Två karaimer i Uppsala

TVÅ KARAIMER I UPPSALA 57
När man sade den unge Schelomo att han var utvald att resa till en främmande
plats och där berätta om karaimerna för lärt folk, blev han rädd och
ville inte höra talas om det. Men domaren och Ribbi Mosche talade länge
med honom. De påpekade till hur stor ära det skulle lända honom själv och
till vilken stor nytta det skulle vara för karaimerna, om han undanröjde alla
de lögner och falskheter som karaimernas fiender med frikostiga händer
spred över hela världen. Till slut lät Schelomo övertala sig och lovade att
tillmötesgå församlingens önskan.
Det var svårare för domaren att komma tillrätta med Schelomos mor
Rachel. Denna respektabla kvinna, som var utrustad med en skarp tunga,
meddelade honom att hon ingalunda ämnade sända iväg sin egen son tillsammans
med främmande människor, som rentav var kristna, till okänd ort,
rakt in i fördärvet.
Men domaren visste hur han skulle finna en väg till vars och ens hjärta.
För tant Rachel berättade han hur hederliga och goda människor hans gäster
var, hur mycket de älskade karaimerna. Han fick henne att tro att de skulle
ta hand om Schelomo som om han vore deras egen son och påminde henne
om de tio dukater som de skulle ge Rachel om hon tilläte sin son att resa.
- Ser du, Rachel, ditt lilla hus är fallfärdigt. Vem skall hjälpa dig att reparera
det? Det är Gud själv som sänder dig dessa pengar, eftersom han ser i
vilken nöd du befinner dig som fattig änka. Det är inte riktigt att avvisa denna
gåva...
Saken avgjordes på följande sätt: Schelomo skulle inte resa ensam utan
tillsammans med en släkting, morbror Itzhak, en äldre man utan hindrande
förpliktelser, vilken skulle ta hand om honom under vägen.
IV
Tiden gick, och dagen för avresan närmade sig. Det var svårt för Schelomo
att lämna sitt hus och sin stad. Två band knöt honom till denna ort. Det
första var bandet till hans gamla moder som uppfostrat honom. Det andra,
det starkaste, var bandet till den tilldragande Schelomit, domarens dotter,
som Schelomo älskade med hela sitt unga hjärtas hänförelse. De tårar som
rann från Schelomits vackra kolsvarta ögon då det blev känt att Schelomo
skulle resa hemifrån för en längre tid vittnade om att också hon älskade
honom. Men löftet var avgivet och kunde inte tas tillbaka. Han måste resa...
Då Schelomits mor, tant Malka, såg dotterns sorg och tårar, brydde hon
sitt gamla huvud med hur hon skulle kunna hjälpa henne. Det gick inte att
tala med domaren om detta, ty han var järnhård.
På tisdagen, den dag Schelomo skulle resa, steg tant Malka upp tidigt.
När hon kom ut på gården, fick hon syn på Rachel på granntomten. Ingen
av mödrarna hade fått en blund i ögonen denna natt.
Malka gick fram till Rachel, och de gamla väninnorna kom i samspråk
med varandra. Samtalet kom snart in på det som plågade dem båda. Tant