Bättre service - effektivare förvaltning

Bättre 

service - 

effektivare 

förvaltning 

Utredning till förvaltningsutskottet 

om läget inom personalpolitiken, 

åtgärderna, resultaten och 

utvecklingsbehoven inom central-, 

regional- och lokalförvaltningen 

samt den offentliga sektorn 

40b/2009 

Finansministeriets publikationer

Bättre service - 

effektivare förvaltning 

Utredning till förvaltningsutskottet om läget inom personalpolitiken, 

åtgärderna, resultaten och utvecklingsbehoven inom 

central-, regional- och lokalförvaltningen samt den offentliga 

sektorn 

Finansministeriets publikationer 

40b/2009 Utvecklande av förvaltningen

FINANSMINISTERIET 

PB 28 (Snellmansgatan 1 A) 00023 STATSRÅDET 

Telefon 09 16001 (växeln) 

Internet: www.finansministeriet.fi 

Layout: Pirkko Ala-Marttila/FM, informationen 

ISSN 1979-9714 (pdf) 

ISBN 978-952-251-037-2 (pdf) 

Helsingfors 2009

Innehåll 

Sammandrag ...................................................................................................... 7 

Bakgrunden till utredningen.......................................................................... 13 

1 Allmän förvaltningspolitik .................................................................... 15 

2 IT-politik .................................................................................................. 19 

2.1 Internationella jämförelser och nationella åtgärder ......................21 

3 Ledarskaps- och personalpolitik ........................................................... 25 

3.1 Läget för statsanställda.................................................................25 

3.2 Riktlinjer för personalledningen som en del av 

förvaltningspolitiken ...................................................................31 

3.3 Stöd för förändringar ...................................................................32 

3.4 Reformering av ledarskapskulturen .............................................34 

4 Förvaltningens struktur ........................................................................ 37 

4.1 Centralförvaltningens utveckling .................................................37 

4.2 Reformering av regionförvaltningen ............................................42 

4.2.1 Målen för reformeringen av regionförvaltningen ............42 

4.2.2 Beredningen och behandlingen av reformen ...................43 

4.2.3 Nya regionförvaltningsmyndigheter ...............................44 

4.2.4 Åland .............................................................................47 

4.2.5 Regionindelningen och verksamhetsställena för de nya 

regionförvaltningsmyndigheterna ...................................48 

4.2.6 Nya servicestrukturer och koncept ................................51 

4.2.7 Stärkande av landskapsförbundens ställning ...................51 

4.2.8 Regionförvaltningsreformens språkliga konsekvenser.....53 

4.2.9 Reformens ekonomiska konsekvenser .............................53 

4.2.10 Konsekvenser för personalen vid revideringen av 

regionförvaltningen .......................................................54 

4.2.11 Förvaltningsförsöket i Kajanaland ...................................56 

4.3 Utvecklandet av statens lokalförvaltning ......................................57 

4.3.1 Nätverk av verksamhetsställen inom statens 

lokalförvaltning ..............................................................57 

4.3.2 Centrala drag i utvecklingen inom statens lokal- 

förvaltning .....................................................................59 

4.4 Regionaliseringen ........................................................................59

4.5 Kommun- och servicestrukturreformen ......................................65 

4.6 Kommunernas produktivitetsprogram ........................................68 

5. Styrsystem .............................................................................................. 69 

5.1 Programledning ........................................................................69 

5.2 Satsningar på koncernstyrning ....................................................70 

5.2.1 Statens produktivitetsprogram ........................................71 

5.2.2 Styrningen av statens informationsförvaltning ................74 

5.2.3 Gemensamma tjänster inom statens informations- 

förvaltning ......................................................................75 

5.2.4 Förvaltningsområdenas produktion av it-tjänster ...........76 

5.2.5 Koncerner inom förvaltningsområdena ..........................77 

5.2.6 Statens servicecentraler ...................................................78 

5.2.7 Statens fastighetsförvaltning och arbetslokaler ................79 

5.2.8 Statens upphandlingsverksamhet ....................................80 

5.3 Utveckling av resultatstyrningen ..................................................80 

5.4 Affärsverksreformen ....................................................................82 

5.5 Universitetsreformen ...................................................................84 

5.6 Nätverksbaserad it-utveckling i kommunerna .............................86 

5.7 Utveckling av informationsstyrningen .........................................87 

5.7.1 Rekommendationer för den offentliga förvaltningen ......88 

5.8 Kvalitetsutveckling .......................................................................89 

6 Tjänsteproduktion ................................................................................. 91 

6.1 Tillgång till tjänster och multimodal tjänsteproduktion ...............91 

6.2 Målsättning .................................................................................92 

6.3 Samservice ...................................................................................93 

6.3.1 Revidering av lagstiftningen om samservice ....................94 

6.3.2 Projektet för att effektivisera samservicen .......................94 

6.3.3 Projektet för att utvidga samservicen ..............................96 

6.4 Elektronisk ärendehantering ........................................................97 

6.4.1 Programmet för elektronisk ärendehantering och 

demokrati (SADe) ...........................................................97 

6.4.2 Elektronisk ärendehantering inom förvaltnings- 

områdena ........................................................................98 

6.5 Servicebarometern .....................................................................100 

7 Utvärdering, revison och prognostisering i förvaltnings- 

utvecklingen ......................................................................................... 103 

8 Det fortsatta reformarbetet ............................................................... 107

Sammandrag 

Förvaltningen har aktivt reformerats redan under ett par decennier och 2007 

års regeringsprogram innehåller en särskilt omfattande del om förvaltningsutveckling. 

I denna utredning beskrivs utvecklingen och reformerna efter 2005 

med tanke på förvaltnings- och it-politiken, ledarskaps- och personalpolitiken, 

förvaltningsstrukturerna, styrsystemen och den offentliga tjänsteproduktionen. 

Utredningen behandlades den 10 december 2009 i ministerarbetsgruppen för 

förvaltning och regionutveckling. 

Utgångspunkten i den förvaltningsredogörelse som överlämnades till riksdagen 

2005 var att tillgången och kvaliteten på de tjänster som den offentliga 

sektorn ansvarar för ska tryggas också i framtiden, att förvaltningen från denna 

utgångspunkt ska utvecklas så att den blir så effektiv och ekonomisk som möjligt 

och att den demokratiska styrningen ska tryggas i samband med att sätten 

att producera och organisera tjänsterna ändras. 

I förvaltningsredogörelsen betonades riktlinjer för att trygga tillgången på 

tjänster, förbättra produktiviteten, utveckla förvaltningens strukturer och samarbete, 

stödja utvecklingen till informationssamhälle och trygga statsförvaltningens 

personalresurser fram till 2010-talet. 

Regeringsprogrammet för statsminister Matti Vanhanens andra regering 

2007 innehöll en omfattande del om utvecklingen av förvaltningen. De nya 

reformer som kom med regeringsprogrammet var ministeriernas strukturella 

reformer. Dessa var att grunda arbets- och näringsministeriet, koncentrera 

invandrarärenden till inrikesministeriet och centralisera utvecklings- och kommunärenden 

inom förvaltningen till finansministeriet. Regeringsprogrammet 

förde också med sig en omfattande regionförvaltningsreform, där landskapsförbundens 

ställning stärks och statens regionförvaltning centraliseras. I regeringsprogrammet 

konstaterades också att häradssystemet avvecklas. Programmet 

innebar också en fortsättning på statsförvaltningens produktivitetsarbete 

och kommun- och servicestrukturreformen. En separat redogörelse om den 

senare har lämnats till riksdagen hösten 2009. I regeringsprogrammet stakades 

även ut riktlinjer för utvecklingen av e-tjänster samt förpliktades statsförvaltningen 

och sporrades kommunerna att göra upp program för hållbar utveckling 

i anslutning till sin verksamhet. 

Under regeringsperioden 2003–2007 påbörjades utvecklandet av koncernstyrningen 

av statens informationsförvaltning och koncerntjänsterna. För att 

7

8 

genomföra detta inrättades både en ledningsenhet för statens it-verksamhet 

(ValtIT) och en KommunIT-enhet för samordningen av kommunernas it-samarbete. 

För styrningen av utvecklandet av verksamheten gjordes upp en gemensam 

it-strategi för staten och en handlingsstrategi för KommunIT. Regeringen 

godkände i mars 2009 ett ställningstagande om påskyndande av elektronisk 

ärendehantering och informationssamhällsutvecklingen. På basis av ställningstagandet 

tillsatte finansministeriet i april 2009 ett program för påskyndande 

av elektronisk ärendehantering och demokrati (SADe-programmet). Målet för 

programmet är att främja elektronisk ärendehantering så att medborgarna och 

företagen före 2013 kan sköta alla centrala tjänster elektroniskt. 

Antalet anställda inom statens budgetekonomi har minskat under de senaste 

åren och var i slutet av 2008 cirka 120 900. När universitetens administrativa 

ställning förändras den 1 januari 2010 minskar antalet anställda inom statens 

budgetekonomi med 32 800 och är därefter ca 88 100 tjänstemän och arbetstagare. 

Förändringen leder bl.a. till att personalens medelålder stiger och att 

andelen visstidsanställningar klart minskar. 

Enligt undersökningar har statens arbetsgivarbild förbättrats inom flera delområden. 

Medborgarna och personalen delar uppfattningen att staten 2009 är 

konkurrenskraftigare som arbetsgivare än tidigare. Trots de omfattande utvecklingsprojekten 

inom statsförvaltningen var personalens tillfredsställelse i arbetet 

som helhet och tillfredsställelse med ledningen på en ganska god nivå 2008. 

Funktionsförmågan och produktiviteten vid verksamhetsenheterna inom 

statsförvaltningen har understötts genom att man stakat ut riktlinjer för personalpolitiken 

i förändringssituationer, organiserat gemensamma stödtjänster 

och utvecklat en professionell personalledning. Målen för den ledarskapspolitik 

som statsrådet stakat ut är attraktiva ledningsuppgifter och goda utvecklingsmöjligheter, 

en tillräckligt enhetlig högsta tjänstemannaledning på en yrkesmässigt 

hög nivå och ledarnas goda förutsättningar att klara av sina uppgifter 

med framgång. Finansministeriet har genomfört reformer av ledarskapspolitiken 

och räknar med stor omsättning på ledningen under de närmaste åren. 

Det finns ungefär 100 enheter inom statens centralförvaltning inklusive 

ministerierna. Antalet är ungefär detsamma som 2005. I centralförvaltningens 

struktur har dock skett många förändringar. Med anledning av att arbets- och 

näringsministeriet inrättades i början av 2008 finns det nu 12 ministerier istället 

för 13 som tidigare, eftersom det tidigare handels- och industriministeriets 

uppgifter och största delen av arbetsministeriets uppgifter överfördes till det 

nya ministeriet. Arbetsfördelningen mellan ministerierna har också ändrat på 

grund av de övriga uppgiftsöverföringar mellan ministerierna som verkställts 

i enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Matti Vanhanens regering. 

De största strukturella förändringarna har ändå skett i centralförvaltningen 

under ministerierna, där ämbetsverksstrukturen har förändrats i synnerhet på 

grund av att myndighetsuppgifter koncentrerats till större helheter. Med anledning 

av detta har inom centralförvaltningen inrättats de nya ämbetsverken

Livsmedelssäkerhetsverket, Landsbygdsverket, Institutet för hälsa och välfärd, 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, Finansinspektionen 

samt Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet (Fimea). I samband 

med att de nya ämbetsverken inrättades har gamla ämbetsverk lagts ned 

och operativa uppgifter överförts från ministerierna till de nya ämbetsverken. 

År 2010 koncentreras utsökningsuppgifterna när Riksfogdeämbetet inrättas 

och polisförvaltningens uppgifter när Polisstyrelsen inrättas. Vid ingången 

av samma år organiseras också verksamheten vid sex ämbetsverk inom kommunikationsministeriets 

förvaltningsområde så att de blir två ämbetsverk, 

Trafikverket och Trafiksäkerhetsverket. Med avseende på rationaliseringen av 

funktionerna har ett centralt område för omorganiseringen av förvaltningens 

funktioner efter 2005 också varit att koncentrera gemensamma expert-, bakgrunds- 

och stödtjänster inom förvaltningen till servicecentraler. 

Uppgifterna vid statens centrala regionförvaltningsmyndigheter – länsstyrelserna, 

arbets- och näringscentralerna, de regionala miljöcentralerna, miljötillståndsverken, 

vägdistrikten och arbetarskyddsdistriktens arbetarskyddsbyråer 

– koncentreras den 1 januari 2010 till två övergripande myndigheter, 

nämligen regionförvaltningsverken (6 ämbetsverk) samt närings-, trafik- och 

miljöcentralerna (15 centraler). De nya myndigheterna styrs i samarbete mellan 

ministerierna genom enhetliga förfaringssätt och samtidigt flexibelt inom 

varje förvaltningsområde så att regionförvaltningen kan samordnas och stöder 

utvecklandet av statens lokalförvaltning. För båda myndigheterna görs för 

regeringsperioden upp ett strategidokument och strategiska resultatavtal för 

varje ämbetsverk vilka ses över varje år. Dessutom införs funktionella resultatavtal 

i behövlig utsträckning. Reformen stärker landskapsförbundens roll och 

ställning i regionutvecklingsarbetet samt främjar samarbetet mellan statens 

regionförvaltning och landskapsförbunden. 

Den allmänna administrativa styrningen av regionförvaltningsverken hör 

till finansministeriet och av närings-, trafik- och miljöcentralerna till arbets- och 

näringsministeriet. I landskapet Åland inrättas statens ämbetsverk på Åland. 

Dit koncentreras funktionerna vid den nuvarande länsstyrelsen. Dessutom 

tillhandahåller statens ämbetsverk lokaler och stödtjänster för arbetarskyddets 

lokala verksamhet. 

Antalet myndigheter inom statens lokalförvaltning har minskat med ca 

250. Det finns 24 polisinrättningar och magistrater, 23 personskattebyråer, 22 

utsökningsdistrikt och 74 TE-byråer. Antalet verksamhetsställen inom statens 

lokalförvaltning har inte minskat lika kraftigt som antalet myndigheter. Strukturen 

på verksamhetsställena håller ändå som bäst på att förändras. En väsentlig 

förändring i strukturen på och styrsystemet för statens lokalförvaltning har 

varit att häradssystemet avvecklas vid ingången av 2008. Polisen, utsökningen, 

åklagaren och magistraten var tidigare en del av häradsämbetet. Avvecklandet 

av systemet har stärkt en sektorbaserad organisationsmodell. Åklagarverksamheten 

har organiserats i ett åklagarväsende, utsökningen organiseras vid 

9

10 

ingången av 2010 som Riksfogdeämbetet och inom polisväsendet inrättas vid 

ingången av 2010 en organisation i två nivåer som leds av Polisstyrelsen. Styrningen 

av magistraterna centraliseras till Östra Finlands regionförvaltningsverk 

som inrättas när regionförvaltningsreformen genomförs. 

När regeringen lämnade förvaltningsredogörelsen 2005 uppgick regionaliseringsåtgärderna 

till 579 årsverken. I enlighet med 2007 års regeringsprogram 

har utlokaliseringen av arbetsplatserna inom statsförvaltningen fortsatt 

jämnare fördelat till olika delar av landet. I september 2007 stakade regeringen 

i sitt ställningstagande ut riktlinjer för den fortsatta utlokaliseringen. Målet är 

att beslut om att placera 4000–8000 arbetsplatser utanför huvudstadsregionen 

ska ha fattats före utgången av 2011 och att utlokaliseringarna ska ha genomförts 

före utgången av 2015. Utlokaliseringsåtgärderna från huvudstadsregionen 

till andra ställen i landet omfattar för närvarande ca 3 900 arbetsplatser. 

De centrala delarna i förvaltningsförsöket i Kajanaland är att anordnandet 

av social- och hälsovårdstjänsterna samt utbildningen på andra stadiet koncentreras 

till landskapsnivå, att behörigheten inom regionutvecklingen i större 

utsträckning koncentreras till landskapet, ett nytt slags finansieringsmodell för 

dessa uppgifter samt verksamheten i det genom val valda landskapsfullmäktige. 

Försöket i Kajanaland är det enda där man har fått erfarenhet av att slå ihop 

hela hälsovården i samma organisation och dessutom nästan hela socialvården. 

Försöket har gjort det möjligt att ta i bruk nya slags arbetssätt och koncentrera 

utvecklingsinsatserna. 

Vid regionutvecklingen har landskapet Kajanaland har haft större makt än 

andra landskap att besluta om hur den statliga finansieringen till regionen ska 

inriktas. Förfarandet har i huvudsak baserat sig på momentet för Kajanalands 

utvecklingspengar. 

Kommunernas finansiering till landskapet för skötseln av dess uppgifter 

kommer från kommunerna i lika stora andelar av kommunernas inkomster. I 

praktiken ger finansieringssystemet kommunerna en möjlighet att sätta en ram 

för de uppgifter som landskapet sköter. Det genom val valda landskapsfullmäktige 

i landskapet Kajanaland utövar den högsta beslutanderätten i landskapsförvaltningens 

uppgifter. 

De slutliga utvärderingarna av försöket blir klara våren 2010 och slutsatser 

om Kajanaland och om en allmän tillämpning av modellen eller delar av modellen 

ska dras senast hösten 2010. 

I regeringsprogrammet för statsminister Matti Vanhanens andra regering 

beslöts att den programledningspraxis som infördes under föregående regeringsperiod 

fortsätts. I denna ingår regeringens tre tväradministrativa politikprogram 

samt regeringens strategidokumentförfarande (RSD) som tillämpas 

vid främjandet och uppföljningen av regeringsprogrammet. Före utgången av 

2011 genomför statsrådets kansli en helhetsutvärdering av RSD-förfarandet. 

Regeringens mål har varit att ytterligare förbättra statsförvaltningens produktivitet. 

Genom statens produktivitetsprogram har man före utgången av

2008 med hjälp av en minskning av arbetskraftskostnaderna och motsvarande 

minskning av lokalbehovet samt en effektivisering av upphandlingsväsendet 

åstadkommit en möjlighet att kalkylmässigt omallokera statens finanser och 

ramarna för förvaltningsområdena med ca 250 miljoner euro på årsnivå och 

ca 800–900 miljoner euro före utgången av 2015. Ökningen av antalet statsanställda 

har avstannat och börjat sjunka. Genom åtgärder som räknas till produktivitetsprogrammet 

har årsverkena sedan 2005 minskat med ca 3 700 fram 

till utgången av 2008. En förbättrad produktivitet har ställts som ett mål för de 

flesta reformprojekten inom hela statsförvaltningen. Inom olika förvaltningsområden 

har man genomfört, pågår eller bereder man över 200 produktivitetsprojekt 

eller –åtgärder. Ett centralt tväradministrativt projekt som förbättrar 

produktiviteten är en totalreform av statens ekonomioch personalförvaltning. 

År 2006 godkände riksdagen ett ställningstagande där den förutsatte att 

regeringen vidtar åtgärder för att utvärdera statens resultatstyrning och redovisningsskyldighetsreform. 

Efter förhandsutredningen har finansministeriet 

2009 startat ett projekt som ska utvärdera hur det nuvarande resultatstyrningssystemet 

fungerar ur tre aspekter: uppställning och uppföljning av mål för 

finanspolitiken, den offentliga tjänsteproduktionen och mål som överskrider 

sektorgränserna. Projektet ska komma fram till slutsatser för en revidering av 

resultatstyrningen. 

