Islams Vrede

delta i upproret på grekiska fastlandet och öarna. Chiosborna har alltid varit de mest hyggliga,
snälla och tillbakadragna av rayas. De hemliga sällskap som försökte mana grekerna till
uppror försökte inte ens inviga öborna i planerna på ett nationellt uppror -För att visa prov på
sin underkastelse skickade chiosborna stora summor pengar, många gisslan och alla sina
vapen - även de små knivar som användes för att skära bröd togs ifrån dem.
Vid den tiden, Påskdagen 1822, (ankrade en turkiska flottstyrka upp i hamnen). Många
människor flydde vettskrämda upp i bergen men övertalades att återvända mot löften om att
de skulle beskyddas och genom att en del sändebud som i god tro lät sig luras att hjälpa denna
ondskefulla plan. Den turkiske amiralen förde med sig sina bödlar, baši-bozuks från Rumeli
samt zeybeker och yörüker från Mindre Asien vilka var de grymmaste och fegaste som fanns
att tillgå i imperiet. Lycksökarna kom i stora skaror, lystna på byte och lockade av detta
bördiga land, rikt på guldmynt och kvinnor. Den dag då överraskningen hade bestämts,
trängdes folkhopen i båtar, med pistoler och knivar och slakten började.
Stora grupper belägrade byar med 300 invånare. För många var massakern ett stort skådespel,
ett enormt bahšiš (dricks, öa). De högg och brände hela dagen lång. På kvällen räknade de ut
priset på slavarna, fåren, getterna som alla föstes samman huller om buller i de vanhelgade
kyrkorna. Barnen och kvinnorna undkom döden, räddade av sin ungdom och skönhet. I stället
väntade våldtäkter eller det skamliga ödet i harem. De fördes bort i långa led och såldes på
basarerna i Smyrna, Konstantinopel och Brusa. Den som bjöd motstånd dödades utan pardon.
I Mesta grät och kämpade en ung flicka mot en arnavut (alban, öa), galningen slet tag i hennes
hår vände ned kragen och högg av hennes vackra huvud med sin sabel. Personen som beskrev
denna händelse för mig såg den med egna ögon.“
Antalet greker som mördades på Chios var 50 000.
Armenier och nestorianer i Kurdistan 1850 (1843-46, öa)
1850 mötte turkarna ökat motstånd från armeniska och nestorianska bergsbor i den kurdiska
delen av Armenien. De motsatte sig de korrumperade turkiska ämbetsmännens ständiga
försök att samla in utsugarskatter, byborna ålades att betala dessa dryga pålagor i tillägg till
“skyddspengar“ som de tvingades betala kurderna, turkarnas trosfränder. De kokade bland de
upprörda byborna. Turkarna uppsökte den kurdiske ledaren Bedir-Han Beg och antydde att ett
rikligt byte väntade honom om han utplånade de “uppstudsiga“ bergssamhällena med gawur
(det vill säga de otrogna) och dessutom vinna regeringens anseende som en trogen undersåte.
Den oförskräckte kurdiske ledaren beslutade att göra detta i spetsen för en brokig skara
kurdiska “frivilliga“ som försågs med turkiska armégevär som regeringen bekostade,
godkände, mutade och stödde. Priset blev 12 000 människors liv, och mänskligt lidande som
inte kan mätas.
Själva massakrerna var i sig fruktansvärda och kunde inte skonas, men efterspelet kom att bli
lika hemskt. Den brittiske arkeologen och diplomaten Sir Austen Henry Layard, som reste
genom området i Kurdistan en kort tid efter grymheterna (sir Austen kunde inte heller sägas
vara alltför vänligt sinnad gentemot armenierna eftersom han var lojal mot den rådande
brittiska politiken att tona ned turkiska övergrepp för att understryka Storbritanniens oro över
Rysslands intresse för Turkiet) skrev i sin bok Nineveh and Its Remains, s. 24-201:
“(Under massakrerna) gömde sig 1000 män, kvinnor och barn i ett värn på ett berg. Bedir-Xan
Beg som inte kunde komma åt dem omringade platsen och väntade tills de blev tvungna att ge
sig till följd av hunger och törst. Han erbjöd sig att skona deras liv om de lade ner sina vapen
och gav bort sina ägodelar. En ed om dessa villkor svors på koranen. Kurderna tilläts sedan
4