JANNE CORAX CYKLAR ALLTID SIN EGEN VÄG YRKE: MÅNGSYSSLARE HEM: MÖRLUNDA CYKEL: MARIN VÄGVAL: UPPFÖR BERGSPASS HEMSIDA: STORMKORP.SE 14
PORTRÄTT Janne Corax liv är fullt av äventyrsberättelser. Några av dem slutar med att han blir utkastad från Ryssland, förfryser fötter i Libanon och blir deporterad till Kirgizistan. Men det slutar alltid med att han vill ut igen. H an kallar sig nästan en föredetting, för att det var så länge sen han var ute på äventyr. – Ja det är ett och ett halvt år sen, det är jättelängesen. Innan har det varit konstant hela tiden från 1994. Någon resa hela tiden, någonstans. Har det inte varit cykling, så har det varit bergsklättring, men nu har det inte varit någonting. Janne Corax bor på låglandet i Småland och vill tillbaka till bergshöjderna. Först var det tandproblem och därefter ett ögonvirus som har hållt honom hemma. En gång när allt började, med den första touringturen, var det däremot en skada som fick honom att ge sig iväg. – Jag hade fått en löpskada. En kronisk inflammation i låret och fått träningsförbud, berättar han. Läkaren rekommenderade att han kunde cykla i stället. – Och jag hade alltid hatat cykling innan dess. Jag tyckte att det inte alls var någonting för mig. Sen tänkte jag att det kanske kunde vara lite spännande att kombinera cykling med resande, så då fick jag ett ryck och köpte en cykel och sen stack jag till Pakistan. Han fick lära sig långfärdcyklingen den hårda vägen. Från att ha pekat ut bergsvägen Karakoram i en skolatlas var han snart på plats. Där skulle han ta sig från Islamabad till Kashkar. – Tre månader eller så tänkte jag vara ute, men sen flöt det på och jag var mer eller mindre iväg i sju år, sammanfattar han. Janne Corax liv blev ett äventyr. Han cyklade sina egna vägar, även om de inte var öppna för honom. När han skulle ta sig från Singapore till Stockholm blev han deporterad efter att ha försökt ljuga sig in i Ryssland. När han tog sig an nästa sträcka från Bulgarien till Libanon förfrös han fötterna och när han tog sig olagligt in i Tibet för att klättra blev han utsparkad till Kirgizistan. Men det var också en del av äventyret. Det otrygga, okända och oberoende. Det gav känslan av styrka. – Är du på cykel, då är det du som tar besluten och bestämmer vad du ska göra, konstaterar han. Besluten brukar bli allt mer avgörande när Janne Corax kliver av cykeln för att börja klättra. – Det är i alla fall då man lever på något sätt. Den där knivseggen mellan liv och död är intressant. Man är på en helt annan nivå och det är detsamma där ute i vildmarken. Där är varje beslut man tar livsavgörande. Om jag tar ett beslut här i Mörlunda har det oftast inga konsekvenser alls. Om någon tar ifrån mig allt jag äger och har, så okej, jag startar om, men tar jag fel beslut därute då finns det ingen fortsättning, säger han. När han har varit nära utmattning, fått frostskador eller gått vid glaciärsprickor har känslan ändå varit upplyftande. – Jag saknar aldrig någonting när jag är därute, säger han. <strong>Cykling</strong>en till bergen och klättringen till topparna har uppmärksammats i äventyrsvärlden. Han och dåvarande flickvännen Nadine Saulnier gjorde flera bestigningar i Himalaya och de var de första som korsade den tibetanska Chang Tangplatån. 2008 fick de även utmärkelsen Årets äventyrare. – Jag är inte så glad åt det där spektaklet längre. Det är inte min grej. Jag håller inte på med det här för att jag ska få stå på någon mässcen och bli berömd och slå mig för bröstet, säger han. ” De bergen är ju ofta vädligt otillgängliga. De är svåra att nå och själva resan dit blir något väldigt speciellt också. Under åren har Janne Corax ofta återvänt till bergsmassiven i Asien och Anderna. Han har gjort flera förstagångsbestigningar, men sätter sällan någon flagga på toppen, eller i så fall en piratflagga. För att ta sig upp kan han smita förbi checkpoints och strunta i att skaffa klättringstillstånd. Genom att cykla är det dessutom lättare att ta sig till oklättrade berg. – De bergen är ju ofta vädligt otillgängliga. De är svåra att nå och själva resan dit blir något väldigt speciellt också. Samtidigt ser han cyklingen som en första fas av expeditionen. – Det blir en väldigt gradvis aklimatisering. Jag tror att det oftast hjälper. Det är inte riktigt samma muskelgrupper, men hjärta, lungor och allt sådant jobbar ju, och benmuskler, så jag tror att man oftast blir i väldigt bra form, säger han. Hemma i Mörlunda har Janne Corax på sig sin klättermössa som det står dissident på. Han växte upp här i närheten, men som tonåring lämnade han en tillvaro som kändes för styrd, kontrollerad och regelmässig. – Antingen blir man en rebell eller så blir man en klon, säger han, som har fortsatt att leva ut sin rebelliska sida. Genom att korsa gränser eller klättra till nya höjder. Han fortsätter att drivas av och dras till bergen, men säger att han inte vet varför. – Jag har aldrig känt något behov att kolla upp det där. Jag bara veta att det finns berg och att jag tycker om att vara där. Text: Hanna Mi Jakobson Foto: Mikael Adserballe 15
Change language