Sedan Europeiska kommissionen ansett att konkursskyddet för och den 

avvikande skattebehandlingen av affärsverk är förbjudet godkände finanspolitiska 

ministerutskottet i mars 2009 riktlinjer, enligt vilka statens affärsverk 

kan vara en permanent verksamhetsform endast när affärsverket inte verkar 

på marknaden i en konkurrenssituation genom att tillhandahålla varor eller 

tjänster utanför staten (in house) och statens affärsverksamhet i regel bedrivs i 

aktiebolagsform. Ett lagförslag som driver denna princip är under beredning. 

Affärsverksamhet i formen av statligt affärsverk eller aktiebolagsform eller en 

del därav kan enligt de riktlinjer som ministerutskottet godkänt för projektet 

vara så viktig att den genom lag eller med stöd av lag kan förpliktas till allmännyttig 

verksamhet (SGEI-tjänster). 

Den universitetslag som antogs sommaren 2009 ger universiteten ekonomisk 

och administrativ autonomi. Universitetens huvuduppgifter, forskning 

och undervisning är oförändrade. Universiteten inleder sin verksamhet i sin 

nya egenskap av juridisk person den 1 januari 2010 och svarar därmed själva 

för sin verksamhet och ekonomi. 

Enligt en kvalitetsbarometer som finansministeriet låtit utföra är medborgarna 

nöjda med den offentliga servicen. I barometern för 2008 var medeltalet 

av medborgarnas betyg 8 på skolbetygsskalan 4–10. Målet för kvalitetsbarometern 

för de offentliga tjänsterna är att stödja myndigheternas kvalitetsarbete 

och producera material som berättar om medborgarnas uppfattning om 

kvaliteten på tjänsterna. 

11

12 

Finansministeriet tillsatte ett projekt för utökande av samservicen 2008 med 

målet att konkret utöka antalet samservicekontor, bredda serviceutbudet vid de 

existerande samservicekontoren, bredda samserviceförfarandena och skapa nya 

samserviceverktyg. I projektets arbete har mer än 100 lokala processer inletts 

för att åstadkomma samservice och där har beretts en modell för ekonomiskt 

stöd till kommunerna vid inrättandet av samservicekontor. I projektet utarbetas 

förslag till ibruktagande av distanstolkning och distansservice. 

Den kommun- och servicestrukturreform som inleddes under regeringsperioden 

2003–2007 har fortsatt enligt planerna under pågående regeringsperiod. 

Den s.k ramlagen om reformen trädde i kraft i februari 2007. Målet för 

reformen och ramlagen är en funktionsduglig och enhetlig kommunstruktur 

samt en ekonomisk och heltäckande servicestruktur som säkerställer service av 

hög kvalitet som är tillgänglig för invånarna. På basis av ramlagen inleddes det 

reformarbete inom lagstiftning och förvaltning som det praktiska genomförandet 

förutsatte och fortsätter till utgången av 2012. Regeringen har i november 

2009 gett en redogörelse till riksdagen om hur reformen framskrider. 

Finansministeriet beställde 2008 från OECD (Organisation for Economic 

Co-operation and Development) en totalutvärdering av förvaltningen i Finland 

som blir färdig under 2010. Finansministeriet gör 2010 även upp en framtidsöversikt 

för förvaltningspolitiken där man drar nytta av både landutvärderingen 

och de svar på denna utredning som kommit från ministerierna.

Bakgrunden till utredningen 

Regeringen överlämnade i november 2000 till riksdagen en redogörelse för 

genomförandet av reformen Regionförvaltning 2000 (SRR 2/2000). Riksdagen 

godkände med anledning av redogörelsen 2001 ett uttalande i enlighet med 

förvaltningsutskottets betänkande som också innehöll följande konstaterande: 

”Riksdagen förutsätter att regeringen före utgången av 2005 lämnar riksdagen 

en övergripande redogörelse för hur central-, regional- och lokalförvaltningen 

i vårt land fungerar och vilka utvecklingsbehov som föreligger.” 

Statsrådets redogörelse för central-, regional- och lokalförvaltningens funktion 

och utvecklingsbehov lämnades till riksdagen 2005 (SRR 2/2005 rd). Redogörelsen 

var den mest omfattande redogörelsen för förvaltningens funktion och 

utvecklingsbehov på mer än tio år. I redogörelsen utvärderades nuläget inom 

förvaltningen och framtida utmaningar samt stakades ut riktlinjer för en reformering 

av förvaltningen. 

Verksamhetslinjerna i förvaltningsredogörelsen konkretiserades till en 

åtgärdsplan (inrikesministeriets publikationer 20/2006). Ministerarbetsgruppen 

för förvaltning och regionutveckling godkände åtgärdsplanen den 20 april 

2006. Åtgärdsplanen innehöll projekt och åtgärder inom olika förvaltningsområden 

för genomförandet av riktlinjerna i redogörelsen. En mellanrapport om 

uppföljningen av förvaltningsredogörelsen gavs den 15 maj 2008. 

Riksdagen förutsatte vid behandlingen den 16 mars 2006 (RSk 6/2006 rd) 

av statsrådets redogörelse för central-, regional- och lokalförvaltningens funktion 

och utvecklingsbehov att förvaltningsutskottet före utgången av 2008 får 

en utredning om läget i fråga om central-, regional- och lokalförvaltningen och 

den offentliga sektorns personalpolitik, vilka åtgärder som vidtagits och vilka 

resultat som uppnåtts samt vilka utvecklingsbehov som finns. Finansministeriet 

föreslog den 13 juni 2008 för förvaltningsutskottet att utredningen lämnas till 

förvaltningsutskottet i slutet av 2009 för att man i utredningen ska få en bättre 

och mera täckande bild av verkställigheten och resultaten i många reformer, 

t.ex. regionförvaltningsreformen. Förvaltningsutskottet godkände den nya tidtabellen 

för överlämnandet av utredningen. 

Finansministeriet har ansvarat för beredningen av den utredning som ska 

lämnas på grundval av förvaltningsredogörelsen. För beredningen av utredningen 

sändes den 26 juni 2009 ut en enkät till ministerierna. Ministeriet 

ombads rapportera i sina svar om vilka åtgärder som vidtagits, resultat som upp- 

13

14 

nåtts och utvecklingsbehov i förvaltningens strukturer, styrsystem och tjänsteproduktion. 

Utredningen har behandlats i ministerutskottet för utveckling av 

förvaltningen den 10 december 2009. 

Denna utredning inbegriper inte utvecklingen och utvecklingsåtgärderna 

inom förvaltningen vid riksdagen och dess underlydande ämbetsverk, den 

indirekta statsförvaltningen eller Europeiska unionen under granskningsperioden. 

Dessutom ska observeras att här endast ges en mycket kortfattad rapport 

om betydande förvaltningsutvecklingsåtgärder i sådana projekthelheter 

som t.ex. kommun- och servicestrukturreformen och universitetsreformen, 

vilka har behandlats och kommer att behandlas vid egna redogörelseförfaranden 

i riksdagen.

1 Allmän förvaltningspolitik 

Redogörelsen för central-, regional- och lokalförvaltningens funktion och 

utvecklingsbehov som lämnats till riksdagen var 2005 den mest omfattande 

redogörelsen för förvaltningens funktion och utvecklingsbehov på mer än tio 

år. Avsikten med redogörelsens namn – bättre service, effektivare förvaltning 

– var att beskriva regeringens centrala mål för förvaltningsreformerna. 

Utgångspunkten i förvaltningsredogörelsen var att tillgången och kvaliteten 

på de tjänster som den offentliga sektorn ansvarar för tryggas även i framtiden, 

att förvaltningen utifrån denna utgångspunkt utvecklas så att den blir så effektiv 

och ekonomisk som möjligt och att den demokratiska styrningen tryggas 

när sättet att producera och organisera tjänsterna förändras. 

I förvaltningsredogörelsen betonades riktlinjer för tryggande av tillgången 

på service, förbättrande av produktiviteten, utvecklande av förvaltningsstrukturerna 

och samarbetet, stödjande av informationssamhällsutvecklingen och 

tryggande av statsförvaltningens personalresurser fram till 2010-talet. 

Regeringsprogrammet för statsminister Matti Vanhanens andra regering 

2007 innehöll en omfattande del om utvecklingen av förvaltningen. De nya 

reformer som kom med regeringsprogrammet var strukturella reformer av 

ministerierna. Dessa var att grunda arbets- och näringsministeriet, koncentrera 

invandrarärenden till inrikesministeriet och centralisera utvecklings- och kommunärenden 

inom förvaltningen till finansministeriet. Regeringsprogrammet 

förde också med sig en omfattande regionförvaltningsreform, där landskapsförbundens 

ställning stärks och statens regionförvaltning samordnas. I regeringsprogrammet 

stakades också ut att häradssystemet ska avvecklas. Programmet 

innebar också en fortsättning på statsförvaltningens produktivitetsarbete och 

kommun- och servicestrukturreformen. En separat redogörelse om den senare 

har lämnats till riksdagen hösten 2009. I regeringsprogrammet stakades även ut 

riktlinjer för utvecklingen av e-tjänster samt förpliktades statsförvaltningen och 

sporrades kommunerna att göra upp program för hållbar utveckling i anslutning 

till sin verksamhet. 

Det centrala innehållet i förvaltningspolitiken har varit att den offentliga 

ekonomin och förvaltningen ska ledas och utvecklas som en helhet för att man 

ska kunna skapa förutsättningar för god förvaltning, hållbar ekonomi samt en 

ekonomisk och produktiv användning av skatteinkomsterna. 

15

16 

För att trygga tillgången på offentlig service och förbättra produktiviteten 

har man strävat efter att utveckla förvaltnings- och servicestrukturerna, stärka 

koncernstyrningen och utveckla arbetssätten och gemensamma tjänster samt 

interoperabiliteten inom informationsförvaltningen och koncernlösningar. 

De centrala förvaltningspolitiska riktlinjerna för åren 2005–2009 har varit att 

• trygga tillgången till offentliga tjänster, 

• förbättra produktiviteten inom den offentliga förvaltningen, 

• fortsätta utvecklandet av förvaltningsstrukturerna och samarbetet, 

• säkerställa en effektiv och produktiv användning av personalresurser, 

• förnya ställningen för den högsta ledningen i statsförvaltningen och 

• stärka den kommunala demokratin. 

Utifrån dessa förvaltningspolitiska riktlinjer har förvaltningspolitik bedrivits 

bl.a. genom att: 

• överföra uppgifter inom centralförvaltningen till regionförvaltningen, 

• stärka demokratin i regionförvaltningen genom att stärka landskapsförbundens 

ställning och uppgifter, 

• förnya strukturen och den strategiska styrningen inom statens regionförvaltning, 

• fortsätta med strukturella reformer inom centralförvaltningen på ministerie- 

och ämbetsverksnivå i syfte att främja produktivitet och effektivitet, 

• utveckla servicestrukturen, 

• utveckla interoperabiliteten inom informationsförvaltningen och skapa 

förutsättningar för elektronisk ärendehantering, 

• utveckla koncernstyrningen och koncentrera it-styrningen, 

• främja en tjänsteproduktion via flera kanaler samt 

• stärka koncerntjänster genom att koncentrera dem till servicecentraler. 

Enligt förvaltningsutskottet är det viktigt att medborgarinflytandet genomsyrar 

alla stora utvecklingsprojekt som gäller förvaltningen. Medinflytande 

och påverkansmöjligheterna bör beaktas inte bara i projektprocesserna utan 

också i de nya modeller och strukturer som projekten genererar. (FvUB 2/2006 

– SRR 2/2005 rd, FvUU 44/2006 rd). Enligt enkäter som finansministeriet gjort 

åren 2005 och 2007 har hörandet av organisationer gått åt det bättre hållet, 

men förfarandena för hörande av ministerier kunde fortfarande förbättras. En 

större utmaning än hörandet är dessutom att åstadkomma en äkta växelverkan 

mellan förvaltningen och medborgarsamhället. Av resultaten framgår att alla 

ministerier inte ännu har en medborgarorganisationsstrategi. Öppenheten och 

tillgången på information är välordnad vid ministerierna. I justitieministeri-

ets och finansministeriets samprojekt bereddes utöver de tidigare allmännare 

anvisningarna och principerna anvisningar för utlåtanden om författningsberedning 

med hjälp av vilka avsikten är att förbättra hörandet i lagstiftningsprojekt. 

Avsikten i projektet för elektronisk ärendehantering och demokrati är 

att skapa en elektronisk miljö som främjar växelverkan mellan medborgarna 

och förvaltningen. Växelverkan med användarna är också en del av programmets 

eget koncept. 

I samband med kommunvalet 2008 genomfördes ett pilotprojekt för elektronisk 

röstning i tre kommuner. Projektet var en del av totalreformen av valdatasystemet 

och med dess hjälp ville man samla erfarenheter om elektronisk 

röstning. Beslut om en fortsättning på projektet fattas på grundval av en utredning 

som blir färdig 2009. 

17

2 IT-politik 

Sedan 1980-talet och när utvecklingen kulminerade i början av 1990-talet 

övergick man stegvis inom statsförvaltningen till ett decentraliserat utvecklande 

av it-verksamheten. Bakgrunden var ett teknologiskt genombrott där 

man övergick från centraliserade system till personliga arbetsstationer och 

något senare till nätlösningar. Decentraliseringen påskyndade ibruktagandet 

av it-lösningar och möjliggjorde en planering som utgick från verksamheten. 

På 2000-talet ansåg man att man i och med decentraliseringen hade gått miste 

om möjligheter till en enhetlig verksamhet och kostnaderna för verksamheten 

steg kraftigt. Samtidigt möjliggjorde en ändring av teknologin en övergång till 

mera centraliserade lösningar. 

Flera stora koncerner inom den privata sektorn i bräschen för datateknikbranschen 

övergick mot centraliserade lösningar. I flera centraliserades lösningar 

mycket kraftigt. Vid utvärderingen av centraliseringen av it-verksamheten 

inom statsförvaltningen har dessa använts som jämförelsepunkter. I vissa 

länder har decentraliseringen däremot inte varit lika kraftig, och resultatet har 

i allmänhet varit en långsammare utveckling. 

Som ett led i informationssamhälls- och produktivitetsprogrammen för 

Vanhanens första regering tillsattes 2004 en arbetsgrupp som diskuterade koordineringen 

av it-verksamheten, koncernstyrning och koncerntjänster. Utifrån 

arbetsgruppens förslag inrättades i april 2005 en ledningsenhet för statens itverksamhet 

(ValtIT) vid finansministeriets avdelning för utvecklandet av förvaltningen. 

Målet var att koncernstyrningen och effektiviteten förverkligas 

förutom genom anvisningar också med gemensamma tjänster inom hela statskoncernen 

och ett centraliserat upphandlingsväsende. 

Utgångspunkterna för reformen av statens it-verksamhet var en kostnadseffektiv 

it-verksamhet, att främja och stödja statsförvaltningens produktivitet 

samt att möjliggöra förvaltningens arbetssätt, tväradministrativa tjänster och 

strukturomvandlingar genom en enhetlig it-miljö. IT ansågs vara i en central 

ställning då statens funktioner förnyas. 

För att styra utvecklandet av verksamheten gjordes upp statens gemensamma 

it-strategi, vars centrala riktlinjer fastställdes som statsrådets principbeslut 2006. 

En central utgångspunkt var nöjda kunder samt en effektiv, nätverksbaserad 

och säker förvaltning. 

19

20 

Utmaningar 

. 

. 

. 

. 

. 

Statens IT-strategi 

Föränderliga servicebehov 

och förväntningar 

Öppen och tillförlitlig 


Globalisering, 

EU-integration 

Produktivitet 

Allt äldre befolkning, 

pensioneringar i 

personalen 

Regional obalans 

Tryggande av 

kontinuerlig 

verksamhet 

Strategiska riktlinjer Utvecklingsprogram Spetsprojekt 

Nöjda kunder 

flexibla tjänster 

Effektiv, säker 

nätverksinriktad 


. Kundinriktade 

elektroniska tjänster 

. Interoperabilitet 

. Gemensamma 

datasystem 

. Enhetliga basdatatekniktjänster 

. Datasäkerhet 

. Identifiering av medborgare 

och företag . Plattform för elektroniska 

tjänster . Gemensamma arkitekturer 

. Gränssnitt för 

grunddatalager 

. Ekonomi- och personalförvaltning 

. Dokumenthantering 

och arkiv 

. Gemensam, säker datakommunikationslösning 

. E-post, kalender 

. Definition av datasäkerhatsnivåer 

. Hantering av projektportföljen 

Ekonomistyrning 

Vid genomförandet av strategin har man i synnerhet koncentrerat sig på att 

bygga upp gemensamma koncerntjänster. 

För att skilja den strategiska styrningen från tjänsteproduktionen har man 

alltmer övergått till beställar-utförarmodellen. Statsförvaltningens IT-servicecentral 

(VIP) började i början av 2009 producera tjänster enligt it-strategin 

som en del av Statskontoret. Dessutom är it-servicecentraler verksamma inom 

förvaltningsområdena. IT-servicecentralerna inom förvaltningsområdena har 

inrättats genom att den personal som nu arbetar med tjänsteproduktion och 

uppgifterna koncentrerats till en enda organisation. Arbetsfördelningen mellan 

förvaltningsområdena och den gemensamma servicecentralen inom statsförvaltningen 

är inte ännu klar. Målet är att tjänster som är gemensamma för 

alla produceras vid VIP och att servicecentralerna inom förvaltningsområdena 

koncentrerar sig på att stödja sina kunders kärnverksamhet. 

Ett mål för statens IT-strategi var att stärka styrningen av it-verksamheten 

inom förvaltningsområdena. Styrningen av it-verksamheten bör vara en del av 

styrningen av den förvaltning som lyder under ministerierna. Den bör stödja 

utvecklandet av verksamheten och strategier inom förvaltningsområdet. Detta 

har legat på varje ministeriums ansvar. Utgångspunkterna för en centraliserad 

styrning har varit olika. Inom t.ex. justitieministeriets och miljöministeriets 

förvaltningsområden har styrningen och tjänsteproduktionen varit centraliserad. 

Styrningen inom finansministeriets och social- och hälsovårdsministeriets 

egna förvaltningsområden har varit svagare. Utgångsskillnaderna förklaras 

av strukturen på den allmänna styrningen av förvaltningsområdena samt 

.

av ämbetsverksstrukturen. Alla förvaltningsområden har intensifierat sin styrning. 

Modellerna och metoderna för styrningen har anpassats till varje förvaltningsområdes 

arbetssätt. 

Vid arbets- och näringsministeriet som grundades vid ingången av 2008 

inrättades en koncernstyrningsfunktion, där ett centralt verksamhetsområde 

är styrningen av it-verksamheten. Vid inrikesministeriet har man åter klarare 

övergått till beställar-utförarmodellen. För att ge förvaltningsområdet 

och säkerhetsmyndigheterna ett mera omfattande stöd har it-servicecentralen 

HALTIK inrättats. Inom finansministeriets förvaltningsområde intensifierar 

ämbetsverken sitt samarbete under ministeriets styrning. Inom försvarsförvaltningen 

genomförde försvarsmakten 2004–2009 åtgärder för en rationalisering 

av åtgärder inom informationsförvaltningen (TIERA) för att effektivisera 

upphandlingen, produktionen och utvecklandet av tjänster. Utvecklandet och 

produktionen samt upphandlingen av it-tjänster gemensamt för alla försvarsgrenar 

inom försvarsmakten centraliserades 2007 till Centralen för försvarsmaktens 

ledarskapssystem, som lyder under huvudstaben. 

