Romska barn i skolan - Malmö stad

flickor gifts tidigt bort och får barn i unga år. Även om detta har blivit mindre vanligt så har vi
fått höra talas om flera fall där flickorna slutat skolan i förtid på grund av att de blivit
mammor. När barnen börjar i högstadiet får de ofta nya klasskamrater, och inte minst fler
lärare. Klasserna är ofta stora och mentorn kan ha svårt att hinna med alla och kontrollera alla
elevers situation och tillstånd. Även de barn som skött sig i låg- och mellanstadiet riskerar att
tappa greppet. En allmän oro sprider sig i sexan, enligt en rektor, beroende på de val till
högstadium man måste göra, en del skolor bedöms som bättre för de romska barnen andra som
sämre. Även om eleverna har preferenser i val av skolor så är det långt ifrån säkert att de får
börja i den skola de önskar. Barnen bedöms inte efter prestation utan snarare efter rykten och
adresser.
Systemet i högstadiet är förstås möjligt att förändra. En av de skolor vi har besökt har tagit
fasta på betydelsen av kontinuitet och en liten men stabil grupp pedagoger kring en viss grupp
elever. Enligt denne rektor är de äldre barnen känsligare för byte av vuxenkontakter än de
yngre. Ironiskt nog är systemet i skolan uppbyggt på rakt motsatt sätt. Färre lärare i de lägre
klasserna, fler i de högre. I linje med behovet av få och säkra vuxenkontakter arbetar man i
denna skola med små och kontinuerliga arbetslag, som sägs ha superkoll över sina klasser.
Vikarier tas bara in i undantagsfall, bland annat för att inte riskera få in någon person med
”annan värdegrund”. Lärartätheten försöker man få så hög som möjligt, bland annat med
hjälp av externa bidrag som läggs på fler vuxna i skolan. Pedagogerna har en strikt reglerad
arbetstid, utgångspunkten är alltid vad som är bäst för eleven inte privata önskemål från
pedagogerna. Allt detta gör att eleverna blir bekräftade. Skolans resultat är också
förhållandevis goda.
(Det låter som att ni har så bra koll på barnen så de ska inte kunna gå igenom nästan hela
skoltiden utan att ha lärt sig läsa eller suttit i korridoren större delen av sin skoltid.)
Det förekommer inte här och det beror på att vi har små hus. Vi har små arbetslag, de
pedagogerna har superkoll. Vår uppgift som ledning är att se till att de har superkoll. Och hur
gör vi det. Ja, vi är mycket ute. Vi tar upp mycket. Vi har regelbundna möten . Vi jobbar
mycket med elevhälsa, där vi ser till att det barnet får hjälp på ett tidigt stadium. Bara det att
de bor i sina små hus och att pedagogerna har väldigt mycket koll, de har jobbat mycket för
att ha bra relation till familjerna .
(Vi har läst oss till i studier att problemen brukar accelerera vid övergången till högstadiet.
Det verkar som det händer något med tryggheten.)
Då är det ju hur man löser det. Vi förstår ju, jag kan inte säga vad jag läst det, men i en av
skrifterna från skolverket, har jag läst att det är viktigare att se till man ser till att man jobbar
med en stabil grupp av pedagoger kring en viss grupp. Problemet innan har varit att man har
haft alldeles för många pedagoger runt barnen. De yngre barnen däremot är inte lika känsliga
för den här vuxenförändringen som de äldre. Men vi har ju alltid gjort tvärtom, det har varit
ämneslärare hit och dit . Det ställer till. Det har vi tänkt på och det är därför vi begränsar
gruppen pedagoger som jobbar. (bitr. rektor skola D)
19