Islams Vrede

Författaren hoppas innerligt att de amerikanska kristna kan medverka till något slags
uppgörelse varmed mycket mer effektivt arbete kan utföras bland de orientaliska folken. Det
finns medel som, om de användes, skulle åstadkomma mycket i fråga om evangelisation bland
Muhammeds anhängare. Men uppgiften är nästan oöverstiglig för amerikanska eller
europeiska missionärer. Det är egentligen de inhemska invånarnas uppgift, de som känner till
seder, folkkynne och tankemönster. “Orientaler för orientalerna.“
Det är verkligen sorgligt att inhemsk skicklighet och kunskap, som det finns gott om, inte
utnyttjas i större utsträckning för att utföra det arbete som i praktiken ligger bortom
västerlänningarnas makt. I mer än ett fall har lovande persiska ynglingar förhindrats att ge
uttryck för sin förmåga även om de tveklöst hade kunnat ha uträttat mycket om de hade fått
möjlighet.
2
DE KRISTNAS VILLKOR FÖRE RYSSARNA
Landets härskare, som var muslimer, förtryckte sina kristna undersåtar på det grymmaste sätt.
De behandlades ofta sämre än slavar. Som regel bodde de kristna för sig själva i städer eller
på landsbygden, även om i de i vissa fall bodde i samma by som muslimerna. Men de var
alltid omgivna av muslimer. Jordägarna eller agorna i byarna är ofta muslimer som styr över
sina arrendatorer i feodal stil. Eftersom det är populärt att investera i mark i Persien, och den
muslimske jordägaren är mycket mån om sina ägor, betingar hövdingskapet över en by ett
högt pris. Det förstärks av att den kristne arrendatorn är en flitig person. Arrendatorn måste
betala för privilegiet att bygga ett hus på mark som tillhör jordägaren och blir därför den
sistnämndes vasall.
Utöver markarrendet måste han betala skatt för varje hon buffel (det vanligaste dragdjuret i
jordbruket), för varje ko, tacka och honget. Han måste betala ağan mellan hälften och två
tredjedelar av gårdens intäkter. Förutom kapitationsskatt, beskattas hans åkrar, vinodlingar
och fruktträd. Och inte nog med det. Han är praktiskt taget utlämnad åt sin herres gunst. Den
senare kan kräva tre dagsverken utan lön av sina arrendatorer. I själva verket tvingar han dem
att ägna så mycket tid åt honom som han anser nödvändig. Han får brännved från varje
hushåll, så många ägg, tre höns och en avgift vid varje bröllop. Förutom detta måste varje
hushåll ge den muslimske guvernören, ser perest, en last brännved. Inga favörer ges utan att
först erlägga något slags betalning. Jordägaren säljer spannmål och mjöl till arrendatorer till
ett högre pris än marknadens. Han binder och slår dem för minsta förseelse. Han för bort de
vackraste kristna flickorna till sitt harem. Till allt detta måste den stackars lantarbetaren frukta
än värre förföljelse om han skulle våga klaga.
På andra sidan gränsen i Turkiet äger lantbrukarna ibland mark, annars är de ağans
arrendatorer. I vilket fall är deras omständigheter usla. De har inga rättigheter som en turk
eller kurd måste respektera. I vissa byar har de berövats allt så att de helt saknar möjlighet att
betala skatt. Sedan misshandlas de tills deras oförmåga att betala skatt är fastställd bortom allt
tvivel. Klämd mellan kurdernas girighet och våld och de turkiska ämbetsmännens tryckande
pålagor (som samarbetar om övergreppen så länge offren är kristna) innebär det att deras
villkor är de mest önskvärda som tänkas kan.
34