År 2006 inrättades vid inrikesministeriet KommunIT-verksamheten för 

koordineringen av it-samarbetet i kommunerna. Interoperabiliteten mellan 

verksamhetsmodeller och informationssystem som stöder verksamhet som 

bedrivs av aktörer inom den kommunala verksamheten och på olika nivåer i 

verksamheten är grundförutsättningen för att smidiga servicekedjor ska kunna 

bildas. Främjandet av interoperabiliteten är indelat i tre delhelheter: 1) utvecklandet 

av gemensamma arkitekturriktlinjer och -metoder, 2) rekommendations- 

och standardiseringsverksamhet, 3) serviceutvecklande på basis av riktlinjer 

och rekommendationer. 

När det gäller arkitekturriktlinjerna har KommunIT tillsammans med de 

stora städerna definierat en gemensam målbild för en servicecentrerad arkitektur 

inom den kommunala sektorn (SOA) och för teknologiriktlinjer samt för 

den kommunala sektorn bildat verktyg för planering, utveckling och beskrivning 

av arkitekturerna i ValtIT för att åstadkomma ett gemensamt språk mellan 

dem som utvecklar verksamheten och dem som förverkligar lösningarna. 

2.1 Internationella jämförelser och nationella åtgärder 

Europeiska unionen har utvecklat en internationellt erkänd modell för analys 

av 20 centrala tjänster inom den elektroniska förvaltningen (12 som riktar sig 

till medborgarna och 8 som riktar sig till företag) med tre indikatorer. Den 

beskriver utvecklingen i varje land i arbetet för att få ut alla tjänster på nätet. 

21

22 

in % 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Sophistication 2007-2009 

83 % 

76 % 

Sophistication in 2009 

Sophistication in 2007 

EU27+average 2007 

EU27+average 2009 

MT PT SE AT SI EE FI UK IE DK FR BE DE ES NL NO LU IT LV CZ LT IS HU PL SK CY EL CH BG RO HR 

Countries 

Källa: Smarter, Faster, Better eGovernment 8th Benchmark Measurement, 

November 2009, European Commission, Directorate General for 

Information Society and Media 

OECD har beräknat sambandet mellan förekomsten av bredband och medborgarnas 

användning av e-tjänster i förvaltningen, eftersom nätförbindelse är 

en förutsättning för användningen av tjänsterna. För att den e-förvaltningen och 

tjänsterna ska lyckas måste medborgarna och företagen också önska använda 

dem vid behov. Användningen av e-tjänster inom förvaltningen har under de 

senaste åren brett ut sig i största delen av de OECD-länder som Europeiska 

kommissionen producerar information om, ändå är medborgarnas användning 

av e-tjänster ännu obetydlig när uppgiften jämförs med de tjänster som 

finns tillgängliga. 

Ytterligare uppgifter: Government at a Glance (kommer 10/2009) Källa: 31.1 

and 31.2: Eurostat (2008) http://ec.europa.eu/eurostat. Data accessed on 22 

July 2009. Data for Turkey are from Turkostat. 31.3: OECD 2007 broadband 

statistics (www.oecd.org/sti/ict/broadband) and Eurostat (2008).

E-government take-up for citizens 

Relationship between broadband penetration and citizen uptake of e-government 

services (2008) 

% 

70 

60 

ISL 

NOR 

FIN 

NLD 

50 

LUX SWE 

40 

AUT 

OECD21 

FRA 

DEU 

DNK 

30 

SVK 

ESP GBR 

20 

10 

0 

Pol 

HUN 

PRT 

CZE 

GRC 

IRL 

ITA BEL 

0 10 20 30 40 50 

Broadband penetration, % 

Finlands nationella styrkor har i ett internationellt perspektiv bl.a. varit 

hög utbildningsnivå, regional och social jämställdhet, god förvaltningskultur, 

nationella dataarkiv, offentlig information samt medborgarnas stora förtroende 

för e-tjänster. 

Utnyttjandet av informations- och kommunikationsteknik inom den offentliga 

förvaltningen är emellertid förknippat med stora utmaningar, t.ex. den 

svaga centraliserade styrningen, det differentierade utvecklingsarbetet och serviceutbudet 

i fråga om elektronisk ärendehantering samt utmaningar i samanvändningen 

av information och interoperabiliteten mellan informationssystem. 

Det åtstramade ekonomiska läget samt förändringarna i service- och personalstrukturen 

skapar tryck på en ännu mer omfattande och fördjupad tillämpning 

av informationstekniken inom hela den offentliga förvaltningen. Det centrala 

är då att man å ena sidan med hjälp av automatisering kan slopa onödiga 

arbetsskeden och effektivt utnyttja utbytet av uppgifter mellan olika funktioner 

samt å andra sidan säkerställa nödvändiga inbesparingar och strukturomvandlingar 

genom att främja en större interoperabilitet mellan systemen för att de 

arbetsskeden som ansluter sig till användningen av uppgifter ska kunna minskas. 

23

3 Ledarskaps- och personalpolitik 

3.1 Läget för statsanställda 

Vid ämbetsverk och inrättningar inom statens budgetekonomi arbetade i slutet 

av 2008 120 910 personer, vilket är 4,8 % av den sysselsatta arbetskraften. 

Jämfört med föregående år minskade personalen med ca 1300 personer 

(-1,1 %) och andelen statsanställda av den sysselsatta arbetskraften sjönk. 

År 2008 var 3000 färre personer anställda av staten än 2004. När universitetens 

administrativa ställning förändras den 1 januari 2010 minskar antalet 

anställda inom statens budgetekonomi med ca 32 800 och är då ca 88 100 

tjänstemän och arbetstagare. 

Personalens medelålder var 2008 44,1 år. Medelåldern steg med 0,3 år från 

föregående år och med 1,2 år från 2004. De åldersklassvis största grupperna var 

45–55-åringarna (29 %) och 35–44-åringarna (24 %). De unga åldersklasserna 

är framträdande i synnerhet vid universiteten. När universitetsanställda överförs 

utanför statens budgetekonomi, stiger de statsanställdas medelålder och 

senioråldersklasserna blir mer framträdande i åldersfördelningen. 

År 2008 arbetade 91 % av personalen på heltid och 9 % på deltid. Andelen 

heltidsanställda var på samma nivå som året innan och 2004. Deltidsanställning 

var allmännare bland kvinnor (11 %) än bland män (7 %). Deltidsdominansen 

bland kvinnor förklaras t.ex. av arbetstidsarrangemang i anslutning till vård 

av barn och en allmännare användning av deltidspension. 

Av personalen arbetade 75 % i tillsvidareanställningar och 25 % i visstidsanställningar. 

Andelen visstidsanställda sjönk med 0,1 procentenhet från föregående 

år och med 1,2 procentenheter från 2004. Visstidsanställningar var allmännare 

bland kvinnor (27 %) än bland män (24 %). Av alla visstidsanställda arbetade 

59 % i universitet. Utan universiteten var andelen visstidsanställda 14 %. 

Läget för ledningen av personalresurserna kan beskrivas indirekt med olika 

nyckeltal för personalens arbetshälsa. År 2008 låg personalens arbetstillfredsställelse 

som helhet och tillfredsställelse med ledningen på en ganska god nivå. 

Arbetstillfredsställelsen förbättrades jämfört med föregående år och var också 

på en högre nivå än 2004. Staten har flera stora utvecklingsprojekt på gång som 

ofta ökar personalens osäkerhet och tillfälligt försämrar personalens arbetstillfredsställelse. 

Trots utvecklingsprojekten har personalens arbetstillfredsställelse 

25

26 

som helhet inte minskat. Däremot har utvecklingen av ledningen på central- 

och lokalnivå ökat personalens tillfredsställelse med ledningen. 

År 2008 var sjukfrånvaron i genomsnitt 9,0 arbetsdagar per årsverke. Sjukfrånvaron 

var 0,9 arbetsdagar färre än året innan, men 0,2 arbetsdagar fler än 

2004. På längre sikt förklaras den ökade sjukfrånvaron av att personalen blir 

allt äldre. År 2008 gick 3343 personer i heltidspension, vilket är 15 personer 

färre än året innan. Den genomsnittliga pensionsåldern var 59 år och 3 månader. 

Den genomsnittliga pensioneringstiden steg med 0,9 år från föregående år 

och med ett år från 2004. 

Lönesumman för personalen inom budgetekonomin 2008 var 4,6 miljarder 

euro och alla arbetskraftskostnader 5,7 miljarder euro. Arbetskraftskostnaderna 

ökade nominellt 8,3 % från föregående år och 13,2 % från 2004. Priset på ett 

årsverke var 2008 i genomsnitt ca 48 600 euro.

Läget för statsanställda 2004 - 2008 

PERSONALSTYRKA, -STRUKTUR OCH -KOSTNADER 

2004 2005 2006 2007 2008 3) 

%-ä %-ä %-ä %-ä %-ä 

Antalet anställda 123 911 -0,2 123 821 -0,1 123 219 -0,5 122 200 -0,8 120 910 -1,1 

Årsverken, antal 120 291 -0,2 120 868 0,5 120 892 0,0 120 170 -0,6 117 648 -2,1 

Personalens medelålder, år 42,9 0,3 43,1 0,6 43,4 0,6 43,7 0,7 44,1 0,9 

Utlänningar i personalen, 

antal 1 764 1,4 1 844 1,5 1 843 -0,1 2 150 16,7 2 387 11,0 

Lönesumma, milj. euro 3 991,2 3,9 4 145,8 3,9 4 302,4 3,8 4 279,4 -0,5 4 583,7 7,1 

Arbetskraftskostnader totalt, 

milj. euro 5 060,1 3,7 5 284,1 4,4 5 385,7 1,9 5 288,0 -1,8 5 726,0 8,3 

Årsverkets pris, euro 42 066 3,9 43 718 3,9 44 550 1,9 44 004 -1,2 48 671 10,6 

Den arbetade tidens andel av 

årsarbetstiden, % 1) 82,1 0,2 82,2 0,2 82,1 -0,2 80,7 -1,7 81,0 0,4 

Andelen löner för arbetad tid 

av lönesumman, % 78,8 -0,5 78,8 0,0 78,8 0,0 78,3 -0,6 78,6 0,4 

Andelen indirekta arbetskraftskostnader 

av löner för 

arbetad tid, % 60,9 0,9 61,8 1,4 58,9 -4,7 57,9 -1,7 59,0 1,9 

ARBETSTRIVSEL 

Trivsel totalt 2) 3,3 -2,0 3,4 3,0 3,3 -2,9 3,3 0,0 3,4 3,0 

tillfredsställelse med 

ledningen 2) 

3,2 1,5 3,2 0,0 3,3 3,1 3,3 0,0 3,4 3,0 

Genomsnittlig pensionsålder, 

år 58,3 0,5 58,6 0,4 58,7 0,2 58,4 -0,5 59,3 1,5 

Invalidpensionering, % 0,29 12,9 0,3 5,5 0,3 0,0 0,2 -34,3 0,2 0,0 

Sjukfrånvaro, arbetsdagar/ 

årsv 8,8 1,4 8,8 0,0 8,9 1,1 9,9 11,2 9,0 -9,1 

1) den arbetade ordinarie årsarbetstidens andel av den ordinarie årsarbetstiden 

2) på skalan1-5: 1= mycket missnöjd, ......5 = mycket nöjd 

3) förhandsuppgift 

27

28 

Anställda inom budgetekonomin enligt nivån på förvaltningen 2000–2009 1) 

Antalet anställda (heltids- och deltidsanställda) 

År Förändring 

Förvaltningens nivå 2) 

2000-2008 

antal % 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 8/2009 

Lagstiftningsåtgärd 616 644 666 679 710 728 742 772 767 784 151 24,51 

Rättshandling 4575 4715 4763 4750 4721 4669 4226 4615 4623 5153 48 1,05 

Centralförvaltningsenheter 28506 28363 28803 28807 29225 29501 30697 30968 32564 38668 4058 14,24 

Enheter på mellannivå 41868 38855 39779 39991 39599 39327 37923 36169 34871 38094 -6997 -16,71 

Enheter på lokalnivå 16542 15236 15292 15400 14587 14418 14255 13781 12436 5220 -4106 -24,82 

Undervisnings- och socialväsendet 31614 32728 33955 34558 35069 35178 35375 35895 35670 36105 4056 12,83 

Anställda totalt 123721 120541 123258 124185 123911 123821 123218 122200 120931 124024 -2790 -2,26 

1) Åren 2000-2005 uppgift för november och sedan 2006 uppgift för december

Förvaltningens nivå 

Siffrorna baserar sig på ämbetsverkskoder. Under de senaste åren har ämbetsverkskoderna 

för central-, regional- och lokalförvaltningsenheter slagits ihop 

till en ämbetsverkskod (t.ex. de tidigare separata vägdistrikten och centralförvaltningen 

inom Vägförvaltningen slogs vid ingången av 2009 ihop till Vägförvaltningen), 

vilket i klassificeringen av förvaltningsnivåer motsvarar centralförvaltningen. 

I dessa fall verkar antalet anställda inom centralförvaltningen ha 

ökat, även om arbetsplatser inte har överförts från den ena förvaltningsnivån 

till den andra. Motsvarande nya ändringar av ämbetsverkskoder är aktuella. 

Personalens fördelning % Förändring 

År 2000-2008 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 8/2009 % 

Lagstiftningsåtgärd 0,5 0,5 0,5 0,5 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,1 

Rättshandling 3,7 3,9 3,9 3,8 3,8 3,8 3,4 3,8 3,8 4,2 0,5 

Centralförvaltningsenheter 

23,0 23,5 23,4 23,2 23,6 23,8 24,9 25,3 26,9 31,2 8,1 

Enheter på mellannivå 33,8 32,2 32,3 32,2 32,0 31,8 30,8 29,6 28,8 30,7 -3,1 

Enheter på lokalnivå 13,4 12,6 12,4 12,4 11,8 11,6 11,6 11,3 10,3 4,2 -9,2 

Undervisnings- och 

socialväsendet 25,6 27,2 27,5 27,8 28,3 28,4 28,7 29,4 29,5 29,1 3,6 

Anställda totalt 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 0,0 

I de 21 OECD-länder som det finns uppgifter från har en stor del fler anställda 

på regional- och lokalnivå än inom centralförvaltningen. I förbundsstater är 

mindre än en tredjedel av de anställda på centralförvaltningsnivå. I icke-förbundsstater 

är spektrumet av arbetstagare inom centralförvaltningen brett, i 

Sverige 15 % och i Turkiet 90 %. Av de länder som det finns uppgifter om är 

förändringen mellan 1995 och 2005 liten. 

Ytterligare upplysningar: Government at a Glance, OECD kommer 10/2009, 

Data refer to 2005 and were collected by OECD’s 2006 Comparison of Employment 

in the Public Domain (CEPD) Survey. Respondents to the survey were 

predominately national statistical officers. 

29

30 

Australia 

Ireland 

United States 

Canada 

Sweden 

Japan 

Germany 

Belgium 

Spain 

Finland 

Netherlands 

Austria 

Hungary 

Norway 

France 

Czech Republic 

United Kingdom 

Italy 

Korea 

Portugal 

Turkey 

Fördelningen av antalet anställda mellan centralförvaltningen och 

region- och lokalförvaltningen 

0 % 10 % 20 % 30 % 40 % 50 % 60 % 70 % 80 % 90 % 100 % 

Percentage of total 

Central Sub-central 

Enligt förvaltningens rambeslut för statsfinanserna och utvecklingsplanerna 

för förvaltningen kan utvecklingen av antalet statsanställda förutspås 

vara som följer: 

Personal 

140 000 

120 000 

100 000 

80 000 

60 000 

40 000 

20 000 

Antalet anställda inom statens budgetekonomi 

åren 2008-2020 (prognos2009-2020) 

2008 

2009 

2010 

2011 

2012 

2013 

2014 

2015 

2016 

2017 

2018 

2019 

2020

Enligt undersökningar som beställts av finansministeriet har statens arbetsgivarbild 

förbättrats inom flera delområden och staten anses allmänt vara en 

konkurrenskraftigare arbetsgivare än tidigare. Enligt undersökningar om 

arbetsgivarbild är statens konkurrenskraft som arbetsgivare god också jämfört 

med andra arbetsgivare och verksamhetsområden. Trots även kritiska bedömningar 

är den allmänna uppfattningen god i jämförelsen. Enligt undersökningar 

är statliga anställningar och arbetsplatser förknippade med även sådana dolda 

attraktionsfaktorer som i denna tid passar ihop med de allmänna värderingarna 

och samhällsekonomiska förhållandena. 

Styrkan i statens arbetsgivarbild finns också bland de s.k. tunga kriterierna 

för val av arbetsplats samt i allmänhet bland befolkningen och högutbildade 

unga. 

Enligt medborgarna är styrkan i statens arbetsgivarbild 

• fasta och säkra arbetsplatser, 

• arbetsförhållandena och –redskapen, 

• möjligheter att utveckla yrkesskickligheten och sig själv, 

• trivsel i arbetet och 

• intressanta arbetsuppgifter. 

Enligt personalen är styrkorna i hög grad desamma: 

• fasta och säkra arbetsplatser, 

• intressanta arbetsuppgifter, 

• arbetsförhållandena och –redskapen, 

• atmosfären på arbetsplatserna, 

• möjligheterna att flexibelt samordna behoven i arbets- och privatlivet samt 

• möjligheter att utveckla yrkesskickligheten och sig själv. 

Enligt personalen är relativa svagheter däremot lönenivån, möjligheterna 

att påverka det egna arbetet, en jämlik behandling av personalen och stresshantering. 

3.2 Riktlinjer för personalledningen som en del av 

förvaltningspolitiken 

Förvaltningens funktionella effektivitet, serviceförmåga och samhälleliga 

genomslagskraft säkerställs så att beredningen av riktlinjerna för personalledningen, 

beslutsfattande och uppföljning integreras i andra styrprocesser 

inom koncernen. Målet har varit att personalledningen kopplas till helhetsledningen 

i alla verksamhetsenheter inom statsförvaltningen. Statens arbetsmarknadsverk 

har som en del av finansministeriet tjänat både statsledningen 

31

32 

och ämbetsverken när det gäller att dra upp riktlinjer för statens personalledning 

och utveckla den. Dess mål är att vara en gemensam faktor i statens personalledning. 

På så vis tryggar det tillsammans med ämbetsverken högklassiga 

tjänster i vårt samhälle. 

Genom statens strategiska personalledning och utvecklandet av personalen 

stärks den statliga arbetsgivarens förmåga att konkurrera om kunnig arbetskraft, 

stöds funktionell effektivitet för statens verksamhetsenheter vid förändringar 

i statsförvaltningen och säkerställs i sista hand statsförvaltningens funktionsförmåga. 

Centrala mål för statens gemensamma personalledning har varit att 

utveckla ett gott ledarskap, en konkurrenskraftig avtals- och lönepolitik samt 

stödåtgärder i anslutning till förändringssituationer i organisationerna och att 

genomföra en tjänste- och arbetskollektivavtalslösning som stöder en resultatrik 

verksamhet på ämbetsverksnivå. 

3.3 Stöd för förändringar 

Produktivitetsprojekt, regionaliseringsåtgärder och övriga strukturella och 

funktionella förändringar inom förvaltningen berör nästan alla statsanställda. 

