Kap 3 - CS2.indd 66 2006-10-09 15:38:27

vikingatåg
88
Skelettet av en man i slutet
av 20­årsåldern, påträffat
under utgrävningen vid
South Great George’s
Street i Dublin. Tvärs
över revbenen ligger en
sköldbuckla, och under
vänstra armbågen en
järnkniv.
Dublins longphoirt
Dubh linn, det ”svarta vattnet” som ofta nämns i
samband en longphoirt, låg vid floderna Poddles
och liffeys sammanflöde, utanf ör 900­talsstadens
sydöstra hörn. Utgrävningar som utf ördes 2002–03
vid Ship Street Great och South Great George’s Street
verkar ha tvingat oss att skriva om Dublins historia.
Utgrävningarna har nämligen gett de f örsta påtagliga
beläggen f ör att detta verkligen var platsen f ör en
mycket tidig vikingabosättning, troligen en long­
phoirt. Man har påträffat flera mansgravar som har
daterats till 800­talet.
De gravlagda var unga män och gravgodset, som
omfattar både vapen och redskap, skulle kunna tyda
på att det rör sig om vikingagravar. Man har även
påträffat vad som skulle kunna vara klinknaglar, vilket
gör det rimligt att tolka området som en vikingabas.
Man har även grävt fram husgrunder som påminner
om dem som vi känner till från 900­talsstaden, och det
finns sådant som tyder på det här har legat en vall och
en vallgrav.
De döda i Dublins longphoirt
Före de upptäckter som beskrevs ovan var det
bästa arkeologiska vittnesbördet om Dublin under
longphoirt­perioden en av de mest enastående kon­
centrationerna av vikingagravar utanför Norden.
Under de gångna två århundradena har man i takt med
Dublins expansion och nybyggnaden i staden påträffat
flera gravar. De flesta och mest iögonenfallande har
varit mansgravar avsedda för krigare, men man har
även funnit två mansgravar med smidesredskap och
en handfull kvinnogravar. Vissa gravar är endast kända
från frustrerande kortfattade skriftliga beskrivningar,
medan föremål från andra finns bevarade på National
Museum of Irland. Sammanlagt upptar gravfälten ett
område som sträcker sig 5 km längs floden liffeys
sydstrand och vad som under vikingatiden var Dublin­
vikens inre kust. De flesta gravarna påträffades i mitten
av 1800­talet mellan liffey och dess biflod Camac, i
trakten runt Islandbridge och Kilmainham, 2 km upp­
ströms från 900­talsstaden.
Detta var redan då ett strategiskt viktigt läge. Tre
stora historiska farvägar strålade här samman vid ett av
Irlands mest anmärkningsvärda vadställen: Áth Cliath,
’vadställshindret’, som leder över liffey vid Island­
bridge. I Kilmainham låg dessutom redan ett iriskt
munkkloster, och där kan ha legat ett vikingagravfält
med över 40 gravar. Det kan inom klosterområdet fak­
tiskt ha legat en annan longphoirt, som användes av
en grupp vikingar som såg sig som skild från den som
uppehöll sig runt floden Poddle.
Akvareller som illustrerar några av föremålen från
Islandbridge och Kilmainham visar en rad praktfulla
vikingasvärd, av vilka 25 procent är eneggade. De
sköldbucklor och spjutspetsar som finns bevarade är
däremot av irisk typ eller är åtminstone typiska för brit­
tiska öarna. Fyra kvinnogravar innehöll karakteristiska
skandinaviska ovala spännbucklor, däribland ett par
s.k. Berdalsspännen från tidig vikingatid. Föremålen
är på det hela taget mer utmärkande för 800­talet än
för 900­talet.
Portar till Irland
Andra longphoirt anlades vid varaktiga kustbosätt­
ningar, såsom Cork (847), Waterford (före 860),
limerick (före 887) och Wexford (före 892), samt i
mindre hamnar, såsom Youghal (före 866) och St
Mullins (före 892), och på andra platser i inlandet.
Kap 3 - CS2.indd 88 2006-10-09 15:38:34