Att mäta välfärd och hållbar utveckling - The Beijer Institute of ...

Dynamiska välfärdsekonomiska grunder 2010:3
utveckling som tilldelar dagens generation en acceptabel nyttonivå,
utan att äventyra kommande generationers möjligheter att erhålla
åtminstone samma nyttonivå. Denna omformulering är ett steg i
riktning mot en operativ mätning av hållbar utveckling. Ekonomer
har sedan länge använt nyttobegreppet (nyttofunktionen) både i
teori och praktik. Redan 1844 utvecklade den franska ekonomen
Dupuit idén om fallande marginalnytta och konsumentöverskottet
som väsentliga delar av samhällsvälfärden. Dupuit (1844) visade att
konsumenterna ofta eller till och med oftast är villiga att betala mer
för varor och tjänster än vad de faktiskt gör. Medan total nytta
motsvarar individens maximala betalningsvilja för konsumtionen,
är konsumentöverskottet den del av denna betalningsvilja som
överstiger den utgift som faktiskt betalas för att få konsumera.
Ofta består utgiften av marknadspriset multiplicerad med antalet
inköpta enheter.
Konsumentöverskottet är positivt. Förklaringen till detta är att
marginalnyttan antas avta med en ökande konsumtion och att
priset på de flesta marknader är lika för varje enhet. När man är
törstig ger det första glaset vatten den största nyttan. Om man
istället redan har druckit två glas har ett tredje glas avsevärt lägre
nytta. Värderas alla tre glasen efter priset, dvs. det marginella värdet
av det sista glaset, har man uppenbarligen underskattat den totala
nyttan av vattnet då de första två glasen var för sig gett en större
nytta. Så länge som marginalnyttan avtar med den konsumerade
mängden finns det alltid ett positivt konsumentöverskott, och
därför kan den totala nyttan inte uttryckas som en enkel linjär
funktion av den konsumerade kvantiteten (pris gånger kvantitet).
För att kringgå detta problem har ekonomer ändå försökt att
använda ett linjärt mått som går ”hand i hand” med nytta. I en
statisk optimeringsmodell med konstanta priser är totalutgiften ett
sådant mått. Under förutsättning att konsumenten är rationell och
söker maximera sin egen tillfredställelse (göra nyttan så stor som
möjligt) givet en konsumtionsutgift kommer högre utgifter alltid
att ge en högre nytta. I situationer med olika utgiftsnivåer är det
därför alltid den med högre utgift som ger en högre välfärd (Figur
3.1). I praktiken kan det dock vara svårt att tillämpa denna ansats
eftersom priserna normalt också förändras mellan olika
valsituationer - ett problem som vi kommer att tackla i kapitel 4.
Till att börja med antar vi att det går att mäta en individs nytta
som summan av utgift och konsumentöverskott. Vidare betraktar
vi en två-periodvärld med en nutid och en framtid. Med givna
40