Man har ännu effektivare börjat stödja förändringarnas fortskridande och 

uppnåendet av de eftersträvade personaleffekterna. I enlighet med vad som 

konstaterades vid regeringens behandling den 6 november 2007 har finansministeriet 

gett nya kompletterade anvisningar till ministerierna och ämbetsverken 

om personalpolitiken i förändringssituationer. Anvisningarna har beretts 

i samarbete med representanter för personalorganisationerna. Enligt anvisningen, 

om de övriga metoderna i anvisningen för att ordna arbete för dem 

som blivit utan uppgifter inte är möjliga, kan enligt finansministeriets prövning 

uppsägningsersättning tas i bruk som en sistahandsmetod. 

Statsrådets principbeslut om ordnande av statsanställdas ställning vid organisationsförändringar 

(FM 9/01/2006) presenterar på en principiell och allmän 

nivå hur man försöker hitta nya arbetsuppgifter för statsanställda som blivit 

utan arbetsuppgifter vid organisationsförändringar: 

• i första hand vid den egna verksamhetsenheten, 

• i andra hand vid någon annan verksamhetsenhet inom samma förvaltningsområde, 

• för det tredje vid en verksamhetsenhet inom ett annat förvaltningsområde 

inom personens egen pendlingsregion. 

Finansministeriets beslut 10/2007 (6.11.2007) om förändringsledarskap och 

omställningsskydd i statsförvaltningen tar mera konkret än ovan nämnda principbeslut 

upp metoder för att stödja och omplacera personalen vid organisationsförändringar. 

Stödåtgärder är bl.a.

• Tjänsteöverföringar med hjälp av funktionen tjänstearrangemang i Helisystemet. 

Enligt regeringens beslut den 6 november 2007 har rekryteringssystemet 

HELI tagits i bruk överallt inom statsförvaltningen. 

• Överföring i anställning hos en annan arbetsgivare (också inom kommunsektorn 

och den privata). 

• Beviljande av tjänsteledighet (för högst tre år, uppmuntrar de anställda att 

söka sig till visstidsarbete hos en annan arbetsgivare). 

• Utnyttjande av möjligheten till distansarbete. 

• Stöd för omskolning. 

• Stöd för arbetskraftsförvaltningens omställningsskyddsenheter. 

• I sista hand uppsägningsersättning (ett belopp som motsvarar max. 10 månaders 

lön). 

Finansministeriet har regelbundet i anslutning till produktivitetsprogrammets 

rapportering stakat ut att åtgärder som ökar produktiviteten bör planeras 

genom att statsrådets principbeslut om riktlinjer för personalpolitiken vid organisationsförändringar 

(FM 9/01/2006) beaktas. Man bör dessutom sörja för att 

planeringen och genomförandet av produktivitetsåtgärder behandlas i samarbete 

med representanter för personalen. Finansministeriet har främjat genomförandet 

av pågående omfattande utvecklingsåtgärder inom förvaltningen också 

genom att inrätta enheten Statens personaltjänster vid Statskontoret. Dess uppgift 

är att stödja ämbetsverken vid genomförandet av förändringar. En central 

fråga är omplaceringen av personalen. Enheten ger konkret stöd och vägledning 

för ämbetsverk i akuta situationer. 

Statsrådet fattade den 26 mars 2009 ett rambeslut som förutsätter anmälan 

om personer som blir utan arbete till följd av produktivitetsmål och produktivitetsfrämjande 

åtgärder. Om situationen för personer som till följd av produktivitetsmål 

och produktivitetsfrämjande åtgärder blir utan arbete inte med 

ovan nämnda åtgärder kan ordnas utan uppsägningar, ska ministeriet i fråga 

anmäla dessa eventuella fall till finansministeriet så att de vid behov kan föras 

till finanspolitiska ministerutskottet för behandling. Dessförinnan ska man tillsammans 

med Statens arbetsmarknadsverk och Statskontorets enhet för personaltjänster 

gå igenom olika alternativa lösningar. 

Funktionsförmågan och produktiviteten i verksamhetsenheter inom statsförvaltningen 

har understötts vid organisations- och strukturomvandlingar. 

Bland annat genomförandet av projektet för reformering av regionförvaltningen 

har understötts i synnerhet genom ledarskapet och genom att stärka hanteringen 

av personalresurserna. Statens arbetsmarknadsverk har också i övrigt 

betydligt utökat stödet för verksamhetsenheternas arbetsgivarfunktion och 

främjat deras arbetsgivarkompetens. Målet för statens tjänste- och arbetskollektivavtal 

för åren 2007–2010 är att genom att utveckla avlöningen och arbetslivet 

förbättra resultaten inom statsförvaltningen och dess verksamhetsenheter. 

Fördelningen av potter som genomför statens tjänste- och arbetskollektivavtal 

33

34 

på ämbetsverksnivå så att de främjar verksamhetens resultat har understötts 

och följts upp under 2008–2009. Arbetstidsledning har tagits som ett strategiskt 

utvecklingsobjekt. 

3.4 Reformering av ledarskapskulturen 

Statsförvaltningens resultat, välbefinnande och omvandling säkerställs genom 

ett gott ledarskap på olika nivåer i statsförvaltningen. För detta fattade statsrådet 

den 30 april 2008 ett principbeslut om ledarskapspolitiken inom statsförvaltningen. 

De omedelbara målen i principbeslutet är 

1) att ledningsuppgifterna är lockande och utvecklingsmöjligheterna goda, 

2) att den högsta tjänstemannaledningen är på hög professionell nivå och tillräckligt 

enhetlig och 3) att cheferna har förutsättningar för att framgångsrikt 

klara sina uppgifter. 

Finansministeriet har genomfört reformer av chefspolitiken och räknar 

med stor omsättning på ledningen under de närmaste åren. De reformer som 

genomförts är bl.a. riktlinjer för utvecklingsdiskussioner och ibruktagandet av 

personliga ledaravtal inom ledningen. I anslutning till detta har genomförts ett 

småskaligt resultatpremieförsök. Försöket som gäller ledaravtal har pågått sedan 

2005. Resultaten av försöket bedöms och utifrån det bereds eventuella riktlinjer 

för att mera allmänt ta i bruk ledningsavtal inom förvaltningen. 

Målet är att utnämningar till allt fler ledarskapstjänster görs på viss tid, vilket 

ökar ledningens rörlighet och ledningsberedskap. Då en tjänst inom högsta 

ledningens tillsätts, ska man varje gång överväga om tjänsten borde tillsättas 

för viss tid. Då en person utnämns till en tjänst första gången, är det i allmänhet 

motiverat att visstidsanställningen är över fem år och högst sju år. Med 

den högsta ledningen avses ministeriernas kanslichefer, understatssekreterare, 

avdelningschefer och tjänstemän med motsvarande tjänsteställning samt den 

som är chef för ett ämbetsverk. 

Genom professionella urvalskriterier och urvalsmetoder, planmässig utveckling 

och flexibla avancemangsmöjligheter säkerställs tillgången på chefer till 

olika uppgifter. I chefernas urvalskriterier beaktas utöver de krav som uppgiften 

ställer även chefens utvecklingsduglighet och lämplighet för andra uppgifter 

inom statsförvaltningen. Kvinnornas andel i ledningsuppgifter och deras benägenhet 

att söka sig till ledningskarriärer har främjats bl.a. i en arbetsgrupp som 

tillsatts av finansministeriet och som lämnade sitt förslag våren 2009. Ministeriet 

har också genomfört första kursen av programmet för framtidens ledare, 

som är riktat till den högsta ledningens chefspotential, och startar en ny kurs 

hösten 2009. Nätverksbildning stöddes i programmet genom att riksdagsledamöterna 

samt representanterna för kommunsektorn och företagssektorn deltog 

i gemensamma evenemang. Ministeriets partner vid ordnandet av nätverksevenemang 

är Riksdagen, Finlands Kommunförbund och Finlands näringsliv

EK. Hösten 2008 startades ett forum för ledare inom statsförvaltningen som 

var avsett för den högsta ledningen inom statsförvaltningen, ett annat forum 

hölls sommaren 2009 och ett tredje hålls våren 2010. Våren 2008 upphörde träningsprogrammet 

FINWIN som börjat 2007 och vars mål var att skapa förändringsberedskap 

i förvaltningen. 

Finansministeriet har tillsammans med ministerierna utvecklat ledningen 

inom statsförvaltningen och personer som söker sig till ledningskarriärer utifrån 

utvecklingsmodellen för en gemensam ledning. Utvecklingsobjekt är rekrytering 

av ledningen, utvecklings- och karriärstigar och ledning av prestationen. 

Till stöd för ministerierna tillsattes 2008 en styrgrupp för ledarskapspolitik 

som skulle koordinera reformer av ledningen inom statskoncernen. Styrgruppen 

ska bl.a. delta i valet av deltagare till gemensamma träningsprogram, 

utvärderingen av ledaravtal och främjandet av uppföljarplanerings- och potentialtänkande. 

I gruppen finns sakkunniga från såväl förvaltningen som utifrån. 

Kommunalt anställda 

15.10.2009 Kommuner och samkommuner 

2004 2005 2006 2007 2008 

Antalet anställda sammanlagt 431 000 422 000 428 000 424 000 437 000 

- varav i deltidsarbete, %-andel 13,0 12,7 12,9 12,6 12,8 

Dessutom på oavlönad arbets- eller 

tjänsteledighet 24 000 29 000 30 000 38 000 32 000 

Personalens medelålder, år 44,5 44,9 45,0 45,3 45,3 

Lönesumma, miljon euro om året 11 900 12 385 12 859 13 320 14 160 

Totala arbetskraftskostnader, miljon euro 15 600 16 175 16 883 17 540 18 600 

Årsverkets pris i genomsnitt, euro 37 600 39 400 41 000 42 500 44 800 

Genomsnittlig pensionsålder, år 58,1 58,4 58,3 58,6 58,7 

- varav i ålderspension i genomsnitt, år 62,2 62,5 62,4 62,9 63,1 

Sjukfrånvaro, dagar i genomsnitt/årsverke 17,7 19,1 19,2 19,3 19,4 

Källor: 

Statistikcentralen, lönestatistik över den kommunala sektorn, oktober 

Kommunernas pensionsförsäkring, pensionsavgång för försäkrade enligt KomPL 

Statistikcentralen, Undersökning om arbetskraftskostnaderna inom den kommunala sektorn 

2004. Görs med fyra års mellanrum, resultaten för 2008 är inte ännu tillgängliga. 

Institutet för arbetshygien, Undersökningen Kommun 10 (sjukfrånvaro) 

Basservicebudget (lönesummor) 

35

4 Förvaltningens struktur 

4.1 Centralförvaltningens utveckling 

Enligt förvaltningsredogörelsen 2005 fortsätter regeringen att reformera statens 

centralförvaltning samt att göra dess strukturer och arbetsfördelningen 

ännu tydligare bl.a. genom att överföra åtgärdsuppgifter från ministerierna 

och andra än riksomfattande utvecklingsuppgifter till region- och lokalförvaltningen, 

säkerställa att strukturen på ministeriernas ansvarsområden är 

ajour samt genom att utvärdera och utveckla konceptet för politikprogram 

och förbättra dess genomförande. Dessutom utvärderas organiseringen och 

användningen av statens forskningsinstitut inom statsförvaltningen. 

Riksdagens förvaltningsutskott ansåg i sitt betänkande att det är nödvändigt 

att hela förvaltningen reformeras samtidigt på alla nivåer. Enligt utskottet bör 

man vid beredningen av reformen ta hänsyn till behovet av att bland annat sammanföra 

de funktioner som hänför sig till näringar och arbetskraft, funktioner 

inom ramen för förvaltningsutveckling och funktioner inom invandrarpolitiken. 

Vidare påpekade utskottet att centralförvaltningen kan bli mer produktiv 

genom att slå ihop organisationer eller delar av organisationer med så gott som 

identiska uppgifter, undanröja överlappningar med andra medel och förenkla 

arbetsprocesserna. Därmed krävs det också en utvärdering av de utvecklingsorganisationer 

som är knutna till centralförvaltningen. Utskottet påskyndade 

också åtgärder för att effektivisera ekonomioch personalförvaltningen inom 

alla förvaltningsområden och konstaterade också att det finns stora effektiviseringsmöjligheter 

inom upphandling, facility management samt it och data. 

För närvarande har statens centralförvaltning 27 000 anställda. Av dessa 

arbetar 4 800 personer vid ministerier och 22 200 personer i den underlydande 

centralförvaltningen. Centralförvaltningens andel av hela personalen inom 

budgetekonomin är 22 %. I siffrorna ingår inte universiteten och högskolorna, 

som har ca 34 600 anställda och inte rättsväsendet, som har ca 5 000 anställda. 

Jämfört med 2005 har det totala antalet anställda inom centralförvaltningen 

ökat med drygt 800 personer. Ökningen beror på att antalet anställda inom centralförvaltningen 

under ministerierna har ökat, eftersom antalet personer som 

arbetar vid ministerierna sedan 2005 har minskat med knappt 300 personer. 

37

38 

Det finns ungefär 100 enheter inom statens centralförvaltning inklusive 

ministerierna. Antalet är ungefär detsamma som 2005. I centralförvaltningens 

struktur har dock skett många förändringar. Med anledning av att arbets- och 

näringsministeriet inrättades i början av 2008 finns det numera 12 ministerier 

istället för 13 som tidigare, eftersom handels- och industriministeriets uppgifter 

och största delen av arbetsministeriets uppgifter i enlighet med regeringsprogrammet 

koncentrerades till det nya ministeriet. I detta sammanhang genomfördes 

också andra ändringar i arbetsfördelningen mellan ministerierna. Till 

det nya ministeriet överfördes från inrikesministeriet avdelningen för region- 

och förvaltningsutveckling, förutom enheten för regional- och lokalförvaltning 

och enheten KommunIT, samt från det indragna arbetsministeriet till inrikesministeriet 

åter invandrar- och integreringsärenden och till social- och hälsovårdsministeriet 

utkomstskyddsärenden. 

Arbetsfördelningen mellan ministerierna har också ändrats av att förvaltningsutvecklingsuppgifter 

i början av 2008 koncentrerats till finansministeriet 

genom att inrikesministeriets kommunavdelning och avdelningen för region- 

och förvaltningsutvecklingens region- och lokalförvaltningsenhet med underlydande 

organisationer samt KommunIT-enheten överfördes dit. Andra förändringar 

i arbetsfördelningen har varit överföringen av boendestödsärenden 

från miljöministeriet till social- och hälsovårdsministeriet samt överföringen 

av livsmedelslagstiftningsuppgifter från social- och hälsovårdsministeriet och 

det indragna handels- och industriministeriet till jord- och skogsbruksministeriet 

vid samma tidpunkt. 

De största strukturella förändringarna har ändå skett i centralförvaltningen 

under ministerierna, där ämbetsverksstrukturen har förändrats i synnerhet av 

att myndighetsuppgifter koncentrerats till större helheter. Livsmedelssäkerhetsverket, 

som i maj 2006 inledde sin verksamhet inom jord- och skogsbruksministeriets 

förvaltningsområde, inrättades genom en sammanslagning av 

Forskningsanstalten för veterinärmedicin och livsmedel, Livsmedelsverket och 

Kontrollcentralen för växtproduktion inom förvaltningsområdet och genom 

att åtgärdsuppgifterna vid ministeriets avdelning för livsmedel och hälsa överfördes 

till ämbetsverket. Livsmedelssäkerhetsverket undersöker och övervakar 

kvaliteten på livsmedel samt produktionsinsatserna i jord- och skogsbruket och 

deras säkerhet, djurhälsan samt växthälsan. 

Landsbygdsverket, som ett år senare inledde sin verksamhet inom samma 

förvaltningsområde genom att planerings-, styr- och åtgärdsuppgifterna inom 

utvecklandet av jordbruket och landsbygden samt ekonomioch personalförvaltningsuppgifterna 

vid jord- och skogsbruksministeriets informationstjänstcentral 

överfördes från ministeriet till ämbetsverket. Ämbetsverket svarar för 

användningen av medlen i Europeiska garantifonden för jordbruket och Europeiska 

jordbruksfonden för landsbygdsutveckling i Finland och är Finlands 

utbetalande organ.

Institutet för hälsa och välfärd, som vid ingången av 2009 inledde sin verksamhet 

inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde, inrättades 

genom en ihopslagning av funktionerna vid Forsknings- och utvecklingscentralen 

för social- och hälsovården och Folkhälsoinstitutet, vilka verkat inom 

förvaltningsområdet. Ämbetsverkets uppgift är att med hjälp av forskning, 

uppföljning och utvärdering främja befolkningens välfärd och hälsa, förebygga 

sjukdomar och sociala problem samt utveckla social- och hälsovårdstjänsterna. 

Ämbetsverket verkar också som statistikmyndighet inom sitt område. 

Vid samma tidpunkt inledde även Tillstånds- och tillsynsverket för social- 

och hälsovården sin verksamhet inom förvaltningsområdet. Ämbetsverket 

inrättades genom en ihopslagning av funktionerna vid Rättsskyddscentralen 

för hälsovården och Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral, vilka verkat 

inom förvaltningsområdet. Ämbetsverket uppgift är att sörja för tillstånds-, 

styrnings- och kontrolluppgifter i olika lagar. De viktigaste lagarna för ämbetsverkets 

verksamhetsområde är alkohollagen, tobakslagen, kemikalielagen, gentekniklagen, 

hälsoskyddslagen, livsmedelslagen, folkhälsolagen, lagen om specialiserad 

sjukvård. mentalvårdslagen, lagen om patientens ställning och rättigheter 

samt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. 

I början av 2009 slogs även Försäkringsinspektionen administrativt ihop 

med Finansinspektionen, som inrättats i anslutning till Finlands Bank. Till 

den nya myndigheten överfördes också f.d. Finansinspektionens uppgifter från 

Finlands Bank. Myndigheten utövar tillsyn över bl.a. banker, försäkrings- och 

pensionsbolag samt andra värdepappersföretag inom försäkringsbranschen, 

fondbolag och börsen. Även om myndigheten administrativt finns i anslutning 

till Finlands Bank är den självständig i sitt beslutsfattande. 

I början av november 2009 inrättades inom social- och hälsovårdsministeriets 

förvaltningsområde Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet, 

sedermera Fimea. Samtidigt lades Läkemedelsverket och Utvecklingscentralen 

för läkemedelsbehandling ned och deras uppgifter överfördes till den nya 

myndigheten. Till centrets uppgifter hör tillstånds- och tillsynsuppgifter inom 

läkemedelsområdet, forskning och utveckling inom läkemedelsområdet samt 

produktion och förmedling av information om läkemedel. Till centrets uppgifter 

hör också att utöva tillsyn över och utveckla apoteksverksamheten. Säkerhets- 

och utvecklingscentret för läkemedelsområdet ska bl.a. bedriva forskning som 

hänför sig till läkemedelspolitik och farmakoekonomi. 

Bland de reformer som den senaste tiden genomförts inom de övriga förvaltningsområdena 

kan nämnas att Havsforskningsinstitutet, som verkat inom 

kommunikationsministeriets förvaltningsområde, läggs ned vid ingången av 

2009 och att dess verksamhet överförs till Havscentret, som inrättats i anslutning 

till Finlands miljöcentral, och till Meteorologiska institutet. Bland funktionerna 

vid det nedlagda institutet överfördes fysikalisk forskning med sjögångs- 

och vattenståndstjänster till Meteorologiska institutet och den biologiska 

forskningen till Havscentret. 

39

40 

Även vid ingången av 2010 genomförs många betydande ämbetsverksreformer 

inom centralförvaltningen. Inom justitieministeriets förvaltningsområde 

inrättas Riksfogdeämbetet, som ska sköta centralförvaltningsmyndighetens 

uppgifter inom utsökningsväsendet. Till det nya ämbetsverket överförs de operativa 

förvaltningsuppgifter inom utsökningen som sköts av justitieministeriet och 

länsstyrelserna. I och med att ämbetsverket inrättas består utsökningsväsendets 

organisation av en centralförvaltning och underlydande lokala utsökningsverk. 

