Islams Vrede

Som ett led i att skapa ett Turkiet enbart för turkar riktade 1922 kemalisterna sina blickar mot
de grekiska byarna i Mindre Asien, och utnyttjade som förevändning den grekiska invasionen
av västra delen av Mindre Asien. 50 000 greker dog i denna våldsamma kampanj av
vedergällning och försök att bilda en stat.
Efter de grekiska arméernas förlust 1922 och den besegrade styrkans reträtt från Smyrna gick
turkarna ännu en gång in i staden och dödade 50 000 greker och armenier. De fruktansvärda
scenerna bevittnades och dokumenterades av många europeiska observatörer däribland
sjöstridskrafterna från många stormakter som var “hjälplösa“ när det gällde att bistå offren.
Slutsatser
Det vore lönlöst att försöka uppskatta antalet människor som turkarnas armé dödat under dess
blodiga historia sedan de trängde in i Mindre Asien på 1000-talet efter Kristus, och som
förintade folk och nationer under sina erövringar. Det sade en gång den framstående brittiske
juristen, viscount James Bryce. Senare vällde de in i Europa där nationerna sent omsider
samlade ihop sig och vidtog de åtgärder som krävdes för att hindra turkarna att förvandla
kontinenten till en begravningsplats så som de gjort i andra länder de hade hemsökt.
Turkarnas historia är faktiskt närmast ett oavbrutet dödande. En historisk genomgång ger gott
om exempel att perioderna på kända massakrer utförda av turkarna, det vill säga sådana
massmord som vi återgivit i detta arbete och som på sin tid chockat mänskligheten, har
blandats med fortsatta illdåd som till följd av sin jämförelsevis ringa omfattning har undgått
mänsklighetens uppmärksamhet och samvete.
Som ett enskilt fall har forskarna vittnat att massakrerna på nestorianer och maroniterna 1860
(se texten) utgjorde bara den grymma avslutningen på en rad noyade, en serie mindre illdåd
som slutade med massmord.
Ingen vet och kommer kanske aldrig att veta hur fruktansvärd det turkiska folkmordets
historia är. Inga minoritetsfolk, trosriktningar eller samfund i Turkiet - armenier, assyrier,
araber, greker, judar, syrianer, kurder, yezidier, lazer; katoliker, protestanter, judar;
apostoliska jakobiter, nestorianer - eller för den delen ingen muslimsk grupp som inte var
etniskt turkiskt eller hörde till sunniriktningen inom islam har genom århundranden undgått
det turkiska svärdet. Decimeringen av folk i Turkiet genom århundranden har varit
fruktansvärd.
Konfronterade med Turkiets blodiga historia brukar dagens turkar omhulda och framföra
åsikten att “händelserna“ som “påstås“ ha ägt rum utfördes, i alla fall, av “andra tidigare
regimer som vi i vår tur har avsatt“. Men de förbryllas av bevisen på massakrerna som
drabbade Turkiet efter inrättandet av den kemalistiska “nyturkiska“ regimen eftersom dagens
turkar måste hållas ansvariga för den regimen, enligt de regler de själva har uppställt.
Detta anförda argument strider också mot andra kända fakta som illavarslande tyder på att
Turkiet fortfarande använder massakrer och förföljelse som del av statens politik.
Ett fall var 1941 då den turkiska regeringen införde en tung “värnskatt“ (varlık vergisi) på
icke-muslimska minoriteter i Turkiet. Armenier, judar, greker och andra som inte kunde klara
av att betala den oerhört stora pålagan fördes till det inre av Turkiet och sattes i arbetsläger
nära Aškale, Erzerum och andra städer.
20