Sidan 1 3-07.indd - Ergo

20 / RECENSIONER Ergo #3 / 2007
Betygen sätts i skala 0–5
MUSIK
Uppsala håller progstilen
Das Bandt
”Paraformalia”
(Recoil Energy Records)
Villebråd
”Alla är här utom jag”
(Transubstans)
Samla Mammas Manna, Kaipa, The Flower Kings, Violent
Silence – lärdomsstaden och ärkebiskopssätet har
stolta traditioner i fråga om progressiv – om man så vill
symfonisk – rockmusik. Vad detta beror på är inte helt
lätt att säga, men säkert har Uppsala som studentstad
sitt finger med i spelet. Varje år anländer nya individer,
svenska såväl som utländska, till denna tummelplats,
vari tusentals idéer bollas oupphörligt. Krocken mellan
arbetar- och universitetsstäderna på ömse sidor om
ån genererar gnistor av innovativitet och uppfinningsrikedom.
Nu är det väl inte alldeles säkert att de band som vässat
sitt kunnande och rullat fram mellotroner under
de senaste tio årens progrevival sätter de gamla Uppsalahjältarna
i första rummet vad gäller inspiration, men
eftersom vi hos så många av grupperna finner mycket
av det genuint svenska, med folkton besläktade, känns
det ändå tämligen logiskt att lägga ut en jämn röd tråd
från Lasse Hollmers hönshus i Börje 1969 till Planescapes
replokal 2007. Denna revival tycks förresten
avgjort livskraftig, såväl här som utrikes (inte konstigt
med tanke på vilka outsinliga möjligheter ”symfen”
erbjuder). Ständigt hittar man nya namn och här kommer
ytterligare ett par potentater!
Fast just symfoniska är väl det sista man skulle kalla
Das Bandt. Nej, vad som träder fram allra tydligast är
helt klart Markus Forsbergs i alla stycken säregna röst.
Det är enkelt att dra paralleller till Captain Beefheart
eller Tom Waits, men någon kopia är han inte. Möjligen
kan man bli lite less på att han b a r a sjunger på detta
bräkande vis, men det hör ju till helheten, så godkännandet
kommer utan tvekan. Vad gäller musiken ligger
Das Bandt halvhyfsat nära bångstyrigheten hos tidiga
King Crimson eller Van der Graaf Generator, men
här finns tillräckligt med svensk folkton för att kunna
tala om eget sound.
Desto mer symfoniskt och klassiskt progressivt är då
Villebråd. ”Ett mer symfigt Dungen” kan fungera som
vägledning, även om det tidvis sakrala angreppssättet
ger flera vinkar om att Villebråd dessutom tycks kunna
sitt Kaipa. Släktat till sistnämnda grupp, ligger en sorts
avancerad, hård jazzpop till grund för myriader av 70-
talsklaviatur och Påhl Sundströms filosofiska sång,
som hämtad ur en tid då begreppet ”ironi” ännu ej var
påkommet. Vilket bör ses som positivt, ska tilläggas!
Villebråds otvivelaktiga kompetens och vilja för oss
nära 4:an, vilken kanske kan bli verklighet ifall Villebråd
skapar större stämningsvariation nästa gång.
Moderna gitarrpärlor
Mårten Falk
”The Eclectric Guitar Experience”
(dB Productions)
DANIEL REICHBERG
Mårten Falk är, trots sin relativt ringa ålder, en av
Sveriges mest erfarna och mångsidiga gitarrister. Efter
gitarr- och kompositionsstudier i Stockholm och
Paris har han de senaste åren varit baserad i kungliga
Das Bandts ”Paraformalia” för tankarna till Captain Beefheart och Tom Waits.
Villebråd kan liknas vid ett symfigare Dungen.
huvudstaden. Mårten Falk har också ett förflutet i
Uppsala, bland annat som skivrecensent i Ergo. Hans
debutalbum ”Anecdotes” innehöll romantisk gitarrmusik,
medan han på det nya albumet ”The Eclectric
Guitar Experience” förflyttar fokus till minst sagt
nutida musik: alla stycken på skivan är komponerade
på 2000-talet av tonsättare födda mellan 1963
och 1973.
”The Eclectric Guitar Experience” är ursprungligen
titeln på en multimediashow som Falk tillsammans
med tonsättaren Christopher Anthin har arbetat på
och vidareutvecklat sedan 2002. Föreställningen kombinerar
akustisk och elektronisk musik, video, poesi
och olika typer av performance. Falk och Anthin har
haft som mål att skapa en eklektisk, elektrifierande,
underhållande och i högsta grad oförutsägbar upplevelse
för publiken, och denna cd är tänkt att ge lyssnaren
en liknande upplevelse.
Att ha eklekticism som en av ledstjärnorna har ofta
visat sig kunna resultera i besynnerligt slätstrukna
resultat, när mångfaldigheten inte har någon skönjbar
förklaring. Alla sådana farhågor kommer dock på
skam redan vid första genomlyssningen – här läggs
Foto: Tove Adelsköld
Ulrica Brunner, alias Darjelin, har ep-debuterat.
Foto: Erik Berglund
en repertoar med en mycket vid stilistisk bredd fram;
en repertoar som ändå är väl sammanhållen. Denna
sammanhållning är märkbar på flera plan; dels interpretatoriskt,
där Falks närmast perfekta kontroll över
instrumentets klangmöjligheter i såväl akustiskt som
elektroniskt modifierad form imponerar; dels estetiskt
i och med att flertalet av styckena på olika sätt använder
sig av gitarrens unika möjligheter som en grundläggande
utgångspunkt för själva kompositionen.
Dessutom finns här en klar musikfilosofisk linje, som
finns närvarande i mycket av förra seklets musik: frågan
om förhållandet mellan ton och tystnad och gränsen
mellan dem.
Förutom Mårten Falk medverkar sopranen Ingrid
Falk på två spår och poeten Erik Bergqvist, som är recitatör
på de tre stycken som är skrivna till hans dikter.
Ingrid Falk sjunger på två sånger av Ylva Skog. Under
deras skenbara enkelhet och entydighet döljer sig
bråddjup av svårgripbara komplex och paradoxer, och
de är kanske de allra finaste pärlorna på detta utmärkta
album.
NILS ERIK MANNERFELDT