Holmiensis HT23 - nummer 2

Tryck 1Q HAR CMD+Shift ORDET
för att ändra text
1Q HAR ORDET
Kära läsare!
Innergården är i skrivande stund fylld av
ämbetsmän som gör sitt bästa för att med skyfflar
och hackor förvandla vår snötäckta innergård
från ishal till någorlunda framkomlig. Julmusik
spelas till 2Q Hugos förtret redan i Bakfickan
och Luccehelgen är precis runt hörnet –
vintern har kommit till Stockholms nation!
Uppsalas sneaker-bärande studenter fick sig
sannerligen en chock när de vaknade upp en
novembermorgon och insåg att det redan var
dags att plocka fram vinterkängorna. Oavsett
om man är en värmevurmande sommarälskare
likt undertecknad som åtta månader av tolv går
och väntar på vårens första solstrålar, eller om
man likt Hugo älskar varje anledning till att få
mota bort vinterns isande kyla i farfars gamla
tweedkavaj, yllerock och brittiska vinterkängor
så för vintern både gott och ont med sig. För de
barskrapade studenterna innebär julledigheten
inte bara ett nödtorftigt CSN, utan större delen
av mellandagarna och de få dagar som återstår
av julledigheten när nyårsfirandets bakfylla
lagt sig läggs på tentaplugg. Å andra sidan
innebär julen för de flesta ett kärt återseende av
familj och gamla vänner, och så mycket studier
brukar det ändå sällan bli i slutändan.
Juletider innebär dock för mig ett visst vemod.
Visst är det glädjande att få återse familj och
vänner hemma i Linköping – det lyckas tyvärr
alltid bli alldeles för lång tid mellan besöken i
hemstaden. Men efter att ha suttit vid nationen
som heltidare i ett halvår blir man lite fast. Som
ämbetsman benämnde jag ofta nationen som
mitt andra hem. Numera känns det mer som
mitt riktiga hem – allt för många av flyttkartongerna
i lägenheten som jag sedan oktober
delar med Hugo står fortfarande orörda. Lägenheten
känns mer som en övernattningslägenhet,
och kontoret ett bohemiskt kollektiv jag delar
med mina fem vänner och kollegor. Precis som
jag tänker mig att ett liv i ett kollektiv ter sig
gnabbas och tjatas det en hel del, men i slutändan
kommer man sina rumskompisar otroligt nära.
4
Det är därför vi nu med sorgtyngda hjärtan
tvingas ta farväl av våra kära kollegor och
kontorsgrannar Hugo, C-J och Matilda. Även
om de ibland gått mig på nerverna – det blir lätt
så när man spenderar majoriteten av sin vakna
tid tillsammans – så kommer de att vara oerhört
saknade när nationen åter slår upp sina portar
i januari. Jag vill därför rikta ett stort tack till
er; med er blev vårt lilla kollektiv på Drottninggatan
11 den fantastiska plats jag kallar mitt
hem. Deras stora skor fylls dock av tre entusiastiska
och peppade unga kvinnor, ivriga att
sätta sin egen prägel på nationen. Jag vill därför
önska Rebecca, Alice och Julia varmt välkomna
in i värmen, och jag har fullt förtroende för att
de kommer att överträffa alla förväntningar!
Jag vill dock framförallt rikta det allra största
av tack till alla de ämbetsmän som slitit och
kämpat för att göra nationen till den bästa av
platser den idag är. Det tåls att upprepas att utan
er hade nationen inte varit mer än ett dragigt,
dystert och nergånget hus i Carro-backens slut.
Ett varmt och helhjärtat tack till alla er som
lämnar oss nu, och ett stort grattis till er som
ansluter till vår fina ämbetsmannaskara till
våren!
Till er kära läsare hoppas jag att julen bara för
med sig goda ting – som denna tidning! God
jul och gott nytt år önskar vi på Stocken!
Johannes Tagesson
Förste kurator