Islams Vrede

Nationerna blev snart besvikna på den nya regimen, “reformernas och brödraskapets regim“.
Makedoniernas patriotiska möten slogs ner med våld och 1909-1910 avväpnades hela
befolkningen i området. Oroligheter bröt ut i Albanien på grund av muslimernas ovillighet att
betala skatt eller hålla fred med sina grannar, de makedonska serberna.
I Mindre Asien började kurdiska ligor än en gång att angripa värnlösa armeniska byar.
Armenierna, vars ledare 1907 hade fått löften från ungturkarnas ledare om att reformerna
skulle genomföras och att det armeniska folket skulle skyddas från angrepp, tvingades vidta
försvarsåtgärder mot kurderna. Med skräck såg de hur motvilliga de turkiska ämbetsmännen
var att vidta skyddsåtgärder mot deras förtryckare. Än en gång blev det uppenbart att turkarna
stod bakom allt. Stämningen förändrades, särskilt i de armeniska städerna och orterna i
Kilikien.
Den 16 april 1909 bröt helvetet loss i staden Adana och detta hemska spreds senare till
intilliggande distrikt. Innan denna våldsorgie upphört skulle 30 000 armenier ha dödats i
våldsdåd som amerikanska missionärer, franska konsultanställda och religiösa ämbetsmän och
andra européer skildrat.
I tre dagar drog irreguljära kurdiska och turkiska styrkor utan motstånd genom de armeniska
kvarteren i Adana. De trängde in i hus, kvinnor våldtogs, barn fördes bort eller dödades i
armarna på sina mödrar, kroppar kastades ut på gatorna och hela kvarteret förvandlades som
en armenisk-katolsk observatör uttryckte det “till en rykande hög“. I ett brev som skrevs den 3
maj 1909 säger samma källa att uppskattningsvis 30 000 till 40 000 armenier dödades i Adana
och dess omgivningar enligt vad han hört.
Samma ögonvittneskälla, biskop Terziyan, rapporterar i ett brev från sin abbot i Akbes,
Syrien (se hans rapport om Adanamassakern i Les Missions Catoliques december 1909, nr.
41) att terrorn spreds på gatorna i Akbes före den 16 april. Muslimska fanatiker hade redan
börjat bränna ett antal armeniska byggnader. Påföljande dag “förstördes alla delar av Akbes,
kvinnorna våldtogs och männen dödades...“ Senare underrättelser rapporterade att svält rådde
på ortens gator, folk dog överallt. Kurderna hade den 27 april avslutat den grymma uppgiften
att plundra husen och mörda folket i byarna nära Akbes.
Liknande scener utspelades i staden Adana. Typiskt nog föregicks blodbadet av uppmaningar
till den armeniska befolkningen att återgå till normala aktiviteter eftersom “det inte fanns
anledning till fruktan“ sade en “specialkommitté“ som bestod av turkiska officerare och
ledare i staden. Snart var emellertid staden en “enda brinnande låga“. Mord, illdåd av alla
slag, plundring och vanhelgelse av kyrkor och institutioner som tillhörde apostoliska
armenier, katolska och protestantiska missionärer vidtog. En präst beräknade den 28 april
antalet döda i området till 50 000.
Oroligheterna spred sig samma dag till staden Tarsus. Turkarnas brutala mord på en gammal
armenisk man hade lett till att spänningarna skärpts. Utländska observatörer ansåg emellertid
att den verkliga orsaken till oroligheterna var den återupplivade gammalturkiska rörelsen i
staden som ville göra sig gällande igen.
Den amerikanska missionären Helen Davenport Gibbons (se hennes The Red Rugs of Tarsus)
beskrev hur illdåden drog in i Tarsus, bokstavligen genom järnvägsstationen:
“Under morgonen (den 16 april) hörde vi att armenier hade dödats på Tarsus centralstation
och att stationsmästaren och andra anställda hade flytt. Sedan hördes signalen från
Adanatåget. Det förde med sig en vild grupp baši-bozuker (det vill säga irreguljära turkiska
styrkor). I fråga om samlat hat är en baši-bozuk att likna vid en smittkoppsbacill. Jag såg tåget
16