DEL II ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG - Regeringen

124 Etiska principer |
efterfrågan. I dagens samhälle finns också ett flertal incitament till att
sjukvården skall ge ökat utrymme åt valfrihet och efterfrågan (gränslös
sjukvård, eget val av läkare, fri etablering etc.). För att efterfrågan skall
bli tillgodosedd i rimlig utsträckning och samtidigt minska de konflikter
som kan uppstå mellan efterfrågestyrning och behovsstyrning har
utredningen övervägt att acceptera efterfrågeprincipen bland de etiska
principerna men ge den lägst rang. Genom att efterfrågeprincipen då
kommer att beaktas först när behovs-solidaritetsprincipen är tillgodosedd
undviks kollision samtidigt som efterfrågan får ett rimligt utrymme.
Ett alternativ är att precisera tillämpningsområdet för efterfrågeprincipen.
Det kunde t.ex. tänkas att efterfrågeprincipen blir överordnad
behovs-solidaritetsprincipen i vissa vårdformer, t.ex. i primärvården,
medan ordningen blir den omvända i den slutna vården. En sådan tillämpning
kunde motiveras med hänsyn till primärvårdens uppsökande
och sållande funktion och den slutna vårdens kostnadsintensitet.
Utredningen anser att ständiga omställningar av de etiska principernas
rangordning skulle minska deras trovärdighet och de praktiska möjligheterna
att tillämpa dem. Otydlighet i vilka principer som skall vara
överordnade kan leda till en glidning över hela fältet. I stället förordar
utredningen en enhetlig praxis där efterfrågan beaktas först sedan de av
utredningen förordade principerna tillgodosetts.
En överordnad behovs-solidaritetsprincip står inte i motsats till patienters
önskan att söka vård var de vill och få sina vårdbehov bedömda eller
att välja den läkare, sjuksköterska, sjukgymnast eller dietist man trivs
bäst med och har störst förtroende för.
10.2.4 Självbestämmandeprincipen
Enligt hälso- och sjukvårdslagen innebär en god vård bl.a. respekt för
patientens självbestämmande och integritet. Patienten har t.ex. rätt att
avstå från eller avbryta en behandling. Med undantag av i lagen definierade
situationer (t.ex. psykiatrisk tvångsvård, vissa smittsamma sjukdomar)
är läkaren skyldig att acceptera patientens ställningstagande, men
skall informera om eventuella risker vid utebliven behandling. En patient
har däremot inte rätt att få en behandling som strider mot vetenskap och
beprövad erfarenhet, inte heller att få en viss typ av undersökning eller
remiss till en sådan.
Informationen om vilka behandlingsmetoder som står till buds måste
rimligen också omfatta de prioriteringar som den ansvarige läkaren
tvingas göra. Det finns därmed en inbyggd konflikt mellan prioriteringar
och självbestämmande som kan utgöra en påfrestning på patient-