Sidan 1 3-07.indd - Ergo

More documents

Recommendations

Info

20 / RECENSIONER Ergo #3 / 2007 Betygen sätts i skala 0–5 MUSIK Uppsala håller progstilen Das Bandt ”Paraformalia” (Recoil Energy Records) Villebråd ”Alla är här utom jag” (Transubstans) Samla Mammas Manna, Kaipa, The Flower Kings, Violent Silence – lärdomsstaden och ärkebiskopssätet har stolta traditioner i fråga om progressiv – om man så vill symfonisk – rockmusik. Vad detta beror på är inte helt lätt att säga, men säkert har Uppsala som studentstad sitt finger med i spelet. Varje år anländer nya individer, svenska såväl som utländska, till denna tummelplats, vari tusentals idéer bollas oupphörligt. Krocken mellan arbetar- och universitetsstäderna på ömse sidor om ån genererar gnistor av innovativitet och uppfinningsrikedom. Nu är det väl inte alldeles säkert att de band som vässat sitt kunnande och rullat fram mellotroner under de senaste tio årens progrevival sätter de gamla Uppsalahjältarna i första rummet vad gäller inspiration, men eftersom vi hos så många av grupperna finner mycket av det genuint svenska, med folkton besläktade, känns det ändå tämligen logiskt att lägga ut en jämn röd tråd från Lasse Hollmers hönshus i Börje 1969 till Planescapes replokal 2007. Denna revival tycks förresten avgjort livskraftig, såväl här som utrikes (inte konstigt med tanke på vilka outsinliga möjligheter ”symfen” erbjuder). Ständigt hittar man nya namn och här kommer ytterligare ett par potentater! Fast just symfoniska är väl det sista man skulle kalla Das Bandt. Nej, vad som träder fram allra tydligast är helt klart Markus Forsbergs i alla stycken säregna röst. Det är enkelt att dra paralleller till Captain Beefheart eller Tom Waits, men någon kopia är han inte. Möjligen kan man bli lite less på att han b a r a sjunger på detta bräkande vis, men det hör ju till helheten, så godkännandet kommer utan tvekan. Vad gäller musiken ligger Das Bandt halvhyfsat nära bångstyrigheten hos tidiga King Crimson eller Van der Graaf Generator, men här finns tillräckligt med svensk folkton för att kunna tala om eget sound. Desto mer symfoniskt och klassiskt progressivt är då Villebråd. ”Ett mer symfigt Dungen” kan fungera som vägledning, även om det tidvis sakrala angreppssättet ger flera vinkar om att Villebråd dessutom tycks kunna sitt Kaipa. Släktat till sistnämnda grupp, ligger en sorts avancerad, hård jazzpop till grund för myriader av 70- talsklaviatur och Påhl Sundströms filosofiska sång, som hämtad ur en tid då begreppet ”ironi” ännu ej var påkommet. Vilket bör ses som positivt, ska tilläggas! Villebråds otvivelaktiga kompetens och vilja för oss nära 4:an, vilken kanske kan bli verklighet ifall Villebråd skapar större stämningsvariation nästa gång. Moderna gitarrpärlor Mårten Falk ”The Eclectric Guitar Experience” (dB Productions) DANIEL REICHBERG Mårten Falk är, trots sin relativt ringa ålder, en av Sveriges mest erfarna och mångsidiga gitarrister. Efter gitarr- och kompositionsstudier i Stockholm och Paris har han de senaste åren varit baserad i kungliga Das Bandts ”Paraformalia” för tankarna till Captain Beefheart och Tom Waits. Villebråd kan liknas vid ett symfigare Dungen. huvudstaden. Mårten Falk har också ett förflutet i Uppsala, bland annat som skivrecensent i Ergo. Hans debutalbum ”Anecdotes” innehöll romantisk gitarrmusik, medan han på det nya albumet ”The Eclectric Guitar Experience” förflyttar fokus till minst sagt nutida musik: alla stycken på skivan är komponerade på 2000-talet av tonsättare födda mellan 1963 och 1973. ”The Eclectric Guitar Experience” är ursprungligen titeln på en multimediashow som Falk tillsammans med tonsättaren Christopher Anthin har arbetat på och vidareutvecklat sedan 2002. Föreställningen kombinerar akustisk och elektronisk musik, video, poesi och olika typer av performance. Falk och Anthin har haft som mål att skapa en eklektisk, elektrifierande, underhållande och i högsta grad oförutsägbar upplevelse för publiken, och denna cd är tänkt att ge lyssnaren en liknande upplevelse. Att ha eklekticism som en av ledstjärnorna har ofta visat sig kunna resultera i besynnerligt slätstrukna resultat, när