Två karaimer i Uppsala

TVÅ KARAIMER 1 UPPSALA 65
- Vi gick omkring med tom mage, syster min, suckade morbror Itzhak
tungt och sökte se ut som en som fått utstå många lidanden. Schelomo levde
på sina böcker, och jag, stackars människa, styrkte mig med bibeln. Det var
allt vi åt på det där förbannade stället.
- Vilken katastrof, suckade tant Rachel. Och så frågade hon:
- Övertalade inte svenskarna min son att övergå till deras religion?
- Lilla karaimgumma, har du glömt att jag var med? ropade morbror
Itzhak. Inte för ett ögonblick släppte jag Schelomo med blicken. Hade de
bara börjat förvirra pojken, så skulle jag ha nog ha visat dem var grodorna
övernattar.
- Du förstår ju inte deras språk..., började Rachel.
- Oroa dig inte! Jag lärde mig det. När Schelomo höll föredrag i deras
midras om vilka karaimerna är, frågade en döv fan som satt bredvid mig
lågmält vad det var han berättade om. "Han säger", viskade jag i hans öra,
"att ni skall dra åt helvete med alla era midras och kunskaper. När vi kom
hit, kräktes vi upp allt vi stoppat i munnen förra året. När vi reser tillbaka,
måste vi ge tillbaka den modersmjölk vi ammades med som nyfödda". Han
hörde på allt detta och nickade för att bekräfta att han förstod vad jag sade.
Och vet du, Rachel, han blev överhuvud taget inte arg utan rentav tackade
mig.
Ännu en bekymrad tanke hade legat och grott i moderns huvud.
- Säg mig, käre Itzhak, tillbragte Schelomo sin tid tillsammans med någon
flicka?
-Vad skall jag säga, syster lilla... Detta är otroligt, men jag säger bara
sanningen. Det finns inga unga flickor där. Jag tittade hela dagen ut på gatan
genom fönstret och såg inte en enda käft som såg mänsklig ut. Alla var så
gamla, uttorkade och fula. Jag säger dig att det är ett förfärligt land. Jag
tror att de främmande som besöker oss inte kommer för våra böckers skull
utan för att få se våra unga flickor.
Rachels förhör hade nu nått sin gräns, och hennes själ var fullständigt
lugn.
Schelomo vigdes sommaren 1697 vid sin älskade Schelomit. Han var lycklig
med henne, men Gud välsignade dem ej med några barn. Schelomo skrev
ett antal böcker, av vilka den mest berömda är hans stora verk "Appiryon
Asah Lo". Detta arbete betraktade han som sitt eget barn - ett barn som en
barnlös man överlämnar till världen till minne av sig själv.
Denne vår nations store son avled 1715. En annan karaimisk författare,
Mordchaj, son till Nysan från Trakai, har sagt om honom att han var "ung
till åren men gammal med avseende på sina kunskaper".