Islams Vrede

I en annan by togs femtio “vackra kvinnor“ åt sidan och erbjöds islam och harem. De vägrade
bestämt båda alternativ. De föstes sedan samman i flera hus och byggnaderna stacks i brand.
Röken från det mänskliga bålet smutsade för alltid ner den turkiska himlen. Barn hackades itu
som styrkeprov, kvinnor slets upp.
De stridande armenierna retirerade slutligen till Andokeberget (söder om Muš). Kurderna och
turkarna angrep dem i omgångar men i femton dagar misslyckades de med att komma åt de
skickligt uppbyggda försvarspositionerna. Bergskanoner besköt ständigt bergssidan. Slutligen
efter att de belägrade varit utan mat i flera dagar lyckades de turkiska styrkorna nå toppen och
tillät knappast någon enda att överleva.
Turkarna riktade sedan sin uppmärksamhet mot de armeniska spillrorna som flytt till Davrikdistriktet,
cirka 3000-4000 män, kvinnor, barn. Den 1 september 1894 omringades armenierna
av en överlägsen barbarisk styrka och slaktades med bajonetter och svärd “tills en formlig
blodig flod rann från högarna med döda.“
Så slutade en fruktansvärd blodspillan som krävde 12 000 människors liv. Den tyske
forskaren Johannes Lepsius (se hans Armenia and Europe s. 1) rapporterar att 27 kristna byar
förstördes under denna period.
När de fruktansvärda scenerna rapporterades i Europa började Storbritannien, Frankrike och
Ryssland förhandla med den turkiska regeringen om att genomföra “kraftigt försenade
reformer“ i Turkiet vad beträffar armenierna och andra minoriteter i imperiet.
Den brittiske vicekonsuln Shipley som företrädde sin regering vid en utredning som hölls i
Muš den 24 januari till 21 juli 1895 bekräftade uppgifterna om de fruktansvärda illdåden i
Sason. Han skrev:
“... enligt bevisningen som lades fram för oss... dödades armenierna utan hänsyn till ålder
eller kön... det är ingen överdrift att säga att armenierna jagades som vilda djur och dödades
varhelst de påträffades. Och att slakten inte blev större kan, anser jag, bara tillskrivas det
faktum att bergen i området är så vidsträckta... Jag är benägen att framhålla att det inte var så
mycket fråga om att slå ner ett påstått uppror som att de turkiska myndigheterna var ute efter
att helt enkelt förinta distrikten Galogozan och Takor.“ (Se brittiska utrikesdepartementets
rapport British Blue Book, Turkey, No.1 Part 1, s. 206)
Turkiska massakrer på armenier 1895-96
Efter påtryckningar från Europa tillsatte den turkiska regeringen i slutet av 1894 en
kommission som skulle undersöka massakern på armenierna i Sason tidigare samma år.
Delegater från de engelska, ryska och franska konsulaten i Muš utsågs att närvara vid
kommissionens förhör. De gjorde den fullständigt berättigade begäran att
kommissionsmedlemmarna omgående borde höra vittnesmål om massakrerna hellre än att
ägna sig åt andra detaljer.
De turkiska företrädarena chockade européerna genom att säga att deras instruktioner var att
bara ställa frågor om “armeniska brottsligors brott“ och att “det inte varit någon massaker på
armenier“.
Undersökningskommissionen samlades mellan den 24 januari och 21 juli i Muš, mellan tio
och arton mil från platsen där massakern ägde rum och höll 103 sammanträden. Turkarna
vägrade bestämt att lyssna på vittnesmål från någon kristen och hörde bara turkiska vittnen
som fick vittna efter direktiv.
10