Alternativ till Bodströmsamhället - Timbro

ALTERNATIV TILL BODSTRÖMSAMHÄLLET, RAPPORT, TIMBRO 2008
Det finns goda skäl till att enskilda polismän inte för skojs skull skall kunna identifiera alla
dem som har konverserat där för att kanske leta efter bekanta eller kändisar. Och lika goda skäl
för att den som driver communityn inte heller skall kunna göra detta genom att slå upp i någon
motsvarighet till en telefonkatalog. Det är bara användarnas egna operatörer som i praktiken
skulle kunna identifiera dem. Dock finns i LEK ett förbud mot den behandling av trafikdata
som skulle krävas och dessutom ett krav på tystnadsplikt. Operatören får inte lämna ut uppgifterna
till någon som bara hör av sig av nyfikenhet. Givetvis finns dock undantag för brottsutredningar.
Vid utredning av många brott utgör tystnadsplikten inte något som helst problem för myndigheterna.
Enda kravet för att kunna kräva ut uppgiften om vilken abonnent som innehade ett
visst IP-nummer vid en viss tidpunkt är att polis eller åklagare utreder ett brott som kan ge
fängelse och då man vid en förundersökning väntar sig att straffet i det specifika fallet skulle blir
mer än böter om misstankarna bekräftas, t ex villkorlig dom eller fängelse.
I samtliga domar mot ”pirater”, eller fildelare, har tingsrätter utdömt straff på 80 dagsböter för
brottet ”intrång i upphovsrätt”. Hovrätten för Västra Sverige slog fast straffet för en 44-årig
Boråsbo. Piraterna blev dömda för att utan upphovsmannens tillåtelse ha tillgängliggjort filer,
kopior av upphovsrättsskyddade filmer och musik.
Organisationer som Svenska Antipiratbyrån (intresseorganisation för film- och dataspelsbranscherna)
och IFPI Svenska Gruppen (dito för skivbolagen) motarbetar fildelning på nätet. De
ansluter till ”hubbar” där folk byter material. Där kan de se de olika datorernas IP-nummer
och själva ladda ned material från någon ansluten användare för att sedan polisanmäla att denna
olagligen till allmänheten har tillgängliggjort upphovsrättsskyddat material utan upphovsmannens
tillstånd. Brottet kallas ”intrång i upphovsrätt”. Polisen begär sedan ut abonnentuppgifter
från den Internetoperatör i vars nummerserie det påstådda IP-numret ingår.
Operatörerna är vid en sådan begäran tvingade att lämna ut uppgift om vilken abonnent som
hade det aktuella numret vid den aktuella tidpunkten (förutsatt att de faktiskt har bevarat den
informationen, vilket de i dag inte är tvingade till). Men polisen får bara fråga om brottet kommer
att ge ett högre straff än böter.
I praktiken innebar fildelningsdomarna att myndigheterna inte längre hade rätt att begära ut
abonnentinformation vid misstanke om olaglig fildelning av väldigt liten omfattning, eftersom
straffet endast blev böter. Organisationerna polisanmälde därför folk som delade ut mer
material, för att testa om det finns en gräns för villkorlig dom eller fängelse.
Ett uppmärksammat exempel rör en 31-årig Linköpingsbo som den 28 mars 2006 vaknade upp
av att polisen plötsligt ringde på dörren, förklarade att de skulle göra en husrannsakan och
därefter sökte igenom hela hans bostad. Anklagelsen var att han hade ”delat ut” fem filmer.
Antipiratbyrån sade sig själv ha laddat ned dem från honom. Man beslagtog ett antal hårddis-
32