Islams Vrede

4
SKYFALLET
På lördagsmorgonen när vi steg upp hörde vi att ryssarna givit sig av. Telefonstationen var
utrymd och telefonen var borta. Oron bland vårt folk blev så stor att många började tidigt att
ge sig av. Muslimerna rånade och dödade dessa. Vad beträffar oss själva vågade vi inte lämna
våra hem. Tusentals muslimer var ute med svärd, gevär och dolkar på ivrig jakt efter kristna.
Vi var infängade och kunde inte komma på något sätt att fly. Den natten gav sig ett antal av
våra unga män som ägde något slags handelsvapen av till vissa vägar som ledde till staden
och reste barrikader på hustaken som vette mot vägarna. Där höll de vakt eftersom vi räknade
med att när som helst bli angripna. Muslimerna skulle ha slaktat oss på en gång trots vårt
bräckliga försvar, men de fruktade ryssarnas återkomst.
Samma dag höll stadens ledare och muslimernas högsta religiösa ledare ett möte. De röstade
enhälligt för att varje kristen skulle dödas på en gång. Men efter en viss diskussion och
överväganden om att de eventuellt skulle få stå till svars för detta, beslutades det att en bättre
plan vore att skicka efter kurderna i de närbelägna bergen - detta utifall ryssarna skulle
återvända och lägga skulden på stadens muslimer varvid hårda straff var att vänta. Därför
skickade de speciella sändebud till några av de kurdiska hövdingarna som hade tusentals
krigare under sig och bad dem att genast komma ned till slätten. De kristna invånarna
utlovades som gåva, en gåva de fick göra vad de ville med.
Natten som ryssarna lämnade tog de vägar som ledde genom många kristna städer och byar.
Invånarna, som visste vad kurderna skulle göra när de väl blev varse vad som hänt, lämnade
sina hem och följde efter trupperna med hopp om beskydd och räddning undan kurdernas
grymhet. Jag tvivlar på att denna hemska flykt någonsin kan återges tillräckligt väl. Få
berättelser som jag har hört kan någonsin jämföras med detta ifråga om hjärtskärande intresse.
Hela norra delen av Urmislätten hörde talas om de ryska truppernas avresa på lördagskvällen
den 2 januari 1915. Vid midnatt hade det hemska uttåget inletts och på morgonen var de flesta
kristna byar övergivna. Människor hade lämnat sina boskap i ladugårdarna och alla
hushållsföremål i sina hus, precis som de var, och skyndat sig iväg för att rädda sina liv. Om
någon ägde en häst, en åsna eller något annat lastdjur hade han tur, och om han hade kontanter
hemma var det än mer lyckosamt. Men även om man är välbeställd, är det inte alltid man har
kontanter till hands. Många som gav av sig på sin långa färd hade, fastän de var rika enligt
landets norm, ytterst lite med sig.
Merparten gick till fots, och kämpade sig igenom snö, slask och lera. Innan de sju långa
dagarna av fruktansvärd färd genom kyla och fukt till den ryska gränsen hade genomförts
hade alla bördor kastats åt sidan: sängkläder, extrakläder även bröd. Ganska snart måste
nämligen de sorgfyllda varelserna bestämma vad de skulle släpa med sig - sängkläder och
kläder eller sina barn. Ett stort antal av de svagare nådde aldrig fram till gränsen utan lade sig
ned vid väggrenen och dog. De som lyckades hålla ut till slutet var så tärda och utmärglade att
deras egna vänner och släktingar inte kände igen dem.
Än värre än att trampa på dagarna var de hemska nätterna. I byarna utmed vägen var varje
möjligt skydd så överfyllt att de var omöjligt att lägga sig ned. Före morgonen var luften så
dålig att människorna var nära att kvävas. Men de som inte fann något skydd råkade än värre
ut där de låg ute i gyttjan utsatta för genomträngande kyla och fukt. En del barn fördes bort av
vargar och slukades, många dog av utmattning. Föräldrar kom ifrån varann och förlorade sina
42