Vaggvisan i dalen

SWEDISH
EDITION
Vaggvisan
i1 dalen5
Tuula Pere
Andrea Alemanno
W
ickWick

Vaggvisan i dalen
Text Tuula Pere
Illustrationer Andrea Alemanno
Layout Peter Stone
Översättning till svenska Elisabeth Torstensson
ISBN 978-952-325-866-2 (ePub)
ISBN 978-952-325-366-7 (Print)
Första utgåvan
Copyright © 2017 Wickwick Ltd
Förlag Wickwick Ab
2017, Helsingfors, Finland
Tryckt inom EU
Lullaby of the Valley, Swedish translation
Story by Tuula Pere
Illustrations by Andrea Alemanno
Layout by Peter Stone
Swedish translation by Elisabeth Torstensson
ISBN 978-952-325-866-2 (ePub)
ISBN 978-952-325-366-7 (Print)
First edition
Copyright © 2017 Wickwick Ltd
Published by Wickwick Ltd
2017, Helsinki, Finland
Printed in EU
Originally published in Finland by Wickwick Ltd in 2017
Finnish “Laakson kehtolaulu”, ISBN 978-952-325-364-3 (Print), ISBN 978-952-325-864-8 (ePub)
English (US) “Lullaby of the Valley”, ISBN 978-952-325-365-0 (Print), ISBN 978-952-325-865-5 (ePub)
All rights reserved. No part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system, or transmitted
in any form or by any means, mechanical, electronic, photocopying, recording, or otherwise, without the prior
written permission of the publisher Wickwick Ltd. The only exception is brief quotations in printed articles and
reviews. For details and written permissions, contact rights@wickwick.fi.
Wickwick books are available at special discounts when purchased in quantity for premiums and promotions as
well as fundraising or educational use. Special editions can also be created to specification. For details, contact
specialsales@wickwick.fi.

SWEDISH
EDITION
Vaggvisan
i1 dalen5
Tuula Pere • Andrea Alemanno
W
ickWick
Children’s Books from the Heart

2-3

Långt borta, i en avlägsen bergsdal, höll en
familj på att göra sig i ordning för natten.
Kaina satt vid sina barnbarns säng och strök ömt
deras huvuden. Hon nynnade på en vaggvisa,
samma sång som hon sjungit för sin son, när
han var liten.
En karavan går sakta under en stjärnklar himmel,
och en örn svävar högt över bergsdalen.
Ett litet barn somnar innan natten,
och mamman ler och släcker lampan.
Amira, barnens mamma, tittade ut genom
fönstret. Det enda hon kunde se i mörkret var
ljuset som kom från de andra husen.
”Om han bara kunde komma tillbaka”, suckade
den unga modern.
Farmor Kaina visste vem hon pratade om.

Allt hade ändrats i den avlägsna bergsdalen
när dalens två enda byar hade blivit fiender.
Unga män hade börjat bråka och begett sig av
till bergen för att strida. Kainas son Karam hade
anslutit sig till trupperna.
Den ena av byarna låg högt belägen på en
bergsluttning, där bybornas getter betade. Den
andra byn låg närmare låglandet, där folket
odlade spannmål i ofruktbara fält längs dalen.
Nu när männen var borta, var det mammorna
och mor- och farföräldrarna som försökte ta
hand om familjerna, så gott de kunde.
”Jag trodde aldrig att något som detta skulle
inträffa”, suckade farmor Kaina. ”Våra byar har
alltid levt i fred med varandra, men nu verkar
det som om fröet till hat har börjat gro.”

När barnen hade somnat, tog Kaina sin ångande tekopp och
satte sig vid fönstret. Hon flätade fingrarna tätt runt koppen
för att värma sig. Det fanns inte mycket ved kvar; ingen ville lämna
byn för att hämta mer.
Farmodern undrade hur allt detta hat hade börjat. Byborna hade
drabbat samman och anklagelserna hade flugit fram och tillbaka.
”Ni har tagit vår boskap!” sa byborna på höglandet anklagande.
”Ni har matat era getter med spannmål från våra fält!” snäste
byborna i låglandet.
Grälen hade blivit värre och värre. En dag, på marknaden, hade
män från de båda byarna börjat slåss. Kvinnor och barn hade dragit
sig tillbaka till säkerheten i hemmen.

