Km 10 2010 - Katolskt Magasin

Det förefaller mig som om Kyrkan utvecklats lite ryckvis, tre steg
fram och två bakåt. Andra Vatikankonciliet tog de tre stegen framåt
– jubel och fröjd! – men nu halkar vi bakåt igen. När kommer nästa
rörelse som visar framåt? Så att vi kan återerövra det vi fått och
dessutom kommer vidare? När stabilitet (något bra) förväxlas med
stagnation (något dåligt), är vi på fel spår.
Jag skulle vilja ta upp tre saker.
Det skulle vara önskvärt att Kyrkans ledare nyanserade sin antipati
mot rent konceptionsförhindrande preventivmedel. Detta skulle inte
vara liktydigt med vare sig uppmuntran av promiskuitet – sexual livet
förblir en rent inomäktenskaplig aktivitet – eller abort. Men en uttalad
respekt för makarnas eget omdöme och samvete skulle öka
förtroendet för de påbud som härrör från Vatikanen.
En annan fråga är den om gifta präster. Alltså en öppenhet för gifta
präster även inom latinsk rit, utan att det skulle handla om undantag.
I 1 Tim skriver ju Paulus att en församlingsföreståndare måste
”vara höjd över allt klander, gift bara en gång, nykter, behärskad,
anständig… fri från penningbegär… Han skall kunna styra sitt hus
och få sina barn att underordna sig…”. När nu Paulus, som själv så
varmt uppskattar celibatet, är medveten om att det inte är en gåva
för alla som har del i Kyrkans ämbete, varför menar då Kyrkan att
präster inom den latinska riten ska vara celibatära – med vissa väl
specificerade undantag?
En fråga som är minst lika tabubelagd är den om kvinnliga diako -
ner. I Rom 16 skriver Paulus att Febe var ”diakonos” i församling -
en i Kenchreai. Och Plinius d.y. omtalar, även han, kvinnliga
För Kyrkan – i tiden
debatt/insändare | sid. 33
diakoner. I de Apostoliska konstitutionerna finns en vigningsbön
bevarad; där framgår tydligt, att det handlar om ett ”ämbete”.
Nu är jag medveten om att mycket hänt sedan dess; Kyrkans
ämbete har utvecklats/urartat till att bli rent hierarkiskt, och det
kvinnliga diakonatet har omstrukturerats till nunnestånd. Men det
har inte alltid varit så, och det behöver inte förbli så. I själavårds -
hänseende är det lättare för en kvinna att vara öppen inför en annan
kvinna. Män, med kallelse, kan bli munkar, diakoner, präster,
biskopar… Men kvinnor har, i nuläget, endast alternativet nunna.
I och med att samhället förändras är det, menar jag, nödvändigt att
Kyrkan finner nya vägar att förmedla sitt eviga budskap på. För om
vi fastnar i utvecklingen eller får för oss att medeltiden var den heligaste
tiden, vilken vi strävar att efterlikna, om vi i den andan kanske
återgår till renodlade pojkministrantgrupper, till att fira eukaristin
under endast en gestalt, till att införa mantilla för kvinnor (steget
före burka?) – om Kyrkan som har en kallelse att vandra mot
Himmelen i stället fastnar med fötterna i det förgångna – då blir hon
en museal inrättning i stället för den levande, pulserande och
framåtblickande gemenskap hon är kallad att vara.
Men Gud är de levandes Gud och därför finns det hopp! Och efter
”prästernas år”, kanske vi får be om ”nunnornas år”, följt av
”diakonernas”?
Km har låtit frågan om kvinnliga diakoner gå vidare till en kännare av den tidiga Kyrkan,
docent Tord Fornberg, för en kommentar. Han svarar så här:
Vad gäller Foibe/Febe preciseras uppgiften att hon var en dia -
konos med att hon också sägs fungera som prostatis, vilket tycks
betyda att hon var en som stödde församlingen i bland annat
Kenchreai ekonomiskt eller som värd i en huskyrka inrymd i
hennes villa, snarare än att hon kan sägas ha haft ett diakonämbete
i någorlunda modern bemärkelse.
Hon bör närmast jämföras med andra rika kvinnor (troligen
änkor) som exempelvis Lydia i Apg 16. Det är tydligt från bland
annat Luk 8:1-3 att kvinnor spelade en mera central roll i den älds ta
kyrkan än vad man ofta velat anta. De kunde ha en viktig roll som
rika understödjare, i vilkas hus Paulus och andra ledare kunde
samla sina anhängare.
De så kallade diakonissorna i Plinius brev är svårare att bedöma.
De tillhörde antagligen samhällets lägre skikt; annars "borde" de
ha kunnat muta sig fria från tortyren. Jag antar, att de fullgjorde
karitativa funktioner i församlingen.
Men här kommer en annan sak in i bilden: dopen torde i regel
ha skett genom nedsänkning i den äldsta kyrkan (se till exempel
Didache 7) av dopkandidaten. Han eller hon var naken, vilket
Monica Lann
betyder att det vid dop av kvinnor av anständighetsskäl behövdes
en kvinna som så att säga rent fysiskt förmedlade dopet till den
som döptes. Här har vi troligen den kultiska situation där kvinnliga
kulttjänare hade sin plats. När dopet senare kom att ske huvudsakligen
genom begjutning av huvudet, tappade de kvinnliga
diakonerna denna sin främsta kultfunktion, och deras uppgifter
blev mera renodlat karitativa.
En vigning till detta förekom, och även om jag inte hittat refe ren -
sen till de Apostoliska konstitutionerna, stämmer säkert uppgiften,
att där finns en vigningsbön. Ingenstans, åtminstone inte i
västkyrkan, förekommer någon antydan om att denna vigning av
kvinnor (som skulle vara celibatärer eller, ifall de var gifta, leva i
sexuell avhållsamhet) hade en sakramental prägel och gav dem
något ämbete i ordets strikta bemärkelse.
Senast på 1000-talet är seden med dessa kvinnliga funktioner
bortlagd (men levde kvar längre i öster). Man kan nog säga, att
slutresultatet av utvecklingen blev nunneklostren med abbedissan
i spetsen.
Tord Fornberg