Romska barn i skolan - Malmö stad

Detta underlättar givetvis anpassningen till svenska förhållanden. Samma iakttagelse återges i
nedanstående citat som görs av en lärare på en skola med betydligt fler romska barn än den
tidigare kommenterade:
Jag tänker på att i ett väldigt tidigt skede, då man ser en tendens till mycket frånvaro, att man
direkt, alltså att man är uppmärksam på det och kanske ännu mer när det gäller de romska
eleverna. Så att man inte kommer in i det här mönstret att man har hög frånvaro. Men jag
tycker det är svårt och man skall akta sig för att generalisera. Vi har många romska barn här
men det skiljer sig mycket i de olika romska grupperna. Vi har bosnisk-romska familjer som
fungerar alldeles ypperligt. Deras barn går i skolan varje dag, har ingen frånvaro alls.
Kanske inte jättestarka rent kunskapsmässigt men som ändå klarar sin skolgång på ett bra
sätt. Sen har vi dom här andra romska familjer som kommer från andra länder, Polen bland
annat, som har andra traditioner, som inte har alls samma skoltradition och som det är
svårare att förändra. Så det är också viktigt att se att det ser ju väldigt olika ut. (Svensk lärare
för SU-grupp med många romer, skola A)
Synsättet som rektorn i skola F förde fram att man måste börja med barnen för att via en god
relation till dem också kunna nå föräldrarna är något udda i vårt material. Det vanliga är att
man trycker mycket hårt på att en god föräldrakontakt är av yttersta vikt särskilt när det
uppstår problem, t.ex. med ett barns närvaro.
(Ska man börja med barnen eller med föräldrarna eller jobba med båda samtidigt?)
Samtidigt. Om vi förutsätter att barnen är här är det dem vi arbetar med direkt, men kontakt
med föräldrarna måste vi knyta, barnen är här ju redan. (bitr. rektor, skola C)
Kontakterna med föräldrarna kan givetvis vara olika svåra att ta, inte bara språkproblem kan
försvåra kommunikationen utan också föräldrarnas misstänksamhet och känsla av underläge.
En enligt vårt bedömande empatisk och lättillgänglig rektor förklarade att han ofta upplevt
brist på ömsesidighet i sina kontakter med romska föräldrar, åratals av utanförskap som skapat
misstänksamhet mot representanter för majoritetssamhället har fungerat, medvetet eller
omedvetet, som ett störande moment i kommunikationen mellan rektorn och de romska
föräldrarna.
När man hanterar såna här saker så är det väldigt lätt at man går in i, att man utgår från att
alla i omgivningen ser ner på en. Det här med minoritetskulturen, att man kastar sig i, istället
för att utgå från att omgivningen vill min grupp lika väl som andra, så finns ju den kulturen.
När jag jobbade i en annan skola märkte jag det ofta. Det tyckte jag var rätt tydligt att man
inte kunde känna ett förtroende, ömsesidigt. Det är klart jag kände förtroende men de kände
inget förtroende för mig. De hade utgått från att jag var majoritetskulturen och de var
minoritets. Jag hade redan satt min etikett på dem. Och så var det bra. (bitr. rektor skola D) .
För att optimera stödet till barnen och ungdomarna krävs ett förtroendefullt förhållande mellan
skola och hem och metoderna att skapa denna goda relation är många. Utvecklingssamtalen är
ett givet tillfälle att kommunicera på men det räcker knappast. Att föräldrarna även i övrigt är
välkomna till skolorna är inte självklart för alla. Föräldragrupper och föräldrakafé är
arrangemang som någon skola satsat på. Besökarna är inte alltid så många, men som rektorn
för skolan uttrycker det, en är bättre än ingen. Det har också visat sig att föräldrar med goda
58