DEL II ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG - Regeringen

| Några grundbegrepp 107
social modell. Orienteringen från ett mer begränsat medicinskt synsätt mot
en helhetssyn har efter hand kommit att prägla all modern sjukvård. Det
har i sin tur motiverat ett förändrat innehåll i utbildningen av vårdpersonal
och teamarbete med tvärfackliga insatser av bl.a. psykologer och socialkuratorer.
De biomedicinska, psykologiska och sociala dimensionerna kan i princip
variera oberoende av varandra, även om störningar inom ett område ofta
får återverkningar på de andra. Störningar inom de tre områdena kan
utvecklas i olika takt. Såväl i tidiga som framför allt i sena stadier av
sjukdom kan störningar finnas inom alla tre områdena.
Motpolen till psykiskt välbefinnande är upplevelse av obehag som smärtor,
depression, ångest etc. Fysisk ohälsa visar sig i förändringar i organens
struktur och funktion, socialt illabefinnande i störd funktion i samliv och
arbetsliv.
Vanligen är det något enstaka symtom som föranleder den första kontakten
med hälso- och sjukvården. Efter utredning kan symtomen få en
förklaring i form av en biologisk rubbning och somatisk behandling
erbjudas i form av medicinering, operation, sjukgymnastik, kostråd etc. I
andra fall kan ingen biologisk avvikelse påvisas, men symtomen går att
förstå utifrån patientens livssituation och personlighet. Det som då kan
erbjudas är psykologiska åtgärder och socialt stöd. I åter andra fall går
symtomen varken att förklara eller förstå men är lika fullt så besvärande att
den sociala funktionen är störd. Hit hör stora grupper av psykiska
störningar, bl.a. schizofreni och manodepressivitet, där dock en ärftlig
faktor kan spåras i en del fall. Missbruk och beroende av alkohol och andra
droger går ibland att psykologiskt förstå, ibland att biologiskt förklara, men
kan ibland varken förstås eller förklaras.
Det finns således alla kombinationer av såväl yttringar som orsaker till
sjukdom, där begreppet dubbel sjukdomssyn betonar nödvändigheten av att
beakta såväl kroppsliga som psykosociala aspekter.
Definitionen av hälsa säger inte hur långt illabefinnandet, den fysiska
ohälsan eller den sociala funktionsnedsättningen får gå innan det blir fråga
om sjukdom. Det finns alltså en gråzon mellan det ideala välbefinnandet
och sjukdom. Även sjukdomsbegreppet har vaga konturer men har fått en
praktiskt användbar avgränsning genom de internationellt vedertagna
diagnosförteckningar som utvecklats av framför allt WHO. Strikta kriterier
saknas dock ibland för dessa diagnoser. Dessutom innehåller WHO:s
diagnosregister inte bara sjukdomar utan också många tillstånd som inte
kan betraktas som sjukdom, t.ex. graviditet och födelsemärken. En WHOdiagnos
behöver alltså inte innebära att det rör sig om sjukdom.