DEL II ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG - Regeringen

130 De etiska principerna i förhållande till ålder etc. |
kan ställas på myndigheter att i så fall informera om riskfyllda
beteenden.
Utredningen anser att graden av självförvållande och olikheter i livsstil
i princip inte skall leda till negativ särbehandling. De tidigare
diskuterade principerna skall utan inskränkning tillämpas också på dessa
skador och personer. Det innebär att behoven och kostnadseffektiviteten
skall styra. Men detta innebär också att t.ex. idrottsmän inte skall få gå
före i kön vid ortopediska kliniker bara för att de är idrottsmän. Skadans
art, lidandets omfattning etc. skall vara avgörande.
Bland skälen till detta kan nämnas följande:
1. Kunskapen om vad som orsakar sjukdomar utvecklas ständigt. Sambandet
mellan t.ex. tobaksrökning och lungcancer var inte allmänt känt
när många människors rökvanor grundlades.
2. Ärftliga faktorer är av betydelse för uppkomsten av bl.a. övervikt
och alkoholism. I det enskilda fallet kan det vara omöjligt att avgöra den
relativa betydelsen av arvsfaktorer och andra förhållanden för uppkomsten
av en sjukdom.
3. För folkhälsan skadliga beteenden, såsom tobaksrökning, alkohol-
och narkotikamissbruk och dåliga matvanor förvärvas i regel tidigt under
livet och har en komplex bakgrund där samband kan påvisas med lägre
utbildning och social status. Nedprioritering av sjukdomar som kan ha
samband med sådana livsstilar strider mot människovärdes- men också
mot behovs-solidaritetsprincipen och riskerar att öka klassklyftorna i
samhället.
4. Avgränsningen av vad som skall anses vara skadlig livsstil och
självförvållad sjukdom riskerar att bli godtycklig. Skall t.ex. en skada
som inträffar under den dagliga motionen särbehandlas?
Att utredningen tar avstånd från att patienter med självförvållade
skador generellt skall särbehandlas hindrar dock inte att livsstilen bör
vägas in som en bland flera faktorer vid ställningstagande till vård i det
enskilda fallet. Bedömningen bör då gälla om patienten kan ha nytta av
behandlingen om beteendet inte ändras. En fortsatt skadlig livsstil kan
äventyra resultatet av den medicinska behandlingen, t.ex. fortsatt rökning
efter kärlkirurgiska ingrepp, alkoholmissbruk efter levertransplantation
eller hård träning kort tid efter operationer av idrottsmän. I vissa fall kan
det därför vara rimligt att sjukvården ställer krav på motprestationer när
det är en förutsättning för att behandlingen skall vara ändamålsenlig och
meningsfull.