Två karaimer i Uppsala

TVÅ KARAIMER I UPPSALA 63
Vad hade skett med denne unge pojke, som ännu så gärna tänkte tillbaka
på leken i leriga vattenpölar? Nu var det den mogne mannen som talade,
kunskapsrik och hänförd av stundens och platsens betydelse. Hans tal varade
i två timmar och slutade med följande ord:
"Jag har inte lämnat mitt hem och mitt land och rest över havet för att försvara
det som från världens begynnelse till dess ände är heligt och som utgör
hela grunden för vår religion. Hur skulle jag med min begränsade förmåga
kunna åta mig denna uppgift? Herrens hand, som får jorden och himlarna
att skälva, som skapar och krossar stjärnorna, skall vara dess sköld i framtiden
liksom alltid förr.
Mitt syfte är ett annat: Till de högt ärade herrar som församlats på denna
betydelsefulla plats har jag velat framföra hälsningar från mina bröder, de
i Litauen bosatta karaimerna. Jag har efter bästa förmåga sökt visa hur vår
lilla skingrade nation - trots alla svårigheter den måst genomgå i sitt liv -
med Guds hjälp kunnat bevara i sitt hjärta och i sin religion de heliga ord
som för tusentals år sedan ljöd från Sinai-bergets höjder.
Dessa heliga ord är karaimernas fana, vapen och fackla. Många av oss har
fallit, träffade av fiendernas förgiftade pilar. Men Gud har alltid sörjt för att
en stark hand bland oss gripit Guds heliga fana ur den fallnes kraftlösa hand
och burit den vidare till ledning för de kommande generationerna.
Våra fiender gläds över karaimernas ringa antal. Vi ökar i antal, säger de,
och Resims söner blir färre. Gläds inte åt detta, säger jag dem. Tänk på
Sodom och Gomorra. Där fanns många invånare, men till vilken nytta, om
det inte fanns tio hederliga människor bland dem? Vi karaimer har fått nog
av att vara tillsammans med de tiotusenden som begår orätt mot Guds heliga
ord. Vårt mål är att vara såsom de tio beskyddarna av hederlighetens väg.
Vad väntar vår lilla nation i framtiden? Vem kan veta det? Människornas
och nationernas öde ligger i Guds hand. Han leder vissa mot undergång
och andra in på uppblomstringens väg. Om Gud påbjuder att vi skall utplånas
från jordens yta, så kommer detta att ske. Men ett vet jag: Den heliga
fanan, karaimernas fana, som vi lidit så mycket för men alltid hållit högt,
kommer inte att dras ned i vägens smuts.
Jag tror - och att tro är mera än att veta - att denna fana, om det inte på
jorden finns någon hand som är utvald att hålla den, vänder tillbaka till de
himmelska sfärerna från vilken den kommit, tillbaka till Skaparens, vår Ende
Evige Guds lovprisade tron. Hans namn är heligt i evighet!"
Då Schelomo slutat, omfamnade professor Torden honom med tårar i ögonen.
Många av de församlade gick fram till honom för att tacka för hans
fina ord och trycka hans hand. Vid husets utgång väntade morbror Itzhak
på honom.
- Jag förstod inte vad du sade, men du talade bra, sade han. Hade jag