Islams Vrede

misslyckats? Var hade dagens europeiska civilisation funnits? Vad har i vår tid hänt miljontals
armenier, syrianer och andra? Allt detta kunde ha påverkat Europa och kanske även Nord- och
Sydamerika. Vreden som drabbade Urmislätten visar prov på den djävulska grymhet som
förvandlar ett vackert paradis till ett inferno av plågade själar. Och när man läser om
övergreppen i Belgien, Serbien och de andra drabbade länderna kan man förstå att turkarna, i
sin åtrå och begär efter krigsbyte fann likasinnade bland de tyska soldaterna. Hunnerna,
besläktade med Djingis Han och Timur i tankesätt och sinne var och är upphovsmännen till all
denna fruktansvärda slakt.
Ryssarnas ankomst var inte olik de molnbankar som förebådar en storm. Urmis kristna kunde
skydda sig en tid undan den brännande islamska solen under dessa molns skuggor, men ack
de förebådade ju stormen!
Sommaren 1914 kommer alltid att bli ihågkommen som en av de kristnas mest blomstrande.
Det var en tid av oerhörd lugn och ro. Folk utförde sina sysslor utan att trakasseras. De anlade
nya vingårdar och fruktträdgårdar, planerade för nya byggnader, nya hem och räknade
verkligen med att välståndets tid skulle fortsätta. De visste inget om ovädret som började
blåsa upp och som blev allt mer hotfullt. Snart skulle molnen vrida och vända sig och utlösa
blixtar på denna fredliga slätt tills den skulle slitas sönder av en orkan av hemskheter, en
orkan som skulle förstöra hundratals städer och byar. Tusentals människor skulle kallblodigt
dödas och tusentals kvinnor och småbarn skulle svälta ihjäl.
Långt innan Turkiet förklarade krig hade den turkiska regeringen, på uppmaning av Tyskland,
hetsat de kurdiska stammarna på den persiska sidan av gränsen att anfalla persiskt område och
angripa städer i Azerbajdzjan där ryska trupper var förlagda. Den 1 oktober 1914 började de
verkliga striderna. Den dagen kom en stor kurdisk styrka ner från bergen till Tergawar, ett
persiskt distrikt som gränsade till östra Turkiet och drev bort en liten grupp kosacker som var
förlagda där. Sedan började de plundra och bränna kringliggande kristna byar. De flesta
kristna lyckades fly och tog sig till staden Urmi. Varje kväll hörde vi ständig artillerield, och
från närbelägna kullar kunde vi tydligt se hur byarna brann. Dagligen vällde flyktingar in i
staden och de större kristna städerna på slätten.
Snart var det uppenbart att det inte var en vanlig kurdisk räd utan ett anfall utfört av en
organiserad armé på tusentals män. Det var i själva verket en expedition som turkarna planerat
och organiserat vars syfte var att driva bort ryssarna och ockupera nordvästra Persien. Men
det råder inget tvivel om att planen drogs ursprungligen upp av tyskarna. Turkiska befäl fanns
bland kurderna och alla hade försetts med tysk ammunition. Därtill hade ett avtal slutits med
stadens muslimer om att de skulle ansluta sig till kurderna när de invaderade staden och
plundra och förstöra i de kristna kvarteren. Ungefär en månad efter den attacken utropades
krig mellan Ryssland och Turkiet. Samtidigt stängde ryssarna de turkiska konsulaten i Urmi,
Tabriz och Xoy/Hoy. Kurder och andra sunnimuslimer fördrevs från byarna nära Urmi. Som
hämnd svarade turkarna med att förvisa tusentals kristna från angränsande områden i Turkiet.
Snart var det uppenbart att den lilla kosackstyrkan inte var tillräcklig för att slå tillbaka
fienden. Av fruktan för detta blev mitt folk oroligt, men den ryske konsuln lugnade oss och
sade att förstärkningar var på väg. Dagarna gick men ingen förstärkning syntes till. Vid ett
kritiskt skede satte ryssarna upp en viktig hjälpkår genom att dela ut gevär och ammunition
till de kristna i regionen. På så vis ökades deras styrka med cirka 3 000 man.
Kulmen nåddes på söndagen den 11 oktober. Hela dagen sågs stora kurdiska styrkor ta sig ner
för bergssluttningarna. Ryssarna hade förutom ett begränsat antal kosacker, också ett fåtal
kanoner. Men de lyckades ändå utnyttja dessa till sin fördel och besköt fienden när de befann
sig inom räckhåll. Det hejdade anfallet en stund men när mörkret lågrade sig anföll kurderna
40