Islams Vrede

anfall. Vi sade att vi gärna skulle träffa hövdingen personligen så fort det ljusnat och att vi var
villiga att tillmötesgå hans krav. De båda kurderna gav sig av. Senare fick vi höra att de bara
var spioner som skickats för att verkligen se om ryssarna givit sig av eller inte. Kurdernas
fruktan för ryssarna var mycket stor.
Vi kände oss lättare till mods och gick hem igen, förvissade om att något slags lösning skulle
hittas. Under hela natten stannade nästan alla ute på gatorna och oron var som mest påtaglig.
En del lämnade staden och gav sig av till Urmi, andra gick till Gulpašan och andra till än mer
avlägsna platser där de trodde sig vara mer säkra.
Några ledare i Gogtapa ansåg det vara tillrådligt att alla människor i staden genast skulle ge
sig av och inte ta något med sig, men merparten satte sig emot denna plan eftersom inte alla
kvinnor och barn var redo att ge sig iväg med så kort varsel. Men vi lyckades hålla dem lugna
genom att säga att vi skulle träffa de kurdiska hövdingarna och möjligen avvärja ett anfall
genom att betala en viss summa pengar. Det hade en lugnande inverkan så de flesta begav sig
hem innan det blivit förmiddag, uppmuntrade av tron att något hade gjorts för att avvärja eller
åtminstone minska hotet. Jag återvände slutligen till min bostad och fann det fortfarande fyllt.
Jag berättade vad som hänt ifråga om uppgörelsen med kurderna varpå alla gav sig av,
lugnade.
Jag sade åt min fru att jag var hungrig och hon förberedde en måltid. Jag satte mig ned men
innan jag hunnit äta en munsbit hörde jag skottlossning i sydvästra delen av staden. Jag ställde
ifrån mig kaffekoppen och reste mig, jag visste vad skottlossningen förebådade.
Det var en mycket kall morgon. Marken var täckt med ett flera centimetertjockt snölager.
Utan att dröja för att få på mig överrock eller galoscher rusade jag ut på gatan. Där såg jag
hundratals, ja tusentals män, kvinnor och barn som sprang från alla delar av staden mot
kullen. Gogtapa är, som jag tidigare nämnt, delvis byggd på en sluttning. All skrek och
ropade: “Kurderna har kommit! De är här nu! De kommer att döda oss! Vad ska vi ta oss till?
Vart ska vi fly?“ Högre och högre hördes ropen “O, rädda oss!“ Jag såg dessa stackare, men
innan jag ens hann säga några ord till tröst var kurderna bland oss.
Skottlossningen var intensiv nu. Medan jag stod och försökte samla mina tankar och
funderade på hur jag skulle kunna hjälpa dessa stackars människor tyckte jag mig höra hur
min fru ropade efter mig, och vände mig om. Där stod hon på taket till vår missionsstation. I
vårt hem hade vi en stor, vacker amerikansk flagga. Min fru hade tänkt på denna flagga och
placerat den överst på missionsstationen och bad högt medan hon svängde den fram och
tillbaka. Den uppmärksammades snart av folkmassan som sprang åt alla möjliga håll,
förvirrad och vilsen och utan uppfattning om var de skulle ta vägen.
När de insåg att den amerikanska flaggan på något sätt skulle kunna beskydda dem började de
välla in på gården. Snart fylldes varje rum i byggnaden, på gården och taket. Jag följde efter
folkmassan. Jag fick veta att mer än 25 000 kurder och några tusen persiska muslimer hade
omringat staden. Många bar säckar och rep. En del hade till och med oxkärror för att frakta
bort krigsbytet.
Strax dök min fru upp vid min sida. Hon var mycket nervös och rädd men hade inte förlorat
sin sinnesnärvaro. Hon sade att enligt hennes uppfattning var det fel att människor samlades
på detta vis för om kurderna kom kunde alla slaktas i en enda massa medan om de var
utspridda skulle det vara lättare för åtminstone några att fly. Därför talade jag om för alla jag
kunde att göra som min fru hade sagt och rådde dem att fly på en gång och ledde ut dem från
gården. Några fortsatte uppför kullen till kyrkan där, andra gick över gatan till en annan kyrka
medan resten av oss, kanske något tusental, försökte lämna staden genom dess nordvästra del.
Men vi upptäckte att vägen var spärrad, och vände om och gick in i kyrkorna.
44