Vid ingången av 2010 inleder även Polisstyrelsen sin verksamhet inom inrikesministeriets 

förvaltningsområde. Styrelsen bildas av den nuvarande polisens 

länsledning och en del av inrikesministeriet polisavdelning. Polisstyrelsens 

uppgift är att planera, utveckla, leda och övervaka polisverksamheten och dess 

stödfunktioner i hela landet, se till att den medborgarservice som hänför sig till 

polisens uppgifter finns tillgänglig i lika utsträckning och är av samma kvalitet 

i hela landet samt besluta om samarbetet mellan den lokala polisen och andra 

polisenheter. Enheter som lyder under Polisstyrelsen kommer att vara polisinrättningar 

och polisens riksomfattande enheter centralkriminalpolisen, skyddspolisen 

och rörliga polisen samt Polisyrkeshögskolan och Polisens teknikcentral. 

Vid ingången av 2010 organiseras också verksamheten vid sex ämbetsverk 

inom kommunikationsministeriets förvaltningsområde så att två nya ämbetsverk 

bildas i deras ställe. Vid det nyinrättade Trafikverket slås ihop alla sådana 

uppgifter vid Sjöfartsverket som inte avskiljs till det bolag som ansvarar för den 

interna produktionen, överförs till de närings-, trafik- och miljöcentraler som 

ska inrättas eller slås ihop med Trafiksäkerhetsverket. Dessutom sammanslås 

Banförvaltningscentralen samt funktionerna inom Vägförvaltningens centralförvaltning 

med undantag för de uppgifter som ska överföras till Trafiksäkerhetsverket. 

Med Trafiksäkerhetsverket sammanslås sjösäkerhetsfunktionen vid 

Sjöfartsverket, lotsningens myndighetsuppgifter, uppgifterna för behörig myndighet 

för fartygstrafiktjänster och förande av luftfartsregistret. Dessutom sammanslås 

Luftfartsförvaltningen, Järnvägsverket, Fordonsförvaltningscentralen 

och Vägförvaltningens funktioner, som hänför sig till normgivning för trafiksäkerheten 

samt tillsynen över säkerhetsbestämmelserna för väghållningen. 

Avsikten är att experttjänstfunktionen vid Statens tekniska forskningscentral 

inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde bolagiseras vid 

ingången av 2010. Verksamhetsområdet för det nya aktiebolaget kommer att 

omfatta experttjänster, expertutredningar och expertbedömningar, certifierings- 

och godkännandetjänster, provnings-, inspektions- och analystjänster 

samt kalibreringstjänster. Vid samma tidpunkt bolagiseras också den verksamhet 

i anslutning till utvecklande och förvaltning av delägarföretag som kommersialiserar 

uppfinningar vid Statens tekniska forskningscentral sedan ingången 

av 2006. Verksamhetsområdet för det nya bolaget kommer att vara att grunda 

delägarföretag, investera i företag, överföra teknologi, utveckla affärsverksamheten 

vid dessa företag samt förvalta och sälja delägarskap. Båda bolagen kommer 

att vara helt ägda av finska staten.

Med avseende på en rationalisering av funktionerna har ett centralt område 

för omorganiseringen av förvaltningens funktioner efter 2005 varit att koncentrera 

expert-, bakgrunds- och stödtjänster inom förvaltningen till servicecentraler. 

Mer om denna reform i stycket om styrsystem under punkten koncernstyrning. 

Statens forskningsinstitut hör till de viktigaste aktörerna och kunskapsproducenterna 

inom sektorforskning som stöder samhällspolitik och samhälleliga 

tjänster. I enlighet med regeringens beslut 2009 reformeras statens sektorforskning 

under de närmaste åren genom en omfördelning av de medel som inriktats 

på forskning samt genom en revidering av strukturen på forskningsinstitutsfältet. 

Ministerierna lade före utgången av september 2009 fram förslag till en 

revidering av strukturen. I slutet av 2009 kartläggs också i samarbete mellan 

ministerierna och universiteten vilket slags forskningsverksamhet vid statens 

forskningsinstitut som passar bättre vid universitet. Målet är att undanröja överlappningar 

och stärka forskningsinstitutens och universitetens kärnuppgifter. 

Ombildandet av universiteten vid ingången av 2010 från statliga ämbetsverk till 

offentligrättsliga juridiska personer kommer att minska antalet anställda inom 

statsförvaltningen med en fjärdedel. 

Att koncentrera myndighetsuppgifter till större helheter kommer också 

under de närmaste åren att vara på en viktig plats när statens centralförvaltning 

utvecklas. En klarare trend än tidigare kommer emellertid att vara en 

ökad tväradministration vid centraliseringen av uppgifter. Detta förebådas av 

det pågående beredningsarbetet för att sammanföra uppgifter inom produkttillsynen 

över kemikalier som sköts inom olika förvaltningsområden till Säkerhetsteknikcentralen 

inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde, 

utredningar om och förslag till en omorganisering av laboratorieverksamheten 

inom statsförvaltningen samt bl.a. en pågående utredning som gäller en centralisering 

av statens statistikproduktion. 

Inom utvecklandet av statens centralförvaltning har riktlinjen redan länge 

varit att uppgifter och befogenhet ska överföras till lägre förvaltningsnivåer. 

Regionförvaltningsreformen vid ingången av 2010 ger bättre möjligheter än 

tidigare för detta. I samband med ett utredningsarbete om regionförvaltningsreformen 

har kartlagts vilka av de uppgifter som nu sköts vid ministerier och 

inom den övriga statliga centralförvaltningen som lämpar sig att bli överförda 

till de regionförvaltningsmyndigheter som kommer att inrättas. Dessa uppgifter 

är bl.a. tillstånds-, övervaknings- och statsunderstödsuppgifter, uppgifter i 

anslutning till strukturfonder och resultatstyrningen inom lokalförvaltningen 

samt olika stöduppgifter. Från centralförvaltningen kan också överföras riksomfattande 

uppgifter till regionförvaltningsmyndigheter som sköter dem som 

specialiseringsuppgifter samt en regionförvaltningsmyndighet med stöd av ett 

bemyndigande i lagen också ges i uppgift att i någon viss uppgift styra de övriga 

regionförvaltningsmyndigheterna för att en nationell enhetlighet ska uppnås. 

41

42 

4.2 Reformering av regionförvaltningen 

Enligt förvaltningsredogörelsen fortsätter regeringen att utveckla förvaltningsstrukturerna 

och samarbetet bl.a. genom att regionförvaltningen sammanförs 

och områdesindelningen förenhetligas. I syfte att uppnå målet utvärderas 

på lång sikt möjligheten att å ena sidan koncentrera de administrativa 

myndighetsuppgifterna till länsstyrelserna och å andra sidan att koncentrera 

de uppgifter som hänför sig till den regionala utvecklingen till landskapsförbunden. 

Dessutom förenhetligas bl.a. områdesindelningarna för statens regionförvaltning 

och den regionala indelningen mellan länsstyrelserna utvärderas 

med beaktande av länsstyrelsernas förändrade uppgifter. Enligt redogörelsen 

stärks dessutom landskapsförbundens ställning som regionutvecklingsmyndighet 

och den demokratiska styrningen av regionförvaltningen 

effektiviseras via dem. Antalet landskap ses över när landskapsförbundens 

uppgifter, beslutanderätt och ställning stärks. 

Riksdagens förvaltningsutskott konstaterade i sitt betänkande att landskapsförbunden 

ges en ännu starkare ställning som regionutvecklingsmyndighet 

och att den demokratiska styrningen av regionförvaltningen effektiviseras tack 

vare dem innebär en förlängning av den fastslagna policyn. Utskottet fann det 

också sakligt att möjligheten att i allt större utsträckning koncentrera myndighetsuppgifter 

av tillsyns- och förvaltningskaraktär till länsstyrelserna utreds. 

Utskottet anser att det finns skäl att utreda om t.ex. integrationen av asylsökande 

och andra som kommit till landet eventuellt kunde anförtros de tvärsektoriella 

länsstyrelserna. Länsstrukturen är enligt utskottets mening funktionell 

och det finns ingen anledning att utöka antalet länsstyrelser. Utskottet konstaterade 

dessutom att det behövs en kritisk evaluering av miljösektorn bl.a. med 

avseende på organisationernas funktion och ansvarsförhållanden. 

4.2.1 Målen för reformeringen av regionförvaltningen 

Utgångspunkten för den omfattande reformeringen av regionförvaltningen 

är en riktlinje som ingår i regeringsprogrammet för statsminister Matti Vanhanens 

andra regering: ”Förvaltningen revideras och görs mera demokratisk. 

Länsstyrelsernas, arbetskrafts- och näringscentralernas, övriga distriktsförvaltningsmyndigheters 

och landskapsförbundens arbetsfördelning preciseras, 

överlappande verksamhet rationaliseras och antalet förvaltningsmyndigheter 

minskas. Samtidigt utvärderas deras regionindelning. Den nuvarande 

länsförvaltningens uppgifter omorganiseras. Statens regionförvaltning revideras 

genom att tillstånds-, tillsyns- och rättssäkerhetsuppgifter sammanförs. 

Utvecklingspolitiska befogenheter överförs till den demokratiska styrningen. 

En sammanföring av medlen för regional utveckling enligt landskap 

och enligt ministerium under ett moment i statsbudgeten och en överföring

av beslutsfattandet om dem till regionerna utreds. Beredningen inleds omedelbart 

och reformerna genomförs senast 2010. Enligt regeringsprogrammet bör 

även centralförvaltningen revideras bland annat genom att sådana verkställande 

uppgifter som kan överföras från ministerierna och andra än nationella 

utvecklingsuppgifter överförs till regional- och lokalförvaltningen. 

I syfte att genomföra riktlinjerna i regeringsprogrammet tillsatte finansministeriet 

i juni 2007 ett projekt för att reformera regionförvaltningen (ALKUprojektet), 

vars mandatperiod går ut den 31 december 2009. Det allmänna målet 

för projektet är att åstadkomma en medborgar- och kundinriktad regionförvaltning 

som fungerar effektivt och resultatrikt. Målet är också att förstärka och 

utöka landskapsförbundens roll och ställning i regionutvecklingsarbetet samt 

att främja samarbete mellan statens regionförvaltning och landskapsförbunden. 

Målet för reformeringen av regionförvaltningen är att göra styrningen av 

statens regionförvaltning till en fungerande del av styrningen av hela förvaltningen 

så att regionförvaltningen kan samordnas och stöder utvecklandet av 

statens lokalförvaltning. 

Strävan är att regionförvaltningens produktivitet och resultat ska förbättras. 

Ur kundsynvinkel har man som mål att genom reformen ordna och producera 

tjänster ännu effektivare än tidigare och att skapa förutsättningar för 

att regionförvaltningen bättre än tidigare kan kanalisera medborgarnas vilja 

till verksamhet och tjänster. 

4.2.2 Beredningen och behandlingen av reformen 

I samband med att ALKU-projektet tillsattes organiserades beredningen av 

projektet. Ansvarig för den politiska styrningen av projektet är ministerarbetsgruppen 

för förvaltning och regionutveckling. För projektet har tillsatts 

en styrgrupp bestående av statssekreterare. Ansvarig för beredningen av projektet 

är en beredningsgrupp bestående av tjänstemän. Projektet har haft totalt 

26 riksomfattande arbetsgrupper. Arbetsgrupperna har haft möjlighet att 

inrätta egna underarbetsgrupper och projektgrupper. I alla arbetsgrupper har 

det funnits representanter för ministerierna, den övriga centralförvaltningen 

och regionförvaltningsmyndigheterna samt för de tre statliga huvudavtalsorganisationerna 

(Pardia, FOSU, JHL). För regionerna inrättades i januari 2009 

en förändringsgrupp för varje nytt regionförvaltningsverk (6) och för varje ny 

närings-, trafik- och miljöcentral (15). Förändringsgrupperna består av representanter 

för de ämbetsverk vars uppgifter överförs till den nya regionförvaltningsmyndigheten 

och av representanter för personalorganisationerna. 

I samband med beredningen av reformen har ordnats regionala seminarier 

och höranden av intressentgrupper. Det ordnades en remissbehandling av 

regeringens utkast till proposition om lagstiftning om reformering av regionförvaltningen. 

Inom utsatt tid lämnades in sammanlagt över 300 utlåtanden. 

43

44 

Avsikten har varit att beredningen av projektet ska genomföras öppet och 

så vidsträckt som möjligt. I arbetsgruppsarbetet inom projektet har under åren 

2007–2009 deltagit ca 1000 medlemmar. 

Riksdagen antog den 11 november 2009 de lagar som ingick i regeringens 

proposition (RP 59/2009) med förslag till lagstiftning om revidering av regionförvaltningen. 

Republikens president har stadfäst lagarna den 20 november 

2009. Statsrådet har därutöver den 20 november 2009 gett nya förordningar 

om regionförvaltningsverken och närings-, trafik- och miljöcentralerna. 

Lagarna och förordningarna träder i kraft den 1 januari 2010. Riksdagen antog 

ytterligare den 4 december 2009 de lagar som ingår i regeringens proposition 

(RP 161/2009) med förslag till ändring av lagstiftningen om regionförvaltningsmyndigheternas 

uppgifter. Avsikten är att dessa lagar ska föredras för republikens 

president för stadfästelse så att också de kan träda i kraft vid ingången av 

2010. Målet är att också sistnämnda regeringsproposition ska behandlas i riksdagen 

under höstsessionen och att de lagar som ingår i den ska kunna träda i 

kraft vid ingången av 2010. Riksdagens förvaltningsutskott har gett ett betänkande 

om propositionen (FvUB 18/2009 rd). 

4.2.3 Nya regionförvaltningsmyndigheter 

Uppgifterna inom statens centrala regionförvaltningsmyndigheter – länsstyrelserna, 

arbets- och näringscentralerna, de regionala miljöcentralerna, miljötillståndsverken, 

vägdistrikten och arbetarskyddsdistriktens arbetarskyddsbyråer 

– koncentreras den 1 januari 2010 till två övergripande myndigheter, 

nämligen regionförvaltningsverken (6 ämbetsverk) samt närings-, trafik- och 

miljöcentralerna (15 centraler). 

Regionförvaltningsverkens uppgifter och basorganisation är följande:

SHM UVM JM ANM FM JSM 

Arbetarskyddet (5) Basservicen, 

- Utredning och förebyggande 

av orsakerna till allvarliga 

olycksfall i arbetet och 

anmälda yrkessjukdomar 

- Annan tillsyn som sker på 

kundinitiativ 

- Tillsyn på myndighetsinitiativ 

- Produkttillsyn 

- Deltagande i behandlingen 

av arbetsbrott 

Koncentrerade stöduppgifter 

Strategiska styrningen 

Verksamhetsmässiga sturningen 

Samarbetet inom den 

strategiska styrningen 

rättsskyddet och 

tillstånden(6) 

- Social- och hälsovården 

- Miljö- och hälsoskyddet 

- Alkoholförvaltningen 

- Servicen inom utbildningsverksamheten 

- Konsument-och konkurrensärenden 

- Utvärdering av basservicen 

- Andra uppgifter 

Magistraterna 

Ragionförvaltningsverken (6) 

Överdirektör 

Räddningsväsendet 

och beredskapen(6) 

- Räddningsväsendet 

- Samordnandet av 

beredskapen 

Administrativa enheten (6) 

Kommunerna 

IM MM 

Polisen (3) Miljötillstånden(4) 

- Regionalt myndighetssamarbete 

som hör till 

ansvarsområdet 

- Utvärdering av basservicen 

för polisväsendets del 

- Samordning av beredskapen 

och beredskapsplaneringen 

för polisväsendets del 

- Andra polisiära uppgifter 

som föreskrivs i polisförvaltningslagen 

och 

-förordningen 

- Ärenden som ingär i 

vattenlagen 

- Ärenden som ingår i 

miljöskyddslagen 

Regionförvaltningens informationstjänst-enheten 

45

46 

Närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter och basorganisation är 

följande: 

Miljön och naturresurserna 

(13) 

- Miljöskyddet 

- Användning av områden 

- Naturvård 

- Vattenvård och uppföljning 

av tillståndet med miljön 

- Utveckling och närområdssamarbete 

- Användning och vård av 

vattentillgångar 

Koncentrerade stöduppgifter 

Skogscentralerna 

MM KM ANM JSM UVM IM 

Strategiska styrningen 

Verksamhetsmässiga styrningen 

Samarbetet vid den 

strategiska styrningen 

Närings-, trak- och miljöcentralerna (15) 

Direktör för centralen (chef för ett ansvarsområde) 

Trafiken och 

infrastrukturen (9) 

- Planering av väg- och 

trafikförhållanden 

- Uppköp inom väghållningen 

- Kund- och myndighetsservice 

- Ordande av kollektivtrafiken 

- Andra uppgifter som har 

anknytning till trafiken och 

infrastrukturen 

Administrativa enheten 

Regionförvaltnigens 

informationstjänstenheten 

Landskapsförbunden 

Näringarna, arbetskraften, 

kompetensen och kulturen 

(15) 

- Sysselsättning, företagande och 

kompetens 

- Strukturfondsärenden 

- Innovationer och internationaliserna 

- Bibliotek, motions- och ungdomsväsendena 

- Internationella uppgifter och 

närområdssamarbetet 

- Landsbygd och energi 

- Invandring coh etniska förhållanden 

TE-byråerna 

Den strategiska planeringen och styrningen av både regionförvaltningsverken 

och närings-, trafik- och miljöcentralerna sker i samarbete mellan de 

ministerier som styr dessa ämbetsverk. För båda myndigheterna görs upp ett 

strategidokument för regeringsperioden som innehåller mål ur regeringsprogrammet, 

regeringens strategidokument, statsrådets rambeslut, landskapsprogram, 

regeringens politikprogram, andra tväradministrativa program, internationella 

överenskommelser och lagstiftningen samt för NTM:s del mål som kan 

härledas ur riksomfattande regionala utvecklingsmål och en plan för hur resurserna 

ska inriktas för att dessa mål ska uppnås inom varje förvaltningsområde. 

För varje regionförvaltningsverk och närings-, trafik- och miljöcentral görs 

upp ett strategiskt resultatavtal för regeringsperioden och detta ses över varje år. 

Innehållet i det strategiska resultatavtalet härleds ur strategidokumentet. I dokumentet 

definieras centrala verksamhetslinjer och resultatmål, samarbetsfrågor

och anslagsram för varje organisation. Dessutom definieras statens ståndpunkt 

till genomförandet av projekt enligt genomförandeplanerna för landskapsprogrammet. 

Regionförvaltningsverkets strategiska resultatavtal gäller inte arbetarskyddet 

eller polisen. Utöver det strategiska resultatavtalet kan det styrande 

ministeriet eller centrala ämbetsverket om det så önskar ingå ett funktionellt 

resultatavtal med ett regionförvaltningsverk eller en närings-, trafik- och miljöcentral 

där man sektorvis avtalar om årliga eller andra kortsiktiga resultatmål 

för verksamheten och uppgifterna samt de ekonomiska resurserna för dessa för 

verksamhetsåret. För regionförvaltningsverken och närings-, trafik- och miljöcentralerna 

har i samarbete mellan de styrande ministerierna beretts strategidokument 

för åren 2010–2011. Utkast till de strategiska resultatavtalen har 

färdigställts hösten 2009. 