Kaina hade levt hela sitt liv i dalen, precis som
många generationer före henne hade gjort.
Hon hade många nära vänner i grannbyn uppe
på berget. Nu kunde de inte träffas längre.
”Vad är det för mening att piska upp hat mot sina
medmänniskor i en avlägsen plats som denna?”
sa Kaina till Amira, som höll på att avsluta sina
hushållssysslor.
”Det kan väl inte vara bra nånstans”, sa den unga
modern och höll med. ”Alla barn ska kunna ha
ett tryggt hem.”
Kaina nickade och tänkte på livet i byarna.
Förr i tiden hade ingen haft något emot att de
båda byarna hade sina olika seder och språk.
Människorna förstod varandra ändå. De var
fostrade tillsammans i dalen, där glädjeämnena
och sorgerna i de stora familjerna var mycket
lika.
”Viktigast är att alla barn har tillräckligt med mat
att äta och varma kläder att ha på sig”, sa farmor
Kaina. ”Det är en viktig lärdom i livet.”

Byarna var belägna längs med en karavanrutt,
långt ifrån de stora städerna. Sakta men säkert
hade karavanerna upptäckt bättre rutter och valt att
använda andra vägar. Floden, som runnit i botten av
dalen, hade torkat ut. Allt som fanns kvar nu var en
flodbank fylld med sand och fragment av berget.
Öde belägna som byarna var, hade de levt ett enkelt,
men fridfullt liv under många århundraden. Nu hade
elaka tankar spridit sig som ett gift och invaderat
byarna. Slagsmål hade ersatt glädjeämnena de
tidigare delat. Tvivel hade tagit över människornas
sinnen.
När en storm hade blåst ned ett staket i höglandsbyn,
trodde man att byborna i låglandet låg bakom det.
När brunnen i låglandsbyn gick sönder, var byborna
där övertygade om att någon från bergssluttningen
hade förstört den.

Rädsla började sprida sig mellan byborna.
Barnen fick bara gå ut och leka om de höll
sig nära hemmen. Vid solnedgången låste
människorna dörrarna och täckte fönsterna
med tjockt tyg.
”Hur kan det komma sig?” sa farmor Kaina en
kväll. ”Vi har varit inomhus dag efter dag.”

”När kan vi gå till marknaden i höglandet igen?
Eller gå och hämta nytt vatten från källan?”
frågade barnen otåligt hela tiden.
”Snart kommer vi kanske inte låta er gå ut alls”,
suckade deras mamma. ”Om bara er pappa var
här!”

Farmor Kaina hade levt ett långt liv. Under alla
sina år hade hon haft mycket tid att fundera
över livets gång. Hon hade lärt sig vad som var
viktigast och det hade hon också försökt överföra
till sin son.
”Min kära son Karam har glömt allt jag har lärt
honom om vad som verkligen betyder något”,
sa Kaina ledsamt. ”Han är därute någonstans
med andra arga unga män och slåss mot våra
grannar.”
”Men han vill ta hand om oss”, sa Amira och
försvarade sin man.
”Det är väldigt svårt att göra något bra med en
pistol i handen”, insisterade Kaina. Det finns bra
mycket bättre sätt när det gäller att ta hand om
sin familj.”
Amira gick tillbaka till sina sysslor, medan
hennes barn lekte inomhus nära henne. Även
om det redan hade börjat bli mörkt, ville Kaina
gå utomhus.

Med en lykta i handen, tog Kaina en bekant stig som ledde iväg
från byn. Hon ville besöka källan som bubblade i botten av
dalen, halvvägs mellan de två byarna. Solen hade gått ned för ett
tag sedan; luften hade blivit kallare.
I mörkret kunde man bara se bergstopparna, som siluetter mot
den stjärnklara himlen. Någonstans därute var Karam. Med tungt
hjärta gick kvinnan till källan och satte sig på en sten med sin hink.
Hon ställde ned lyktan, i skydd mot vinden, och svepte sjalen tätare
omkring sig.
”Jag önskar att Karam var här med mig”, viskade hon till sig själv,
medan hon strök sin sjal. ”Precis som han var varje kväll, när han
var en liten pojke.”
Hon började nynna, medan hon gungade sakta från sida till sida.
Sedan sjöng hon med en darrande stämma:
Hysch, lilla barn, månen skiner.
Lyssna, lilla barn, vinden viner.
De tar dig och din mamma till drömmarnas land.
Hon följer med dig och håller din hand.

Kaina hörde steg närma sig från bergssidan.
Hon vände sig om för att se vem det var. Hon
var trött på att vara rädd hela tiden och fortsatte
att sjunga.
”Det är bara mig, din vän Siran”, sa en kvinnoröst
i mörkret.
”Kom och sätt dig bredvid mig”, sa Kaina förtjust.
”Det var har varit alldeles för lång tid sedan vi
såg varandra sist.”

”Jag känner igen den melodin”, sa Siran. ”Men vi
använder lite andra ord i min by.”
Det dröjde inte länge förrän de två gamla
kvinnorna satt sida vid sida och sjöng samma
vaggvisa, men med olika ord. Först sjöng de tyst
och försiktigt, men så småningom blev rösterna
starkare och starkare.
Vaggvisans verser, i de båda språken, ekade i
natten. Genom att sjunga tillsammans lyckades
de gamla mödrarna få in nytt liv i den gamla
sången.

