Ing-1-14_low

POSITIV. ” Jag är en ja-sägare.Jag tycker något verkarspännande och tänker förstsenare på om det blir jobbigteller besvärligt. Man ska ta demöjligheter som erbjuds.”Det blåser i Malmö och i hamnen gårdet vita gäss på vågorna. Genomdecemberdiset kan man urskiljaBarsebäcks fyrkantiga klotsar längreuppåt kusten. Om man korsarhamnkanalen från Centralen, tartredje gatan till vänster efter prisbelöntamiljö-och trendcafét Barista och börjar sesig omkring bland alla cyklar och människor så harman hamnat utanför Malmö stads inkubator Minc.Fönstren pryds av presentationer av några av allastart up-företag som har lämnat inkubatorn. Påfjärde våningen, bakom en hög med platta möbelpaketsom ska packas upp sitter det en lapp med”Cluster 55°” på en av dörrarna.Helena Wiedling Fernandes går in och drarigen skjutdörren till kontoret efter sig. Ljudenfrån killarna som håller på att öppna kartongeroch montera möbler utanför tränger ändå in i detlilla modulrummet. Det rymmer arkivskåp, någrabokhyllor mot ena väggen, två runda blå badrumsmattorfrån företaget med de platta paketen ochtvå skrivbord, en burk med pennor och en medvisitkort. Mysfaktor noll. Utanför blåser det så flaggornafrån Sveriges Televisions Malmökontor stårrakt ut. Nordvästlig vind.– Det är något i den här provisoriska miljön somtilltalar mig och ger energi, säger Helena medanhon rotar i väskan efter sin dator. Det känns rättatt vara här. Man får också många möten ochidéer gratis när man sitter på eninkubator där så många startupssamlas. Ibland jobbar jagnerifrån köket, där vem som villkan komma och sitta gratis ocharbeta. Folk kommer fram ochpratar och berättar vad de sysslarmed. Det blir kreativt. Människorsom startar företag ochkämpar för att få det att funkahar ju behov av att träffa andraoch bolla idéer.Hon sätter sig på kontors stolen och drar upp sinmobil. Datorn är på men Skype vill inte gå igång – istället får det bli ett vanligt mobilsamtal. Hon sätterpå högtalarljudet.– Please enter your pin code followed by the hashtag.Helena håller mobilen framför sig som en smörgåsoch knappar in siffrorna. Det sprakar, visslaroch surrar som om hon var radioamatör och söktekontakt med andra intresserade DX:are men detsom strax startar är ett telefonmöte inom ramenför projektet Accelerating Crossborder Excellence,ACE. Det är ett EU-finansierat projekt där femtonorganisationer från tolv länder i Europa har gåttsamman för att hjälpa mindre företag inom ITochmobilteknik som vill ut på den internationellamarknaden. En skara utvalda företag ska få tillgångtill supporttjänster som till exempel mentorer ochaffärsnätverk i deltagarländerna. Det finns ingadirekta pengar att hämta för företagen utan det ärhjälp och stöd som erbjuds, en så kallad ”soft landing”på den stora resan mot en verksamhet medinternationella kunder. Det låter väldigt enkelt ochokomplicerat när Helena berättar men mycket skapå plats. En sajt ska upp, ansökningarna öppnas islutet av februari och alla deltagare och organisationerbehöver veta vad som gäller.Ljudkvaliten på samtalet är så dålig att det nästangör ont i öronen. Det som ändå går att urskilja ärJag får ofta fråganvarför jag är så fäst vid detportugisiska, för i mitt fallblir det ju bara en fjärdedel.”ingenjören 1 • 2014 43