Km 10 2010 - Katolskt Magasin

I
credo | sid. 31
Vår trosbekännelse (9)
trosbekännelsen har vi hittills fokuserat på
Fadern och på Sonen och nu handlar det om
oss själva: För oss människor och för vår
frälsnings skull nedsteg han från himmelen.
Gud, i sin eviga fullkomlighet och glädje,
saknar ingenting, men kärlekens natur är att
ge sig själv! Gud skapar oss inte för att tillfredsställa
något behov, utan av kärlek. Kärleken längtar
alltid efter ömsesidighet. Gud som inte saknar någonting
längtar efter vår egen kärlek. Han vill dela sin glädje med
oss. Kärleken är en gåva, den ges och tas emot av fria
varelser, Gud kan bara erbjuda sin kärlek till sina skapade
varelser.
Kärleken är sårbar. När Gud skapar människan med en fri
vilja, gör han sig sårbar, han engagerar sig, han förväntar sig
att vi ska besvara hans kärlek. Han hoppas på det. Gud vill
att människan ska växa. Hon är skapad till Guds avbild,
kallad till att förverkliga Guds likhet och bli sig själv, det vill
säga ge sitt liv och hela skapelsen tillbaka som ett tacksägelseoffer
åt den som ständigt ger henne allt. Från början
har Gud älskat och utvalt oss (Ef 1:4). Från början vill skaparen
ingå ett förbund med sin skapelse.
Gud stiger ner och kommer människan till mötes redan från
begynnelsen. Han kommer ner och promenerar ”i trädgården
i den svala kvällsvinden” för att umgås med människan,
men ljudet av hans steg får henne att gömma sig. Hon är
rädd. Ormen har, med sina ord, förgiftat hennes hjärta, hon
känner inte igen kärlekens ansikte, hon misstänker sin skapare.
Gud ger sig inte, från och med nu ger han sig iväg och söker
den som flyr för honom. Han blir människans gode herde.
Han kommer ner och kallar Abraham. I honom vill han
välsigna alla släkten på jorden. Han uppenbarar sig för
Mose och säger till honom: ”Jag har sett hur mitt folk plågas
i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare
– ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner
för att befria dem” (2Mos 37-8).
Han böjer sig ner, han är som en far för sitt folk: ”det var
jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem. Med trofasthetens
band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som
lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav
dem att äta’’ (Hos 11:3).
För oss människor och för vår frälsnings skull
steg han ned från himmelen.
När tiden var inne sände Fadern sin Son till världen. Sonens
nedstigande har förberetts under hela mänsklighetens historia
och är dess höjdpunkt. I mässan ber prästen i den fjärde
eukaristiska bönen: ”I din barmhärtighet kom du alla människor
till hjälp, för att de skulle söka och finna dig. Åter
och åter har du erbjudit människan ditt förbund och genom
profeterna lärt henne att hoppas på frälsningen. Och så
älskade du världen, helige Fader, att du, när tiden var inne,
sände din ende Son för att rädda oss.”
Den ”genom vilken allting är skapat” har stigit ner för
oss människor, och det förbund som Gud från all evighet
erbjuder människan sker, efter människans synd, genom
Jesu Kristi blod: ”för vår frälsnings skull”.
”Ordet blev kött för att frälsa oss och försona oss med
Gud”, läser vi i Katolska Kyrkans Katekes. ’’Vår sjuka natur
längtade efter att bli frisk; vår fallna natur längtade efter att
upprättas; vår döda natur längtade efter att återuppväckas.
Vi hade mist det goda, vi måste få det tillbaka. Vi var
instängda i mörkret men måste få ljuset tillbaka. Vi var
fångna och väntade på en befriare’’ (Gregorius av Nyssa).
Ordet blev kött för att vi på detta sätt skulle kära känna
Guds kärlek: ”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han
sände sin ende Son till världen för att vi skulle få liv genom
honom” (1 Joh 4:9). Ordet blev kött för att bli vår förebild
i helighet: ”ta på er mitt ok och lär av mig…” (Matt 11:29).
”jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till
Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).
Ordet blev kött för att göra oss ”delaktiga av den gudomliga
naturen”(2 Pet 1:4). ”Ty Guds Son blev människa för att
göra oss till Gud” (Athanasius). ”Guds ende Son ville att vi
skulle få del av hans gudom och antog vår natur för att han,
som blev människa, skulle göra människorna till gudar’’
(Thomas av Aquino). (Se KKK 457, 458, 459, 460.)
Ormen lurade människan till att tro att hon kunde bli Gud
av egen kraft, utan Gud, och hon blev instängd i sin synd.
Ordet kommer ner. Han ger sitt liv för människan och öppnar
för henne paradisets portar, som är att leva med Gud för
evigt, att dela hans liv och glädje.
Fotnot:
KKK: Katolska Kyrkans Katekes
Sr Veronica Tournier OP