Den allmänna administrativa styrningen av regionförvaltningsverken hör 

till finansministeriet och av närings-, trafik- och miljöcentralerna till arbets- 

och näringsministeriet. 

4.2.4 Åland 

Utgångspunkterna för utvecklandet av förvaltningen på Åland skiljer sig från 

det övriga Finland på grund av landskapets särställning och starka självstyrelse. 

Flera funktioner som på fastlandet sköts av en statlig myndighet sköts på 

Åland av en landskapsmyndighet i enlighet med självstyrelselagen. 

Statsförvaltningen på Åland består av flera olika myndigheter. En del av 

myndigheterna är självständiga myndigheter på regionnivå. De flesta hör dock 

till ett större område vars huvudsakliga verksamhetsställe finns på fastlandet, 

främst i Åbo. Ålands statsförvaltning är centraliserad till Mariehamn, där även 

största delen av befolkningen i landskapet är bosatt. Ett mål för utvecklandet av 

förvaltningen har varit att alltmer koncentrera statsförvaltningen i landskapet. 

Målet har ändå inte uppnåtts med organisatoriska medel, eftersom myndigheternas 

uppgiftsfält är så olika och det inom olika förvaltningsområden finns 

olika utvecklingsprojekt för verksamheten inom förvaltningsområdet, för vilka 

lösningar för de enskilda landskapen lämpar sig dåligt. 

I landskapet Åland inrättas den 1 januari 2010 statens ämbetsverk på Åland. 

Där koncentreras funktionerna vid den nuvarande länsstyrelsen. Dessutom tillhandahåller 

det statliga ämbetsverket lokaler och stödtjänster för arbetarskyddets 

lokala verksamhet. För samarbetet mellan statliga myndigheter skapas fasta 

ramar. För landshövdingen som leder det statliga ämbetsverket föreskrivs i lagen 

om regionförvaltningsverken en skyldighet att ordna samarbete som hittills har 

skötts under fria former av landshövdingen. Ämbetet som landshövding bevaras 

på Åland, eftersom landshövdingen där har särskilda uppgifter som anges i 

självstyrelselagen. I regionförvaltningsreformen har inte gjorts några ingrepp 

i relationerna mellan finska staten och landskapet. 

47

48 

4.2.5 Regionindelningen och verksamhetsställena för de nya 

regionförvaltningsmyndigheterna 

Bestämmelser om regionindelningen och verksamhetsställena för de nya regionförvaltningsmyndigheterna 

ingår i statsrådets förordningar den 20 november 

2009 om regionförvaltningsverken och närings-, trafik- och miljöcentralerna. 

Vid planeringen av regionindelningen för närings-, trafik- och miljöcentralerna 

togs i synnerhet hänsyn till landskapsförbundens bedömningar av och 

syn på de bästa samarbetsriktningarna, eftersom ämbetsverken har en central 

betydelse vid utvecklandet av regionerna. Närings-, trafik- och miljöcentralernas 

verksamhetsområden bildas så att alla tre ansvarsområden finns vid nio 

centraler. Ansvarsområdena för näringar, arbetskraft, kompetens och kultur 

samt ansvarsområdet för miljö och naturresurser finns vid fyra centraler. Två 

centraler består av ett ansvarsområde, dvs. ansvarsområdet för näringar, arbetskraft, 

kompetens och kultur. 

I förordningarna stannade man för att landskapet Mellersta Österbotten 

ska höra till verksamhetsområdet för regionförvaltningsverken i Västra Finland 

och Inre Finland samt Österbottens närings-, trafik- och miljöcentral. Till 

statsrådets protokoll fogades ett utlåtande av minister Kiviniemi, till vilket sex 

ministrar anslöt sig. Ministrarna ansåg att placeringen av landskapet Mellersta 

Österbotten i verksamhetsområdet för regionförvaltningsverket i Norra Finland 

samt Norra Österbottens närings-, trafik- och miljöcentral på lång sikt 

bäst tryggar landskapens synpunkter. 

Enligt uttalandet görs under 2010 vid de berörda ministerierna en detaljerad 

utredning och behövliga åtgärdsförslag till en placering av landskapet Mellersta 

Österbotten i verksamhetsområdena för de nya regionförvaltningsmyndigheterna 

så att man med den lösning som valts kan förverkliga de språkliga 

grundläggande rättigheterna i enlighet med grundlagsutskottets ställningstaganden, 

men detta sker med samtidig hänsyn till landskapets egen syn på regionindelningen 

samt administrativa omständigheter i anslutning till regionindelningarna. 

Utredningen görs så att de eventuella åtgärder som vidtas på basis 

av den kan genomföras vid ingången av 2011. Eventuella åtgärder planeras och 

genomförs inom ramen för statsbudgeten och utgiftsramen för statsfinanserna. 

NTM:s verksamhetsområden bildas alltid av ett eller flera hela landskap. På 

så vis överensstämmer regionindelningen med landskapsindelningen. Större 

verksamhetsområden för NTM torde också bilda samarbetsområden för landskapsförbunden. 

De största förändringarna i de nuvarande verksamhetsområdena 

för NTM:s del sker i Vägförvaltningens uppgifter. 

För regionförvaltningsverken planerades en regionindelning som omfattar 

sex regionförvaltningsverk. Landskapens samarbetsriktningar påverkade 

också regionförvaltningsverkens verksamhetsområden. De gjordes förenliga 

med NTM så att det alltid finns ett eller flera hela NTM-verksamhetsområden 

inom verksamhetsområdet för ett regionförvaltningsverk. På så vis överens-

stämmer regionindelningen också med landskapsindelningen. Ändringar i 

regionindelningarna för regionförvaltningsverken jämfört med nu sker mest i 

fråga om miljötillstånden och arbetarskyddsförvaltningen. 

Regionförvaltningsverken 

Huvudverksamhetsställe 

Verksamhetsställe 

Regionförvaltningsverket 

beslutar om personalens 

arbetande på andra orter. 

Vasa 

Åbo 

Tammerfors 

Jyväskylä 

Tavastehus 

Rovaniemi 

Uleåborg 

Helsingfors 

Kuopio 

S:t Michel 

Kouvola 

Joensuu 

49

4.2.6 Nya servicestrukturer och koncept 

Ett mål för regionförvaltningsreformen är att öka fokuseringen på kunderna. 

De nya regionförvaltningsmyndigheterna erbjuder kunderna sina tjänster via 

tre huvudkanaler (ärendehanteringsservice, sakkunnigtjänster och elektronisk 

service). Ärendehanteringsservice ges vid fysiska serviceställen där kunden 

kan göra sitt ärende anhängigt och få allmän rådgivning för skötseln av ärenden. 

De centrala serviceställena är ämbetsverkens egna serviceställe, samservicekontor, 

regionala företagsserviceställen och TE-byråerna. Avsikten med 

kanalen för sakkunnigtjänster är att ge kunderna en djupare sakkunskap i 

anslutning till tjänsterna, antingen vid det egna verksamhetsstället, hos kunden 

eller med hjälp av ett elektroniskt tidsbeställningssystem vid samservicekontor. 

Till den elektroniska servicekanalen hör nät- och telefontjänster. 

Användningen av servicekanaler i serviceutbudet inriktas allt mer på webbtjänster 

och samservice. 

Vid regionförvaltningsverken och närings-, trafik- och miljöcentralerna 

utnyttjas i stor utsträckning de möjligheter som specialisering och utjämning 

av arbetet ger. Bland annat uppgifter inom ekonomi-, personal- och informationsförvaltning 

samt kommunikation koncentreras så att de sköts nationellt 

vid en enda enhet. Uppgifterna placeras balanserat vid ämbetsverk och centraler 

i olika delar av landet. Informationsförvaltningstjänster produceras för 

närings-, trafik- och miljöcentralerna och regionförvaltningsverken samt den 

underlydande förvaltningen (TE-byråerna och magistraterna) vid en gemensam 

it-serviceenhet för centralerna och ämbetsverken. Samtidigt centraliseras 

serviceupphandlingen inom basinformationstekniken till Statens IT-servicecentral 

i takt med att dess serviceutbud utvecklas. 

4.2.7 Stärkande av landskapsförbundens ställning 

I samband med reformen av regionförvaltningen ändras förutom de omständigheter 

som gäller statens regionförvaltning även regionutvecklingslagen för 

att revidera landskapsförbundens ställning och uppgifter. Ändringarna som 

gäller landskapsförbundens ställning genomförs i samband med totalreformen 

av regionutvecklingslagen, som enligt planerna träder i kraft samtidigt som 

reformen av statens regionförvaltning, den 1 januari 2010. 

Vid reformeringen av regionförvaltningen stärks landskapsförbundens roll 

som regionutvecklingsmyndighet genom att regionala utvecklingsuppgifter 

och deras beslutanderätt i anslutning till resurser koncentreras till förbunden. 

Tyngdpunkten i reformen är att öka landskapsförbundens behörighet som 

en myndighet som koncentrerar och samordnar regionutvecklingsarbetet och 

vars verksamhet baserar sig på kommunernas styrning och på ett beslutsfattande 

som bygger på resultatet av kommunalvalet. Förslagen till utvidgning av 

51

52 

landskapsförbundens uppgifter gäller sådana uppgiftshelheter som har betydelse 

när regionutvecklingsarbetet görs slagkraftigare och dess genomförande 

främjas och vilka lämpar sig för rollen som samlande och samordnande regionutvecklingsmyndighet. 

Landskapsförbundens nuvarande utvecklingsuppgifter 

i anslutning till samordningen utvidgas. 

Riksdagen ska ännu behandla regeringens proposition med förslag till lag 

om utveckling av regionerna (RP 146/2009 rd). Förvaltningsutskottet föreslår i 

sitt betänkande (FvUB 22/2009 rd) att landskapsförbundens uppgifter preciseras 

till vissa delar som följer: ”svarar för samordningen av den regionala prognostiseringen 

av utbildningsbehoven på lång och medellång sikt och för beredningen 

av de regionala utbildningsmålen som en del av utvecklingsplaneringen 

för utbildningen och forskningen, för inledande av planeringen av en regional 

trafiksystemplan, med undantag för Helsingforsregionens trafiksystemplan och 

omfattande regionala planer för naturresurser och miljö, ledningen av planeringssamarbetet 

och samordningen av planeringen och landskapsplaneringen.” 

Dessutom utvidgas landskapsförbundens nuvarande uppgifter för främjandet 

av regionutvecklingen genom att förbunden åläggs att sätta utbildningsanordnares 

projektförslag i angelägenhetsordning, främja samservice inom sin 

region och tillsätta regionala konstkommissioner och idrottsråd. 

I reformen ökas landskapsprogrammens slagkraft så att myndigheterna 

bör ta hänsyn till landskapsprogrammen och deras genomförandeplaner i sin 

verksamhet, främja deras genomförande och utvärdera sina åtgärders effekter 

för regionutvecklingen samt sörja för att deras genomförande inte försvåras 

genom åtgärder. Dessutom ska myndigheterna begära ett utlåtande från landskapsförbundet 

om planer eller åtgärder som på ett betydande sätt avviker från 

landskapsprogrammet. Om en myndighet tänker avvika från landskapsförbundets 

utlåtande, ska den motivera detta efter förhandlingar om saken med 

landskapsförbundet. 

För att ordna landskapsförbundens samarbete bildas samarbetsområden för 

landskapen för behandlingen av ärenden som omfattar flera landskap. Sådana 

uppgifter är betydelsefulla för det långsiktiga utvecklandet av regionen, ingår i 

landskapsprogrammen eller planerna för genomförandet av dem eller i andra 

planer med stor inverkan på regionutvecklingen samt gäller samarbetsområdet 

gemensamt. Medlemskommunerna kan ge även andra uppgifter som ska 

behandlas och beslutas i samarbetet. Medlemskommunerna i de landskapsförbund 

som hör till samarbetsområdet ska avtala om anordnandet av behandlingen 

av och beslutsfattandet i ärenden som omfattas av samarbetet antingen 

så att beslutanderätten utövas av landskapsförbundens gemensamma organ eller 

så att beslutanderätten utövas av landskapsförbunden med kongruenta beslut.

4.2.8 Regionförvaltningsreformens språkliga konsekvenser 

I lagstiftningen om revideringen av regionförvaltningen ingår vissa bestämmelser 

genom vilka man strävar efter att trygga de språkliga rättigheterna 

samt en jämlik behandling av språkgrupperna. Dessa bestämmelser är 

bestämmelser om verksamhetsområdena för regionförvaltningsverken samt 

närings-, trafik- och miljöcentralerna och en utvidgning av dem samt bestämmelser 

om en serviceenhet för den språkliga minoriteten. Målet för bestämmelserna 

är att komplettera språklagens (423/2003) reglering av saken och 

därför minskar inte förslagen på något sätt rättigheterna enligt språklagen för 

medborgarna eller de skyldigheter den ställer på myndigheterna. 

De språkliga verkningar som genom statsrådets förordningar orsakas av regleringen 

av verksamhetsområdena för regionförvaltningsmyndigheterna och i 

synnerhet de grundlagsenliga skyldigheter som gäller dem har beaktats när förordningar 

bereds och ges. Utöver lagstiftningsåtgärderna är avsikten att man 

vid tryggandet av de språkliga tjänsterna vid regionförvaltningsverken samt 

närings-, trafik- och miljöcentralerna i så stor utsträckning som möjligt också 

ska stödja sig på olika praktiska åtgärder och arrangemang. Sådana åtgärder 

kan t.ex. vara satsningar på att rekrytera personal som behärskar minoritetsspråket 

inom verksamhetsområdet och språkutbildning för personalen samt 

utnyttjande av nätverksbaserat samarbete mellan ämbetsverk och centraler i 

sådana servicesituationer där språkkunskaper har en särskild betydelse. 

På förordningsnivå har föreskrivits bl.a. om en riksomfattande serviceenhet 

för det svenska undervisningsväsendet och krav på tjänstemännens språkkunskaper 

samt om vissa specialarrangemang som gäller verksamhetsställena för 

regionförvaltningsmyndigheterna genom vilka den svenskspråkiga befolkningens 

service på det egna modersmålet tryggas. En serviceenhet för den språkliga 

minoriteten kan vid behov inrättas också inom andra verksamhetsområden för 

ämbetsverk eller centraler än inom undervisningsväsendet. 

Förpliktelserna enligt den samiska språklagen (1086/2003) gäller i princip 

samernas hembygdsområde. Enligt den regionindelning för regionförvaltningsmyndigheterna 

som förverkligas genom statsrådets förordningar bör hembygdsområdet 

placeras på verksamhetsområdena för Lapplands regionförvaltningsverk 

och Lapplands närings-, trafik- och miljöcentral. Avsikten är att skötseln 

av även andra förvaltningsärenden som kräver service på samiska till de delar 

den inte omfattas av den självstyrelse som avses i sametingslagen (974/1995) 

centraliseras till dessa myndigheter genom bestämmelser på förordningsnivå. 

4.2.9 Reformens ekonomiska konsekvenser 

Nettoanslaget för myndigheter som omfattas av regionförvaltningsreformen i 

statsbudgeten uppgår till ca 260 miljoner euro. Detta anslag omfördelas i bud- 

53

54 

geten till närings-, trafik- och miljöcentralerna och regionförvaltningsverken. 

I samband med reformen överförs skötseln av Europeiska regionala utvecklingsfondens 

strukturfondsuppgifter inom undervisningsministeriets förvaltningsområde 

från länsstyrelserna till landskapsförbunden. Samtidigt överförs 

personalen som är anställd av anslaget för det tekniska stödet för projekten 

och därför har det ingen direkt inverkan på statens budgetekonomi. Till landskapsförbunden 

överförs dessutom bl.a. ansvaret för att främja samservicen. 

För anställningen av den personal som behövs för skötseln av förbundens nya 

uppgifter har föreslagits ett anslag i regeringens kompletterande budgetproposition 

för 2010. 

Reformerna orsakar investeringskostnader av engångskaraktär och de största 

orsakas av datatekniken. Kostnaderna uppgår till uppskattningsvis sex miljoner 

euro och hänför sig i huvudsak till åren 2009 och 2010. Sedan systemen förenhetligats 

är den datatekniska enhetligheten och användbarheten på en högre 

nivå, vilket gör det lättare att göra ändringar i fortsättningen. 

I fråga om lokaler håller man sig till de nuvarande lokaliteterna och en omorganisering 

av dem. I fortsättningen kan enheter placeras i allt kompaktare och 

ändamålsenligare lokaler. 

För regionförvaltningsreformen har uppställts ett produktivitetsmål, i enlighet 

med vilket personalen inom den statliga regionförvaltning som omfattas av 

reformen under åren 2012–2015 minskar med ungefär 640 årsverken. Då man 

beaktar de mål som tidigare fastställts för funktioner som ska koncentreras till 

regionförvaltningsmyndigheterna, uppgår hela produktivitetsmålet under åren 

2010–2015 till 1136 årsverken. Dessa skyldigheter att minska personalen innebär 

en minskning om nästan 20 % årsverken jämfört med det nuvarande antalet 

anställda vid ämbetsverken under fem år efter det att de nya ämbetsverken 

inrättades. En del av de personalutgifter som inbesparas används till projekt 

som förbättrar produktiviteten och serviceförmågan. Nettoinbesparingen 2015 

och senare är ca 25 miljoner euro om året. 

Från centralförvaltningen överförs uppgifter om ca 28 årsverken till regionförvaltningen. 

I och med reformen ökar landskapsförbundens roll vid allokeringen 

av de regionala utvecklingsanslagen. 

4.2.10 Konsekvenser för personalen vid revideringen av regionförvaltningen 

Genom projektet för revidering av regionförvaltningen bemöter man framtida 

utmaningar för myndighetsverksamheten. Myndigheter med ett större 

verksamhetsområde erbjuder personalen en möjlighet till mångsidiga arbetsuppgifter 

för att både utveckla kompetensen och sakkunskapen och således 

avancera i karriären. De myndigheter som är med i reformen har ca 5 700 

anställda. Till närings-, trafik- och miljöcentralerna kommer ca 4 300 personer 

att överföras från länsstyrelserna, vägdistrikten, arbets- och närings-

centralerna och de regionala miljöcentralerna. Till regionförvaltningsverken 

kommer ca 1 400 personer att överföras från länsstyrelserna, arbetarskyddsdistrikten, 

de regionala miljöcentralerna och miljötillståndsverken. 

Personalen i tjänste- och arbetsavtalsförhållande vid de myndigheter som är 

aktuella i propositionen samt motsvarande tjänster och uppgifter, med undantag 

för de specificerade tjänster som ska dras in och andra chefstjänster som 

ska dras in, övergår till behörig närings-, trafik- och miljöcentral, behörigt regionförvaltningsverk 

eller landskapsförbund. I stället för de tjänster som dras in 

inrättas nya tjänster till vilka denna personal utnämns efter samtycke. Anställda 

som sköter tidsbegränsade uppgifter övergår i anställning hos behörig närings-, 

trafik- och miljöcentral eller behörigt regionförvaltningsverk eller landskapsförbund 

till visstidsanställningens slut. För överföring av tjänster behövs tjänstemannens 

samtycke, om tjänsten överförs från en pendlingsregion till en annan. 

Anställda som överförs behåller de rättigheter och skyldigheter som vid överföringen 

gäller enligt deras anställningsförhållande och sin lön i euro. I övrigt 

genomförs i samband med reformen ledningen av ändringen och omställningsskyddet 

samt den nuvarande personalens ställning ordnas och anställningens 

varaktighet tryggas enligt vad som konstateras i finansministeriet beslut av den 

6 november 2007 och statsrådets principbeslut av den 23 mars 2006. 

