Sidan 1 3-07.indd - Ergo

Ergo #3 / 2007
NYHETER / 17
FORSKNING PÅGÅR
KRÖNIKA/NINA BRANDER
Nina Brander är språkvetare,
journalist och översättare
Hon fällde Helénmördaren
Två decennier efter att DNA-tekniken introducerades
i rättssammanhang förbättras
den fortfarande ständigt. En som har
bidragit till att öka metodens effektivitet
är Uppsaladoktoranden Martina Nilsson,
som under avhandlingsarbetet bl a har
kunnat hjälpa polisen att binda Helén-mordets
gärningsman till brottet.
Det är drygt 20 år sedan DNA-matchning
användes för första gången som bevisning,
i en rättegång i England. Sedan dess
har tekniken fått stort genomslag, inte
minst medialt. De flesta nya rön kommer
dock från andra länder än Sverige; den forskargrupp
som Martina Nilsson har ingått i är den enda i sitt
slag i landet.
Hennes intresse för DNA-analyser väcktes av en
slump. Som del i en magisterexamen i biologi sökte
hon en femveckorskurs på Rudbecklaboratoriet, ett
moment som i stort handlade om att låta studenterna
känna på miljön i en forskargrupp rent allmänt.
– Hade jag inte hamnat just här hade jag nog inte
disputerat överhuvudtaget. Många bestämmer sig
tidigt för att de vill skriva en avhandling eftersom de
vill åt doktorstiteln och de allmänna färdigheter som
forskarutbildningen ger, men det var inte mitt mål
från början. Men jag trivdes väldigt bra i gruppen och
fastnade snabbt ordentligt för ämnet .
MARTINA NILSSONS FORSKNING har gått ut på att öka
möjligheten att binda gärningsmän till brott via s k
mitokondrie-DNA (mtDNA). Detta skiljer sig mot s k
kärn-DNA, som finns i cellkärnan. Kärn-DNA ger en
mer tillförlitlig matchning – möjligheten att det ska
matcha fler än den misstänkte är endast omkring en
på en miljard. Analyser av mtDNA gör man därför
främst i de fall där kärn-DNA:t har brutits ned, t ex
om bevismaterial har legat under vatten länge eller
brunnit. Ett annat exempel är hårstrån som har lossnat
av sig själva på vanligt vis, efter att hårsäcken har
skrumpnat. Matchningen blir inte lika tillförlitlig,
felmarginalen är här snarare 1/1000, men i gengäld
behövs mycket mindre mängd mtDNA för att en
matchning ska bli möjlig – en enda kvarlämnad cell
är allt som behövs.
Martina Nilsson har förbättrat möjligheten till
mtDNA-matching på flera sätt. Genom att bestämma
mängden DNA i vanligt förekommande bevismaterial
som hår, smycken och fingeravtryck har hon gett
en bättre förståelse av hur många DNA-kopior olika
typer av material innehåller. Hon har även hittat en
metod att väsentligt förkorta tiden för en mtDNAanalys,
samtidigt som hon har provat att analysera
en större del av mitokondriens DNA än vad man gör
vanligtvis, vilket har visat sig kunna ge ett starkare
bevisvärde. Dessutom har hon utvecklat en metod att
skilja blandningar av mtDNA från olika personer, vilket
kan vara värdefullt om flera personer har kommit
i kontakt med samma bevismaterial.
ATT METODERNA VERKLIGEN FUNGERAR har Martina
Nilsson fått handfasta bevis på. Både Stockholms- och
Uppsalapolisen har vänt sig till henne för att få hjälp
med DNA-matchning i verkliga brottsfall. Ett sådant
var Helén-mordet, där två misstänkta först kunde
frias och gärningsmannen sedan bindas till brottet,
tack vare kvarlämnade hårstrån på de säckar där den
mördades kvarlevor återfanns.
Ändå kommer det att dröja innan hennes metoder
har blivit allmän praxis i liknande utredningar, om
de alls blir det.
– Man kan säga att det här är ett konservativt fält,
det tar ganska många år innan nya procedurer kommer
i bruk. Det finns dessutom ofta fler än ett sätt att
lösa dessa problem och det finns inga garantier för
att just de här sätten kommer att bli standard.
