonne också
skulle söka. Hon visste ingenting om Volvo
men minns att hon tänkte att där jobbar
nog bara stora karlar med stora maskiner.
Yvonne var trött på jobbet på Billhälls så
hon bestämde sig för att söka. Den 16
februari 1987 började hon sin anställning
på Volvo i Torslandafabriken, närmare bestämt
på bana 2:4. Tjejen som uppmanade
Yvonne att söka fick aldrig anställning på
Volvo. Hon var för kort, blev svaret.
Positiv energi
När Yvonne presenterar sig för mig, som
kontaktombud på Puren är det på bred
och härlig gôteborska. Jag blir omedelbart
på gott humör när jag skakar hennes hand,
något annat är omöjligt. Jag möter en kvinna
som sprudlar av positiv energi och har
ett fantastiskt gott humör. Samtalet är genast
igång, och känner att hon är väldigt
lätt att prata med. Hon ger intrycket av att
vara en person som man lyssnar på.
Vi har bestämt att samtalet ska handla
om när den sista Volvo 240 rullade av
banan i Torslandafabriken. Den 7 maj är
det exakt 20 år sedan. Yvonne har massvis
med bilder från den tiden. Hon öppnar sin
fotobok när vi sätter oss ned och vi stirrar
in i ett tidigt nittiotal. Hon pratar med stor
entusiasm kring bilderna samtidigt som vi
emellanåt pratar om hur det var att jobba
här då.
Det var inte ovanligt att höga chefer och direktörer besökte fabriken och pratade med de anställda,
här träffar Yvonne förre direktören P-G Gyllenhammar.
Fin gemenskap
– Jag kommer ihåg att mitt första intryck
var att det surrade och att pallställen
nådde ända upp till taket. Dessutom noterade
jag att taggtråden på stängslet utanför
lutade inåt och inte utåt.
– Men vi hade skitkul, vi var ett bra
kompisgäng och hade en fin gemenskap!
Vi gjorde även saker ihop på fritiden. Men
det var en helt annan mentalitet då, man
längtade till jobbet när man var ledig. Jag
var ju ovan att jobba med rörliga föremål
så det snurrade en hel del när man la sig i
sängen på kvällen.
På den tiden byggde
vi 30 bilar i timmen
och 240 var
lätt att bygga. Idag
är det så många fler
detaljer. Arbetsmomenten
var tyngre
då men det fanns återhämtningstid, idag är
det stressigt och monotont.
Skifte i ledarskapet
Vi pratar en del om skillnaden att jobba på
Volvo nu och då. Yvonne får något avlägset
i blicken, hon tittar ut genom fönstret och
säger efter en stund att monteringen var
mer humant upplagd då och att hon upplever
en mycket större press idag.
– Men jag förstår ju att det finns ett
större tryck från omvärlden med och att
företaget är mer konkurrensutsatt. Det
”Det var en helt annan
mentalitet då, man
längtade till jobbet
när man var ledig”
blev ett skifte i ledarskapet när vi blev
Fordägda, mer auktoritärt liksom. Förr
kunde vi få matkuponger när vi jobbade
över och det kändes som att montörerna
uppskattades mer. Nu känns det bara som
att bilarna skall ut. Jag hade inte vart kvar
om jag inte trivdes, jag har arbetat här i 26
år. Men det är klart att det var ett helt
annat klimat då.
Idag jobbar Yvonne
på Puren, stationen
där rutorna limmas.
Några av arbetskamraterna
från
tiden på 2:4 finns
fortfarande kvar. På
den här avdelningen är hon kontaktombud.
När jag frågar henne om hur det kom sig
att hon engagerade sig fackligt.
Raka rör
– Jag säger vad jag tycker och det är viktigt
att någon pratar för de som inte kan
själva. Arbetskamraterna ville att jag skulle
ställa upp och jag har varit kontaktombud
i omgångar ända sedan 1993.
– Det är raka rör på gott och ont. Jag har
alltid sagt vad jag tycker och jag har fått
en del skit för det tidigare. Men jag kan ta
4
fördelaren 4, april 2013