En omedelbar följd av projektet för revidering av regionförvaltningen är 

inte att antalet anställda minskar. Däremot orsakar inte projektet som helhet 

betraktat heller behov av fler anställda. Visstidsanställda behandlas jämlikt 

och likvärdigt på samma sätt som personer i fasta tjänste- eller arbetsavtalsförhållanden 

när ändringen genomförs. Ändringen och överföringen av uppgifter 

till de nya myndigheterna är inte en grund för att låta bli att förlänga en 

visstidsanställning. 

Placeringen av verksamhetsställena för regionförvaltningsverken och 

närings-, trafik- och miljöcentralerna och arbetsfördelningen mellan dem samt 

organiseringen av uppgifterna orsakar i någon mån behov av att flytta personalen. 

De behövliga överföringarna till en annan pendlingsregion är inte 

betydande med avseende på reformens omfattning. Målet är att den placering 

av personal som behövs under den tre år långa övergångsperioden vid de nya 

verksamhetsställena kan göras kontrollerat och personalöverföringarna mellan 

orterna kan göras på frivillig basis och med hjälp av pensioneringar genom 

att tjänster eller uppgifter som blir lediga överförs. Vid skötseln av uppgifter 

utnyttjas också ett nätverksinriktat arbetssätt. Behoven av överföringar klarnar 

vid de nya ämbetsverken, eftersom de genom sina arbetsordningar kan meddela 

närmare föreskrifter om hur funktionerna ska ordnas och om personalens 

uppgifter och arbetsorter. 

På grund av revideringen av regionförvaltningen kommer den högsta ledningen 

vid regionförvaltningsverken och närings-, trafik- och miljöcentralerna 

att minska. Likaså minskar antalet chefer som lyder under den högsta ledningen 

vid de nya regionförvaltningsmyndigheterna. 

55

56 

Totalt varierar ålderspensionsavgången 2008–2015 mellan myndigheterna. 

Enligt en kartläggning är pensionsavgången vid de statliga regionförvaltningsmyndigheter 

som är med i projektet under åren 2010–2015 ca 1100 personer 

(personer som fyller 64 år). Detta innebär ca 20 % av den nuvarande personalen. 

4.2.11 Förvaltningsförsöket i Kajanaland 

De centrala delarna i förvaltningsförsöket i Kajanaland är att anordnandet 

av social- och hälsovårdstjänsterna och av utbildning på andra stadiet koncentreras 

på landskapsnivå, en mera omfattande koncentrering av behörigheten 

inom regionutvecklingen till landskapet, ett nytt slags finansieringsmodell 

för dessa uppgifter samt verksamheten i det landskapsfullmäktige som 

valts genom val. Försöksområde är landskapet Kajanaland med undantag för 

Vaala kommun. I försöket har hela det kommunala samarbetet koncentrerats 

till landskapsförvaltningen med undantag för anordnandet av räddningsväsendet. 

Försöket i Kajanaland är det enda där man har fått erfarenhet av att samla 

hela hälsovården inom samma organisation och dessutom nästan hela socialvården. 

Primärvården och den specialiserade sjukvården har i Kajanaland under 

flera år haft en ledning. Bland socialtjänsterna är det närmast barndagvården 

som blivit utanför försöket. Försöket har gjort det möjligt att ta i bruk nya slags 

arbetssätt och koncentrera utvecklingsinsatserna. 

Det mest betydelsefulla i utbildningen på andra stadiet är att gymnasierna i 

försöksområdet koncentreras till en huvudman. En huvudman har, i synnerhet 

för små gymnasier, möjliggjort ett nytt slags samarbete mellan gymnasierna i 

det glesbefolkade och geografiskt vidsträckta försöksområdet. 

Vid regionutvecklingen har landskapet Kajanaland har haft större makt än 

andra landskap att besluta om hur den statliga finansieringen till regionen ska 

inriktas. Förfarandet har i huvudsak baserat sig på momentet för Kajanalands 

utvecklingspengar. Under momentet för Kajanlands utvecklingspengar har 

koncentrerats anslag som annars skulle ha kommit till landskapet från olika 

moment och vars allokering landskapet inte annars hade kunnat påverka. 

Kommunernas finansiering till landskapet för skötseln av dess uppgifter 

kommer från kommunerna i lika stora andelar av kommunernas inkomster. 

I finansieringssystemet har landskapet ingen möjlighet att fakturera kommunerna 

över finansieringsandelen. Finansieringssystemet avviker klart t.ex. från 

sjukvårdsdistriktens normala fakturering på basis av prestationer. I praktiken 

ger finansieringssystemet kommunerna en möjlighet att sätta en ram för de 

uppgifter som landskapet sköter. 

Det landskapsfullmäktige som valts genom val utövar den högsta beslutanderätten 

i landskapsförvaltningens uppgifter. I förvaltningsförsöket i Kajanaland 

kommer medborgarna åt att direkt välja medlemmar till det organ som

eslutar om ärenden som ska skötas i det kommunala samarbetet. Tack vare 

detta är försöksområdet det enda område där medborgarna har så direkta möjligheter 

att påverka beslutsfattandet i landskapsförbundets eller sjukvårdsdistriktets 

uppgifter. 

Enligt 1 § i lagen om förvaltningsförsök i Kajanaland (343/2003) är syftet med 

försöket att inhämta erfarenheter av hur en stärkt självstyrelse för landskapet 

påverkar landskapets utveckling, ordnandet av kommunal service, medborgarnas 

inflytande, kommunalförvaltningen, statens regionförvaltnings verksamhet 

samt förhållandet mellan landskapet och statens centralförvaltning. Försöket 

har från första början följts av en separat uppföljningsgrupp och försöket utvärderas 

också av Tammerfors universitet som oberoende bedömare. 

De slutliga utvärderingarna av försöket blir klara våren 2010 och förslagen 

för Kajanalands del och om en allmän tillämpning av modellen eller dess delar 

läggs fram före hösten 2010. 

4.3 Utvecklandet av statens lokalförvaltning 

I förvaltningsredogörelsen och i riksdagens svar på redogörelsen dras riktlinjer 

upp för att nätverket av verksamhetsställen inom statens lokalförvaltning 

även i fortsättningen ska vara tillräckligt täckande, beslut om verksamhetsställen 

inom polis-, åklagar- och utsökningsväsendet samt magistraterna 

överförs till ministerierna och mål för tillgången på tjänster ställs för statens 

lokalförvaltning. 

4.3.1 Nätverk av verksamhetsställen inom statens lokalförvaltning 

Medborgarna kan få polistjänster vid 214 serviceställen som upprätthålls av 

polisen. Hela serviceutbudet tillhandahålls inte vid alla serviceställen utan det 

är begränsat med hänsyn till efterfrågan och en förnuftig resursfördelning. På 

grund av en förändrad omvärld, utvecklingen av ärendehanteringsmodellerna 

och krympande resurser har det varit motiverat att på nytt granska servicenätets 

täthet, och denna granskning har genomförts som en del av projektet 

för en reformering av polisens förvaltningsstruktur. Genom statsrådets förordning 

2007 definierades nya polisinrättningar och förläggningsorterna för 

deras huvudpolisstationer och polisstationer. Från huvudpolisstationen leds 

polisinrättningens verksamhet och strävan är att centralisera funktioner som 

kräver särskild sakkunskap dit. På polisstationerna fås i regel samma tjänster 

som vid huvudpolisstationerna. Dessutom upprätthåller polisinrättningarna 

ett sådant antal andra serviceställen som överensstämmer med efterfrågan där 

serviceutbudet kan vara snävare och öppettiderna mera begränsade. När det 

gäller läget för polisens övriga serviceställen pågår beredningen fortfarande. 

57

58 

Även om antalet serviceställen som upprätthålls av polisen kommer att 

minska kommer servicenätet att göras så att medborgarna i fortsättningen får 

tjänster på skäligt avstånd från sin boende- eller arbetsplatskommun. Detta 

garanteras genom att den elektroniska ärendehanteringen och samservicen 

utvecklas. Avsikten är att samservicekontorens roll ska kraftigt betonas och 

sådana tillståndstjänster tillhandahållas vid dessa kontor där lagen inte uttryckligen 

kräver att tillståndssökande personligen besöker polisens eget serviceställe. 

Också tjänster som kräver att man personligen sköter dem kan i fortsättningen 

tillhandahållas vid samservicekontor, varvid polispersonal tillkallas på basis av 

elektronisk tidsbeställning och tjänsterna ges med hjälp av en bärbar dator. Serviceutbudet 

kommer att utvecklas i en mera flexibel riktning som bättre motsvarar 

den verkliga efterfrågan. Samtidigt blir resursanvändningen effektivare 

och en bättre kostnadsmotsvarighet för tjänsterna uppnås. 

Antalet magistrater är 24. Antalet serviceställen (enheter) för magistraterna 

är för närvarande sammanlagt 53. Antalet serviceställen kommer enligt planerna 

att minskas på grund av den ringa efterfrågan på tjänster och effektiviseringen 

av verksamheten. Magistraternas tjänster på orter där serviceställena 

dras in tryggas genom samservice. 

Sådana tjänster vid magistraterna som kräver ett personligt besök, tillhandahålls 

med tidsbeställning vid samservicekontor. 

En strukturreform av åklagar- och utsökningsväsendet genomfördes under 

åren 2006–2008. Antalet administrativa åklagarenheter minskades från 62 till 

15 åklagarenheter och antalet utsökningsdistrikt från 51 till 22. Det totala antalet 

lokala verksamhetsställen förblev ändå oförändrat. 

Målet för arbetet med att utveckla skatteförvaltningen på lång sikt har varit 

och är att förbättra skatteförvaltningens resultat, dvs. verksamhetens effektivitet, 

produktivitet och lönsamhet. Inom ramen för detta har skatteförvaltningens 

organisation utvecklats så att det vid skatteverken från ingången av 2008 

finns 23 skattebyråer, 7 företagsskattebyråer och vid dessa sammanlagt 86 andra 

verksamhetsställen för kundservice. 

Arbetsministeriet startade 2006 en organisations- och styrningsreform av 

den offentliga arbetskraftsservicen där man stärker styrningen av arbetskraftsbyråerna 

för att uppnå de mål för resultaten och verksamheten som regeringen 

och ministeriet ställt upp. En administrativ koncentrering av TE-byråerna har 

gjorts på 2000-talet så att antalet administrativt självständiga TE-byråer har 

minskat från 180 till 74 byråer. Genom samservice har man delvis kunnat ersätta 

de indragna byråernas tjänster. 

Besluten om polisens, magistraternas, utsökningens och åklagarväsendets 

verksamhetsområden har överförts till statsrådets allmänna sammanträde.

4.3.2 Centrala drag i utvecklingen inom statens lokalförvaltning 

Egentliga nya uppgifter inom statens lokalförvaltning har på 2000-talet överförts 

endast till magistraterna, som har tagit emot bl.a. konsumentrådgivning, 

registrering av äktenskapsförord, avvittringshandlingar och anmälan 

om gåva, fastställande av faderskap genom erkännande, vissa dödförklaringar, 

förordnande av intressebevakare enligt barnskyddslagen, vissa uppgifter i 

medborgarskapslagen samt meddelanden om arvsavsägelse. Med undantag 

för konsumentrådgivningen har inga nya personer anställts vid magistraterna 

på grund av de nya uppgifterna. 

En betydande minskning av uppgifter har skett endast inom polisförvaltningen 

där polisens egna nödcentraler lades ned i nödcentralsreformen. Trots 

detta sysselsätter mottagningen av alarm och rådgivningsarbetet polisen i betydande 

utsträckning. 

En stor förändring i strukturen och styrsystemet i statens lokalförvaltning 

har varit att häradssystemet avvecklas vid ingången av 2008. Polisen, utsökningen, 

åklagaren och magistraten var tidigare en del av häradsämbetet. Avvecklandet 

av systemet har stärkt en organisering enligt olika sektorer. Åklagarverksamheten 

har organiserats i ett åklagarväsende, utsökningen organiseras från 

ingången av 2010 som Riksfogdeämbetet och inom polisväsendet inrättas vid 

ingången av 2010 en organisation i två nivåer som leds av Polisstyrelsen. Styrningen 

av magistraterna centraliseras när regionförvaltningsreformen genomförs 

till Östra Finlands regionförvaltningsverk. 

4.4 Regionaliseringen 

När regeringen lämnade förvaltningsredogörelsen den 7 april 2005 omfattade 

regionaliseringsåtgärderna 579 årsverken, dessutom hade fattats beslut för 

1 212 och planerats för 1 093 årsverken. Dessa uppgick till sammanlagt 2 884 

årsverken. 

Regeringen konkretiserade 2005 i sitt strategidokument regionaliseringsmålet 

som följer: ”Regeringen genomför det långsiktiga regionaliseringsprogrammet 

med målet att placera 4 000–8 000 arbetsplatser utanför huvudstadsregionen 

före utgången av år 2015.” Regeringen upprepade detta mål i sitt strategidokument 

2006. 

I enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Matti Vanhanens 

andra regering fortsätter utlokaliseringen av arbetsplatserna inom statsförvaltningen 

jämnare fördelat till olika delar av landet. Arrangemangen under övergångsperioden 

stöds ekonomiskt. 

Regeringen preciserade regionaliseringen i sitt ställningstagande om en 

fortsatt regionalisering i september 2007. I sitt ställningstagande konstaterar 

regeringen ”Regionaliseringen fortsätter i enlighet med det utvecklingsspår man 

59

60 

nått under de två senaste valperioderna. Regionaliseringens mål är att det fattas 

beslut om att placera 4 000–8 000 arbetsplatser utanför huvudstadsregionen 

före utgången av år 2011 och att besluten genomförs före utgången av år 2015.” I 

enlighet med ställningstagandet ska koordineringsgruppen för regionaliseringen 

utarbeta en övergripande regionaliseringsplan. För detta utredde ministerierna 

före utgången av mars 2008 vilka regionaliseringsmöjligheter det finns. Ministerierna 

uppgav att den nya regionaliseringspotentialen uppgår till 883–1 256 

årsverken. Dessutom uppgavs att potentialen klarnar senare i vissa funktioner. 

Ministerarbetsgruppen för förvaltning och regionutveckling behandlade 

regionaliseringen i maj 2008. Den konstaterade att de regionaliseringsutredningar 

som ministerierna gjort endast räcker till för att uppnå den nedre gränsen 

av regeringens regionaliseringsmål om de genomförs. Därför ska alla ministerier 

utöver dem utnyttja i synnerhet de möjligheter till regionalisering som en 

omorganisering av funktionerna inom förvaltningsområde ger. Dessutom ska 

möjligheterna att utlokalisera förvaltningsområdenas gemensamma stödfunktioner 

utredas. Regionaliseringsarbetsgruppen för stödtjänster som tillsatts 

på grundval av ställningstagandet lade fram sina förslag till regionalisering av 

bl.a. språktjänster, telefontjänster och stödet för elektronisk ärendehantering. 

Riksdagens revisionsutskott tog hösten 2008 regionaliseringen av statens 

funktioner som ett revisionsområde. För utredningen bad utskottet fem ministerier 

om utlåtanden på de frågor det ställt. Finansministeriet lämnade den 10 

februari 2009 till revisionsutskottet sitt svar rörande alla förvaltningsområden 

och hela regionaliseringsprocessen liksom ett svar som gällde det egna förvaltningsområdet. 

Utskottet offentliggjorde i maj sin rapport om regionaliseringen 

av statliga funktioner (TRO 4/2008 rd). Statsrådet gav sin utredning till revisionsutskottet 

i juni. 

Utlokaliseringsåtgärderna från huvudstadsregionen till andra ställen i landet 

omfattar för närvarande ca 3 900 arbetsplatser (netto). Dessutom har det 

på de mottagande orterna uppstått ca 1 000 arbetsplatser som överföringar 

mellan regioner utanför huvudstadstrakten och därför är bruttot för regionaliseringen 

ca 4 900 arbetsplatser som en summa av dessa. Den potential som 

uppgetts i och med regionaliseringsprocessen har omvandlats till planer och 

beslut så att det nu återstår ca 500 årsverken av den. Då de beslut som fattats, 

befintliga planer och återstående uppgiven potential genomförs, kommer man 

över den nedre gränsen i regeringens mål om 4 000–8 000 arbetsplatser till ca 

4 400 arbetsplatser (netto). Hittills har ändå bara ca 2 200 arbetsplatser överförts 

från huvudstadsregionen.

Årsv 

1600 

1400 

1200 

1000 

800 

600 

400 

200 

0 

Regionaliseringen enligt förvaltningsområde 2001 - 2008 

FSM IM FM ANM JSM KM MM JM SHM UVM SRK UM 

* Uppskattad potential ANM: 125-245 årsv, KM: 200-400 årsv och SHM: 47-100 årsv 

potential* 

beslutade eller planerade 

genomförda 

61

62 

Regionaliseringen ortsvis

Målet för regionaliseringslagen (362/2002) är att placeringsbesluten 1) tryggar 

en framgångsrik skötsel av statens uppgifter, 2) främjar en balanserad regional 

utveckling i landet, stöder sysselsättningen i olika delar av landet och tryggar 

tillgången på arbetskraft för statens uppgifter, samt 3) grundar sig på ett förfarande 

som är gemensamt för alla förvaltningsområden och på demokratiskt 

beslutsfattande. I regionaliseringsförordningen (567/2002, ändrad 201/2006 

och 349/2008) föreskrivs närmare om beslutsförfarandet. Vid revideringen av 

regionaliseringsförordningen vid ingången av juni 2008 förbättrades beslutsprocessen 

och regionernas möjligheter att påverka. Beslutsprocessen är öppen 

och etablerad i en enhetlig praxis. Genom regionaliseringsbesluten har också 

de två först nämnda målen i lagen främjats. 

På basis av en förfrågan till ministerierna och utlokaliserade inrättningar har 

de funktionella effekterna av regionaliseringsåtgärderna överlag varit positiva. 

Verksamhetens resultat och kvaliteten på tjänsterna har i många fall förbättrats. 

Iakttagelserna baserar sig bl.a. på enkäter om kund- och arbetstillfredsställelse. 

De utlokaliserade enheterna har klarat väl av sina uppgifter. En bidragande faktor 

till detta är bl.a. att rekryteringen av ny personal till de utlokaliserade enheterna 

i allmänhet har gått bra. Enheternas sakkunskap, kompetens och tysta 

kunskap har inte försvunnit utan de har kunnat överföras till en ny omvärld. 

I regionaliseringsprojekten uppstår i övergångsskedet vanligen vissa merkostnader 

som senare jämnar ut sig, och tack vare den förnyade verksamheten 

kan även statsfinansiella inbesparingar uppnås. De uppstår på längre sikt på 

grund av både de region- och samhällsekonomiska verkningarna. Statens utgifter 

har i vissa fall utökats främst av en delvis parallellorganisation i övergångsskedet, 

behovet av att utbilda ny personal eftersom intresset för en övergång 

varit litet, ett ökat resebehov i synnerhet i övergångsskedet samt omplacering 

av den personal som inte överförs. Inbesparingar har uppstått tack vare att man 

kunnat rekrytera yrkeskunnig personal, personalen blivit mer stadigvarande, 

lägre lokalkostnader, möjligheten att ändra och effektivisera verksamhetsformerna 

och -processerna samt synergifördelar på stationeringsorten. Regionaliseringen 

har genomförts inom gränserna för statens rambeslut utan att öronmärkt 

separat finansiering skulle ha beviljats för den. 