Vad tänker du göra nu?
– Jag kommer stanna på Rudbecklaboratoriet till
maj, sedan blir det att ge sig ut på arbetsmarknaden.
Helst skulle jag vilja jobba med rättsgenetik, men jag
kommer troligen att tvingas byta ämne. Det handlar
också alltid om ett val mellan akademin och industrin
när man är klar. Väljer man det förra handlar
vardagen tyvärr väldigt mycket om att söka anslag.
Just nu känns det som att det lutar åt industrin, kanske
på något läkemedelsföretag.
HANNES LJUNGHALL/cred@ergo.us.uu.se
Fotnot: Martina Nilsson försvarade sin avhandling
“Mitochondrial DNA in Sensitive Forensic Analysis”
(“Mitokondrie-DNA i känsliga rättsgenetiska analyser”)
i Rudbecksalen den 23 februari.
Martina Nilsson framför den s k PCR-maskin som hon använder för att göra miljontals kopior av det DNA som ska
undersökas. Sedan följer s k sekvensering, där hon avgör hur DNA:t är sammansatt.
Foto: Hannes Ljunghall
Den fruktade frågan
Vilken är den vanligaste frågan som
folk ställer till varandra när de
träffas för första gången? Tja, jag
är inte säker, men jag har en kvalificerad
gissning. När man väl
skakat hand och sagt sina namn (som snart
ska glömmas bort) brukar det inte dröja länge
innan endera parten kväker fram ett ”och vad
sysslar du med då?”. I nationsvärlden förekommer
förstås också varianten ”och vad pluggar
du då?”, men det är ju i princip samma sak.
Varför är vi så besatta av att få veta vad folk
”gör”? Vad är det för information vi egentligen
är ute efter? Vill vi veta vad personen är intresserad
av, för att utröna om vi har något gemensamt?
Vill vi placera in personen i ett lämpligt
bildningsfack så vi vet vilken abstraktionsnivå
vi ska lägga resten av diskussionen på? Eller
är det helt enkelt så att vi vill vara artiga och
hålla en lagom distans? ”Vad sysslar du med?”
anses uppenbarligen vara en normal, okontroversiell
standardfråga. Small talk. Inte laddat
alls.
Ingenting kunde dock vara mer fel. ”Vad
sysslar du med?” kan vara en otroligt plågsam
fråga för den som inte sysslar med någonting,
eller den som i brist på annat försörjer sig på
till exempel telefonförsäljning
av kalsonger. Att
ideligen tvingas
redogöra för sin
belägenhet kan
få till och med
den mest sociala
person att vilja
gå hem från festen
och låsa in sig
»›VAD SYSSLAR
DU MED‹ KAN
VARA EN OTROLIGT
PLÅGSAM FRÅGA
FÖR DEN SOM
INTE SYSSLAR
MED NÅGONTING«
i en skrubb. Särskilt som ”vad sysslar du med?”
oftast följs av ”men söker du jobb då?” och ”jamen
har du verkligen försökt ordentligt?” och
”det går om man verkligen vill”. Sådana här
frågor och påståenden yttras nog oftast i all
välmening, men de kan verkligen ödelägga en
människas självförtroende.
ARBETSLÖSHETENS VÄSEN är en ond cirkel. Efter
att ha dissats ett antal gånger känner man
sig ungefär lika värdefull som en begagnad
blöja. Chanserna till att få arbete minskar då
ytterligare, eftersom det känns ogenomförbart
att klistra på sig ett leende och springa
runt och sälja sig själv när man i själva verket
mår apa. Att därutöver tvingas försvara sig inför
alla och envar är bara för mycket.
Själv har jag därför bestämt att aldrig fråga
folk vad de sysslar med. De som vill berätta gör
det oftast ändå, förr eller senare. Och egentligen
är jag inte ens speciellt intresserad. För
en människas identitet definieras väl inte av
hennes jobb eller studier? Nej, för att citera seriefiguren
Nemi: ”Du kunde ha frågat vilken
av figurerna i X-men jag helst skulle vilja vara,
eller om jag tror på ufon. Tänk vad mycket roligare
det hade varit att svara på.”