Vaggvisans eko färdades upp över bergen,
högre och högre, och nådde till slut lägret där
de arga männen slagit sig ned. Några av männen
sov redan, men många av dem låg och vred och
vände på sig, på sina hårda liggunderlag.
”Vet ni vad…Det är en orädd sångerska där ute!”
utbrast en trött man. ”Det låter som någon från
min hemby.”
”Vänta, lyssna. Jag tror att det är två sångerskor”,
sa en annan soldat. ”Några av verserna är i
upplandsspråket.”
Karam började lyssna. Han kände till vaggvisan
mycket väl. Tårar fyllde hans ögon, han var
tvungen att gå upp.
”Jag går och tittar”, sa Karam. ”Ni behöver inte
följa med mig. Jag klarar mig nog. Det är bara
två gamla harmlösa kvinnor.”

Karam närmade sig sakta sångerskorna. Efter en stund förstod
han att en av rösterna tillhörde hans mamma! Det var samma
röst, som han hade lyssnat till varje kväll som barn, i sin mammas
trygga famn. Det var väldigt länge sedan.
Nu var Karam en soldat och han bar på ett vapen. Sången fick
honom att lägga undan vapnet och gömma det under en sten
bredvid stigen. Han ville inte möta sin mamma och den andra
sångerskan med ett vapen i sin hand.
Karam snabbade på sina steg. ”Mamma, är det verkligen du?”
frågade den unga mannen medan han närmade sig källan.
”Min son, varför tog det sådan tid?” Kaina höll sin sons ansikte i
sina händer och kysste hans kinder. ”Vad har det blivit av dig?”

Medan modern höll upp sin
lykta, studerade hon sin
son. Karam såg helt utmattad
ut och han hade arga rynkor på
sin panna.
”Låt mig smeka bort rynkorna
på din panna”, sa Kaina ömt.
”Kom och sitt här med mig. Vi har
inte bråttom.”

Karam var en trött
man. Han satte sig
ned bredvid sin mamma
och lutade huvudet mot
hennes axel. Kaina lade
armarna bestämt om sonens axlar
och lade hans huvud på sitt knä.
Med hjärtat fullt av kärlek sjöng
Kaina vaggvisan för sin vuxna son,
precis som förr i världen. Karam
började andas mer fridfullt och
somnade så småningom.

Kaina och Siran sjöng
vaggvisan hela natten till
gryningen. Vid morgonen var
deras röster mer som en viskning
i kylan. Sedan sa Siran
adjö till sin vän och begav sig
av till sin hemby.

Men vaggvisan fortsatte som ett eko längs med bergsluttningarna. Sången
reste med vinden och nådde så småningom alla de arga männen. Och det
var inte vilken gammal melodi som helst. Det var mödrarnas sång, som kom
direkt från deras hjärtan och som berörde hjärtat på alla dem som hörde den.
När soldaterna från de båda byarna hörde sången, kom de ihåg sina hem och
familjer.

När Karam slutligen vaknade upp vid sin
mammas sida, hade hatet i hans hjärta
smält bort. Den unga mannen tittade runt
förvånad. Det var som en mardröm hade tagit
slut.
”Jag har mycket att göra”, sa Karam. ”Jag ska gå
tillbaka till mina vänner i lägret. Jag behöver
prata med dem om något viktigt.”
”Du kommer väl hem snart?” frågade Kaina
ängsligt. ”Dina barn och din fru, Amira, saknar
dig oerhört.”
”Jag lovar, men först måste jag gå till de andra
männen. Jag ska få dem att förstå att vår plats är
hemma i byn med våra familjer.”
Byarnas vaggvisa tystnade aldrig. Vid vissa tillfällen
hördes sången svagare i bakgrunden.
Andra gånger växte den starkare. När rösterna
från de äldre mödrarna tystnade, fortsatte nya
mödrar och fäder att sjunga den för sina egna
barn i den fridfulla dalen.

Långt borta i en avsides belägen bergsdal, ligger två byar. Där
har människorna levt sida vid sida i fred under århundraden,
och delat både glädje och sorg. Men sedan börjar tvivel och
misstro smyga sig in i bybornas sinnen.
Livet i dalen ändras helt, när byns unga män ger sig av
på en hämndresa. En rädsla sprids i byn bland de äldre,
kvinnorna och barnen.
Farmor Kaina, en vis och modig kvinna, ger sig av
på en farlig vandring till en källa belägen mellan
byarna. Det enda som kan stoppa ett utbrott
av hat är mor- och farmödrarnas gamla
och beprövade medel.
wickwick.fi