mångfaldigheten inte har någon skönjbar förklaring. Alla sådana farhågor kommer dock på skam redan vid första genomlyssningen – här läggs Foto: Tove Adelsköld Ulrica Brunner, alias Darjelin, har ep-debuterat. Foto: Erik Berglund en repertoar med en mycket vid stilistisk bredd fram; en repertoar som ändå är väl sammanhållen. Denna sammanhållning är märkbar på flera plan; dels interpretatoriskt, där Falks närmast perfekta kontroll över instrumentets klangmöjligheter i såväl akustiskt som elektroniskt modifierad form imponerar; dels estetiskt i och med att flertalet av styckena på olika sätt använder sig av gitarrens unika möjligheter som en grundläggande utgångspunkt för själva kompositionen. Dessutom finns här en klar musikfilosofisk linje, som finns närvarande i mycket av förra seklets musik: frågan om förhållandet mellan ton och tystnad och gränsen mellan dem. Förutom Mårten Falk medverkar sopranen Ingrid Falk på två spår och poeten Erik Bergqvist, som är recitatör på de tre stycken som är skrivna till hans dikter. Ingrid Falk sjunger på två sånger av Ylva Skog. Under deras skenbara enkelhet och entydighet döljer sig bråddjup av svårgripbara komplex och paradoxer, och de är kanske de allra finaste pärlorna på detta utmärkta album. NILS ERIK MANNERFELDT
Ergo #3 / 2007 RECENSIONER / 21 Betygen sätts i skala 0–5 En stämning man vill stanna i Darjelin ”Late nights and last goodbyes” (Fashionpolice Records) Darjelin, eller Ulrica Brunner som hon egentligen heter, gör den där sortens gitarrpop som främst för tankarna till musiken i helylleamerikanska tonårsserier som Dawson’s Creek eller Gilmore Girls. På gränsen mellan trivsam och tråkig. Man har såklart hört det förut och vore det inte för Ulrica Brunners behagliga röst skulle man kanske somna, men lena, svala tjejröster till ledsna gitarrer är tyvärr svårt att helt tröttna på, även om det kanske vore på tiden. Ulrica Brunner, som är bosatt i Uppsala, har tidigare spelat keyboard bakom Firefox AK och i andra konstellationer. ”Late nights and last goodbyes” är Darjelins debut-ep. När man lyssnar på titelspåret känner man sig som en präktig grubblande tonåring med präktiga problem i en liten stad på amerikanska östkusten, kanske i solnedgången på en brygga. Hur tråkigt och förutsägbar musiken än låter är det en stämning som jag aldrig riktigt tycks få nog av. Om man vill se Darjelin live kan man göra det på V-Dala den 3 mars. MATILDA WEIBE Sympatiskt ickeposerande Jonisounds ”From: To:” (Jonisounds) Jonisounds från Uppsala skickar en självutgiven ep med omslag i fin vykortsform, som dessutom fått lite klädsamt slitage i posthanteringen. Jag funderade faktiskt på om det var en medveten grafisk effekt först, för det hade verkligen passat det musikaliska innehållet med åldersslitna, naturromantiska fotografier. Bandet säger sig spela “norrländsk countrypop” och det kan jag väl skriva under på. Småputtrande, orockig radiocountry som kanske skulle behöva låta mindre... eh, demo för att nå fram till dem som skulle uppskatta det mest. Men låtarna är för genren osedvanligt fiffiga, och jag gillar den sympatiskt egensinniga rösten den vanliga vokalisten får till. Det låter lite som om han har lokalbedövning i munnen när han sjunger. Men jag vet inte. Jag vill ju vara glad för att det finns band som Jonisounds. Som gör sympatiska skivor och inte poserar. Det jag saknar är detaljerna som utmärker dem från mängden. FILM Klichétyngd melodram ”Blood Diamond” Regi: Edward Zwick (Premiär 2 mars på Spegeln) ROGER GUNNARSSON Med en uttalad ambition att höja medvetenheten om en diamanthandel, där västerländska pengar finansierar afrikanska massmord och inbördeskrig, är ”Blood Diamond” också ett storslaget actionäventyr med oscarsnominerade stjärnskådespelare. Högljudda protester från diamantindustrin har inte låtit vänta på sig, av det att döma är det en lyckad kompott av Hollywoodglans och samhällskritik. Sett som film är det en annan femma. Leonardo DiCaprio, i rollen som smugglaren Archer, gör i ”Blood Diamond” en av sina få verkligt misslyckade rolltolkningar. T h Djimon Hounsou i rollen som den av gerillan bortrövade fiskaren Solomon. Foto:Warner Fiskaren Solomon (Djimon Hounsou) rövas bort från sin familj i Sierra Leone för att vaska diamanter åt ett gäng gerillasoldater. Soldatlägret invaderas och Solomon slängs i fängelse, men inte innan han hinner gräva ned den största diamant som skådats. I fängelsecellen möter han smugglaren Archer (Leonardo DiCaprio), som lovar att hitta Solomons familj i utbyte mot diamanten. Manuset innehåller detaljrikedom om diamantsmuggling och om hur barnsoldater värvas för att övertyga om att ursprungssyftet var välmenande. Filmen har också flera goda kvaliteter, däribland ett magnifikt fotoarbete. Med sitt slitna upplägg är filmen dessvärre fastlåst i matinéäventyrets bojor. Förbehållslöst förlitar man sig på plattityder om den amoraliske äventyraren, med ett gott hjärta under hård yta, och den rättfärdige och instinktive infödingen. Hounsou anstränger sig våldsamt med sin karikatyr medan DiCaprio är upppumpad men malplacerad i en av sina få verkligt misslyckade rolltolkningar. Edward Zwick har tidigare visat intresse för hedervärda män i kulturkrockar (”Ärans män”, ”Den siste samurajen”) och en benägenhet att slå på stora trumman. Det gör han här också, mest hela tiden. Hans klichétyngda äventyrsmaskineri är ständigt i fokus och lämnar inte utrymme för några som helst överraskningar, än mindre för någon samhällskritik. Det tänkta budskapet drunknar fullständigt i hans konstanta melodrambombardemang. Kvar att glädjas åt är endast några snyggt iscensatta actionsekvenser, men det är svårt att jubla när hjälten skjuter ner barnsoldater med Kalashnikovgevär. CHRISTOFFER OLOFSSON Intressant ämne slarvas bort ”Den innersta kretsen” Regi: Robert De Niro (Premiär 9 mars på Filmstaden) På pappret ser ”Den innersta kretsen” ut som en spännande film. Robert De Niro regisserar. Utmärkta skådespelare som bland andra Matt Damon, Angelina Jolie, John Turturro och Robert De Niro själv. Manus av den synnerligen rutinerade manusförfattaren Eric Roth som står bakom jättesuccéer som ”München”, ”The Insider” och ”Forrest Gump” för att bara nämna några. Även filmens handling låter fängslande. I fokus står Edward Wilson, spelad av Matt Damon, som rekryteras till nystartade CIA. Vid sidan av jobbet försöker han hålla ihop sitt äktenskap och vara en bra familjefar. Dessa roller visar sig vara nära nog omöjliga att kombinera och Edward börjar snart tänja på sina moraliska gränser. Tyvärr är inte filmen riktigt så intresseväckande som man skulle kunna förledas att tro. Framförallt är det filmens längd som är den stora belastningen. Hade den varit en timme kortare kanske det hade varit en mer sevärd historia. Det är först under den sista halvtimmen som det blir någorlunda spännande och vägen dit är otroligt lång och snårig. Det är inte lätt att hålla intresset uppe i nära tre timmar när det mesta man får se är gubbar i kostym som pratar om sina hemliga operationer, och det är verkligen inget nytt som De Niro och Roth har att komma med. Man har sett liknande historier vid mängder av tillfällen och oftast mer medryckande än såhär, det är svårt att tänka sig en mer fantasilös skildring av ämnet. Det som gör filmen uthärdlig är att man då och då får se glimtar ur Edwards i det närmaste obefintliga privatliv. Där finns några kärlekshistorier, ett kärlekslöst äktenskap, och en fader och son-historia som förgyller något. NICLAS GILLBERG Angelina Jolie och Matt Damon i ”Den innersta kretsen”. Foto: Nordisk Film
Page 1 and 2: Illustration: Katarina Seth Uppsala
Page 3 and 4: Ergo #3 / 2007 LEDARSIDA / 03 ÖVER
Page 5 and 6: Ergo #3 / 2007 DEBATT / 05 KÅROBLI
Page 7 and 8: STUDENTER & ARBETS- MARKNAD PRESENT
Page 9 and 10: Italiensk pizzabuffé inklusive kaf
Page 11 and 12: Ergo #3 / 2007 REPORTAGET/11 Illust
Page 13 and 14: Ergo #3 / 2007 NYHETER /13 »Enorm
Page 15 and 16: Ergo #3 / 2007 REPORTAGET / 15 bran
Page 17 and 18: Ergo #3 / 2007 NYHETER / 17 FORSKNI
Page 19: Ergo #3 / 2007 KULTUR / 19 I närka
Page 23 and 24: Ergo #3 / 2007 23 / KALENDARIUM VÄ
Page 25 and 26: Ergo #3 / 2007 NATIONERNA / 25 tré
Page 27 and 28: KÅRSIDORNA News in English I am cu

Sidan 1 3-07.indd - Ergo

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?