Regionaliseringsåtgärder har kunnat inriktas på ett sätt som främjar en 

balanserad regional utveckling och genom att utnyttja och stärka kompetens- 

och funktionskoncentrationer i regionerna. Så har t.ex. skett när Polisens datacentral 

(nuvarande HALTIK) placerades i Rovaniemi, när en filial till Geologiska 

forskningscentralen placerades i Karleby, när Landsbygdsverket utlokaliserades 

till Seinäjoki, när Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet placerades 

i Lahtis, när Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet 

placerades i Kuopio eller när funktionerna vid Trafikledsverket och Trafiksäkerhetsverket 

utlokaliserades till Rovaniemi och Villmanstrand. I proportion 

till befolkningsandelar i stora regioner har regionaliseringsåtgärderna stött en 

balanserad regional utveckling. När regionaliseringsåtgärderna ställs i pro- 

63

64 

portion till befolkningsandelarna i landskapen och personalförändringar vid 

statliga arbetsplatser i landskapen, har med avseende på en balanserad regional 

utveckling Lappland, Södra Savolax, Södra Österbotten, Norra Karelen, Södra 

Karelen och Kymmenedalen klarat sig bra, dvs. hela Östra Finland och en stor 

del av Norra Finland. Endast Egentliga Tavastland har bland landskapen i söder 

exceptionellt nog fått ett klart större antal utlokaliserade arbetsplatser än sin 

andel av befolkningen. De statliga arbetsplatserna har på 2000-talet minskat i 13 

landskap. I många av dem har regionaliseringsåtgärderna klart lindrat arbetsplatsförlusterna. 

Under den nuvarande regionaliseringsprocessen har arbetsplatserna 

inom den statliga förvaltningen i hela landet minskat med 2 789 personer. 

I Nyland har de emellertid ökat med 1 205 personer. Den relativa skillnaden 

har således varit ca 4 000. För närvarande har ca 2 200 regionaliseringsåtgärder 

verkställts. Utan detta skulle arbetsplatserna inom den statliga förvaltningen 

i Nyland ha ökat med 3 400 och på andra ställen i landet minskat med 6 200. 

Negativa konsekvenser för personalen kan uppstå av bl.a. följande faktorer: 

förlorad sakkunskap, stegrade kostnader, dubbelbemanning och överlappande 

uppgifter, problem som orsakas personalen samt ökade svårigheter att genomföra 

produktivitetsprogrammet. Förutom eventuella svårigheter kan regionaliseringen 

ändå ge personalen även nya möjligheter. Vid regionaliseringen har 

särskild uppmärksamhet fästs vid att utveckla sätt att stöda regionaliseringen. 

Till dessa hör principerna för en god personalpolitik och en god personalpolitik 

i praktiken. Andra åtgärder är bl.a. funktionen statens personaltjänster, 

anpassningsanslag för personalen, produktivitetsfinansiering och ett utbildningsprogram 

för förändringsledarskap. 

Med avseende på en god personalpolitik kan man fortfarande förbättra förändringsledarskapet, 

engagemanget i förändringen, omplaceringen, samordningen 

av regionalisering och produktivitet samt utnyttjandet av regionaliseringssituationen 

genom att ändra verksamhetsformerna och -metoderna. Det 

är framför allt fråga om en god praktisk förvaltning där parterna verkar öppet 

tillsammans för att genomföra existerande riktlinjer och beslut som fattats. 

En lyckad regionalisering förutsätter god planering av regionaliseringsprocessen, 

öppen samverkan och information samt reservering av tillräckliga 

resurser för planering och verkställande. Dessa omständigheter bör ytterligare 

uppmärksammas. Utvärderingen och uppföljningen av regionaliseringens konsekvenser 

vidareutvecklas både på totalnivå och i enskilda projekt. 

Beredningen av regionaliseringsbesluten, utvärderingen och uppföljningen 

av verkningarna och hela beslutsprocessen har utvecklats. Goda exempel på 

detta är bl.a. ändringen av utlokaliseringförordningen (349/2008) och finansministeriets 

publikation (25/2008) Handbok för omlokalisering. Handboken 

innehåller bl.a. en utvärderingsram för omlokaliseringen som kan utnyttjas 

vid utvärderingen av omlokaliseringens funktionella, ekonomiska, regionala 

och personalpolitiska verkningar.

Finansministeriet tillsatte den 28 september 2009 en utvärderingsgrupp för 

utlokaliseringens ekonomiska verkningar för att effektivisera utvärderingen och 

uppföljningen av de ekonomiska verkningarna av utlokaliseringar. Arbetsgruppen 

ska före den 31 mars 2010 göra upp en övergripande lönsamhetsram för 

utvärderingen och uppföljningen av de ekonomiska verkningarna av enskilda 

utlokaliseringsprojekt och utlokaliseringshelheten samt före den 31 december 

2010 bereda ramen med hjälp av en kalkyl över utlokaliseringsåtgärdernas ekonomiska 

verkningar. 

4.5 Kommun- och servicestrukturreformen 

Ramlagen om en kommun- och servicestrukturreform (169/2007) trädde i 

kraft i februari 2007 och är i kraft fram till utgången av 2012. Målet för reformen 

är en livskraftig och funktionsduglig samt enhetlig kommunstruktur. 

Dessutom är målet en heltäckande och ekonomisk servicestruktur som säkerställer 

service av hög kvalitet som är tillgänglig för invånarna i hela landet. 

Verkställigheten av reformen fortsätter inom både statsförvaltningen och 

kommunerna. Den parlamentariska uppföljningsgrupp för kommun- och servicestrukturreformen 

som leds av förvaltnings- och kommunminister Mari 

Kiviniemi följer och stöder genomförandet av reformen. 

Reformens verkningar så här långt märks i synnerhet vid utvecklandet av de 

administrativa strukturerna. Reformen har inte ännu i någon större utsträckning 

avancerat till en utveckling av tjänsterna. 

Ramlagen förutsatte att tjänsterna centraliseras till större enheter antingen 

genom kommunsammanslagningar eller genom att bilda samarbetsområden. 

Sedan reformen inleddes (2005) har det genomförts fler sammanslagningsutredningar 

än någonsin tidigare i landets historia och de har inbegripit sammanlagt 

mer än 200 kommuner. År 2009 trädde 32 sammanslagningar som involverade 

99 kommuner i kraft. Antalet kommuner minskade med 67. Upp till hälften av 

de ändringar i kommunindelningen som trätt i kraft vid ingången av 2009 var 

sammanslagningar av flera kommuner, dvs. samgång mellan fler än två kommuner. 

Denna trend verkar fortsätta även framdeles. År 2010 genomförs fyra 

sammanslagningar som omfattar 10 kommuner, och för åren 2011–2013 har 

redan fattats beslut om åtminstone fyra sammanslagningar. De 15 sammanslagningsutredningar 

som pågår i oktober 2009 involverar ca 45 kommuner. 

Sammanslagningarna har i synnerhet minskat de allra minsta kommunernas 

antal. Antalet sammanslagningar har påverkats förutom av skyldigheterna för 

befolkningsunderlaget i ramlagen och de reviderade sammanslagningsunderstöden 

i synnerhet också av kommunernas framtida utmaningar och förändringarna 

i omvärlden. Bl.a. åldrandet, flyttningsrörelsen, ekonomins utveckling, 

tillgången på arbetskraft m.fl. faktorer påverkar kommunernas möjligheter att 

65

66 

klara av sina uppgifter. Även efter sammanslagningarna är vår kommunstruktur 

ändå utmanande med tanke på ordnandet och finansieringen av servicen. 

260 kommuner har inrättat eller planerar att inrätta ett sådant samarbetsområde 

för social- och hälsovården som uppfyller ramlagens krav på ett befolkningsunderlag 

med 20 000 invånare. Det skulle bildas 66 samarbetsområden. 

När samarbetsområdena bildas kommer social- och hälsovårdstjänsterna att 

ordnas i allt större helheter och som en följd kommer antalet organisationer som 

ansvarar för primärvården och socialväsendet att minska med nästan hälften. 

Även om 60 kommuner med mindre än 20 000 invånare fortfarande inte 

har fattat några beslut för att uppnå befolkningsunderlaget och alla kommuner 

således inte har fattat ett avgörande som uppfyller ramlagen, håller befolkningsunderlaget 

för anordnandet av social- och hälsovårdstjänsterna betydligt på att 

växa och samarbetet mellan kommunerna på att öka när planerna genomförs. 

Strukturerna håller ändå ställvis på att utvecklas i en splittrad riktning och 

social- och hälsovårdsväsendet utgör inte en enhetlig helhet i synnerhet inte 

inom alla samarbetsområden. 

Inom den grundläggande yrkesutbildningen har reformen framskridit enligt 

målen. Utifrån de fusioner som gjorts inom den här sektorn och kända planer 

kommer det efter fusionerna av utbildningsanordnare 2010 att finnas endast 3–4 

kommunala anordnare och 1–2 samkommuner som fortfarande inte uppfyller 

ramlagens krav på ett befolkningsunderlag på 50 000 invånare. När reformen 

inleddes var det 15 kommunala anordnare och 15 samkommuner som inte uppfyllde 

kravet på befolkningsunderlag. 

I stadsregionerna har man sedan stadsregionplanerna utarbetades regionvis 

på varierande sätt avancerat till att verkställa planerna. Skyldigheten att 

göra upp planer har fått regionerna att omvärdera sina situationer och mål och i 

många regioner har också inletts nya samarbetsprocesser, men servicen ordnas 

inte alltid ekonomiskt och effektivt i regionerna. I fortsättningen torde krävas 

mera stöd för utvecklandet av stadsregionernas samarbete. 

Under reformens gång har dessutom genomförts ett utvärderingsförfarande 

enligt 9 § i ramlagen för kommuner som befinner sig i en speciellt svår ekonomisk 

ställning, vilket enligt preliminära bedömningar har fungerat bra. I och 

med reformen har förfarandet för basserviceprogrammet etablerats i enlighet 

med ramlagen. En regeringsproposition har överlämnats om statsandelsreformen 

i oktober 2009. Syftet var att totalreformera statsandelssystemet i enlighet 

med 11 § i ramlagen och riktlinjerna i regeringsprogrammet. Sammanslagningen 

av statsandelarna utförs emellertid så att man i det här skedet gör 

endast sådana ändringar i beräkningsgrunderna för statsandelarna som behövs 

på grund av sammanslagningen av statsandelarna. De justeringar som ramlagen 

förutsätter i uppgiftsfördelningen mellan staten och kommunerna har 

gjorts vid ingången av 2009. Staten och kommunerna har dessutom utvecklat 

en samservicemodell och utarbetat gemensamma standarder för att säkerställa 

att datasystemen är interoperabla samt tillsammans främjat ibruktagandet av

nya informationsförvaltningssystem och sätt att genomföra informationsförvaltningen 

samt e-tjänster i enlighet med 12 § i ramlagen. 

Vid utvärderingen av reformens verkningar ska man beakta att reformen 

fortfarande pågår och att dess verkningar mestadels kommer att märkas på 

längre sikt. När det gäller produktivitetens utveckling och en dämpad utgiftsökning, 

som bl.a. utgjort målen för reformen, har utvärderingarna delvis gjorts 

för tidigt. Det är ändå klart att verkställigheten av reformen bör följas och utvärderas 

även i fortsättningen. 

Reformen bedömdes vid regeringens politiska överläggningar (24.2.2009), 

där åtgärder som främjar servicens och produktivitetens utveckling betonades 

i det fortsatta reformarbetet. De 20 största kommunerna förpliktades att göra 

upp produktivitetsprogram för att utveckla sin service. Staten förpliktades att 

i samarbete med Kommunförbundet inleda ett s.k. normtalko där man kartlägger 

och strävar efter att undanröja sådana normer som förhindrar en ökad 

produktivitet och upprätthåller stelbenta servicestrukturer. Arbetet för dessa 

har kommit igång under hösten 2009. 

En mera omfattande utvärdering av reformen och uppnåendet av målen i 

ramlagen kommer att göras i en redogörelse om kommun- och servicestrukturreformen, 

som regeringen har överlämnat till riksdagen i november 2009. I 

redogörelsen görs en omfattande bedömning av hur reformen framskrider och 

hur de vidtagna åtgärderna räcker till och dras upp riktlinjer för fortsatta åtgärder. 

Där bedöms hur reformen framskrider, de åtgärder som vidtagits och hur 

de räckt till med avseende på målen för reformen och i ramlagen. I redogörelsen 

bedöms också reformens verkningar bl.a. för utvecklingen av kommunstrukturerna, 

social- och hälsovårdstjänsterna och anordnandet av dem, undervisningstjänsterna 

och anordnandet av dem liksom även utvecklingen av samarbetet 

mellan stadsregioner. Preliminära kalkyler ges också för vilka verkningar 

reformen har haft bl.a. för förbättrandet av produktiviteten och dämpningen av 

utgiftsökningen, förverkligandet av de grundläggande fri- och rättigheterna, 

kommunernas självstyrelse och demokrati samt de språkliga rättigheterna och 

personalresurserna. 

Utöver bedömningen föreslås i redogörelsen riktlinjer för det fortsatta 

reformarbetet. I redogörelsen tas bl.a. ställning till om klarare förpliktelser ska 

ställas för kommunerna i stadsregionerna när det gäller markanvändningen, 

boendet, trafiken och serviceanvändningen över kommungränserna. I redogörelsen 

läggs dessutom fram åtgärdsförslag i enlighet med vilka tyngdpunkten 

i kommun- och servicestrukturreformen kraftigare förskjuts från förutom att 

revidera de administrativa strukturerna till att utveckla servicen. I redogörelsen 

kommer man också att bedöma behovet av åtgärder för de kommuner som inte 

uppfyller kraven på befolkningsunderlaget i ramlagen. Samtidigt med redogörelsen 

bereds en lagstiftningsreform inom social- och hälsovården. Avsikten är 

att utarbeta en permanent lagstiftning om anordnandet av social- och hälsovårdstjänsterna 

för tiden efter det att ramlagens upphört att gälla. 

67

68 

4.6 Kommunernas produktivitetsprogram 

Regeringen beslöt den 24 februari 2009 i sitt ställningstagande vid de politiska 

överläggningarna förplikta de 20 största kommunerna att utarbeta produktivitetsprogram 

vars genomförande följs i samarbete mellan kommunerna 

och staten. Finansministeriet ordnade tillsammans med undervisningsministeriet 

och social- och hälsovårdsministeriet samt Finlands Kommunförbund 

ett seminarium för de 20 största städerna där ett interaktivt produktivitetsprogramarbete 

inleddes mellan de 20 största kommunerna, ministerierna och 

Kommunförbundet. Vid seminariet beslöt man bereda en arbetsplan för uppgörandet 

av ett produktivitetsprogram för de 20 största kommunerna. Arbetsplanen 

blev färdig i slutet av oktober 2009. 

För att starta ett samarbete kring produktivitetsprogrammet har finansministeriet 

samlat material från de 20 största kommunerna över de produktivitetsåtgärder 

som hittills vidtagits i kommunerna. 

Kommunerna har utarbetat spar- eller anpassningsprogram där man reagerar 

på det ekonomiska läget och förutser den kommande ekonomiska utvecklingen. 

Avsikten med programmen är att påverka kostnaderna och utveckla 

tjänster i det förändrade ekonomiska läget. Kommunerna har utvecklat organisationerna 

och servicestrukturerna, serviceprocesserna, e-tjänsterna, upphandlingsverksamheten, 

effektiviserat användningen av servicenätet och lokalerna 

samt ledarskapssystemet. Kommunernas produktivitetsåtgärder och mätandet 

av produktiviteten lämpar sig för varje kommuns egna behov. Därför är det svårt 

att utvärdera kommunernas produktivitetsprogram på riksplan. 

Regeringen har i samarbete med Kommunförbundet inlett ett s.k. normtalko 

där man kartlägger och strävar efter att undanröja sådana normer som 

förhindrar en ökad produktivitet och upprätthåller stelbenta servicestrukturer.

5. Styrsystem 

5.1 Programledning 

I sitt program fortsätter statsminister Matti Vanhanens andra regering med 

samma praxis för programledning som under regeringsperioden innan. I programstyrningen 

ingår dels tre tvärsektoriella politikprogram, dels förfarandet 

med regeringens strategidokument (RSD) för att främja och följa upp regeringsprogrammet. 

Hur regeringsprogrammet uppfylls följer regeringen upp med hjälp av indikatorer 

som finns angivna i ett strategidokument. Merparten av dem beskriver 

tillståndet för och utvecklingen inom förekomstområden av stor relevans för 

regeringens politik. En del av indikatorerna är processindikatorer som beskriver 

hur politikåtgärderna fortskrider. Indikatorerna tar sikte på en mer genomgripande 

uppföljning och utvärdering av regeringsprogrammet senast i mitten 

av regeringsperioden. I utvärderingen är en av de främsta uppgifterna att 

för regeringen ta fram information om utvecklingstrenderna i samhället inom 

de viktigaste politikområdena. Tanken är att man i förekommande fall ska 

kunna sätta in nya eller mer effektiva medel för att ingripa i utvecklingen. Hur 

det nuvarande regeringsprogrammet har genomförts utvärderade regeringen 

vid en politikgenomgång i februari 2009 då halva regeringsperioden hade gått. 

Fram till 2011 kommer statsrådets kansli att göra en samlad bedömning av 

RSD-förfarandet och då anlita dels finländska resurser, dels utländska experter. 

Samma år förbereds också förslag till principer för uppföljning av och förfaranden 

för regeringsprogrammet. Som ett led i förberedelserna för uppföljningen 

av nästa regeringsprogram efter regeringsskiftet kommer en handbok 

för programstyrning och RSD-processen att sammanställas. 

Den regering som bildas efter riksdagsvalet 2011 bestämmer själv med vilka 

metoder den vill följa upp regeringsprogrammet. Statsrådets kansli förbereder 

uppföljningsförfarandena med målet att de ska kunna tillämpas i överensstämmelse 

med utvecklingsprojekten och resultaten från dem. 

69

70 

5.2 Satsningar på koncernstyrning 

De stora frågorna inom den offentliga ekonomin, till exempel den demografiska 

utvecklingen, den ökande konkurrensen om arbetskraften, trycket från 

skattekonkurrensen och produktivitetsutvecklingen kräver en stark koncernstyrning 

inom statsförvaltningen och fungerande gemensamma koncerntjänster 

och verksamhetsmodeller. 

Statens koncernstyrning har ofta definierats som styr- och ledarskapsmetoder 

inom statsrådet eller omfattande alla ministerier, ämbetsverk och inrättningar 

och gemenamma principer som ska tillföra bättre kontroll över helheter, 

tvärsektoriella lösningar, resultatkontroll, produktivitet och kostnadseffektivitet. 

Statsrådets koncernfunktioner är tvärsektoriella och ligger huvudsakligen 

på finansministeriets ansvar. För en del av dem svarar dock bland annat statsrådets 

kansli och justitieministeriet. Koncernservicen tillhandahålls huvudsakligen 

på ämbetsverken och enheterna inom finansministeriets förvaltningsområde. 

Bland dem märks Senatfastigheter, Statskontoret, VATT, Hansel Oy, 

Statens IT-servicecentral, HAUS och Palkeet som är servicecentret för statens 

ekonomioch personalförvaltning. 

År 2007 fick finansministeriet en ledningsgrupp för koncernstyrningen. Dess 

uppgifter är att inom de koncernfunktioner som ministeriet ansvarar för: 

• identifiera de samlade fördelarna och målen för statsekonomin och statsförvaltningen 

och arbeta för att de ska integreras inom alla förvaltningsområden 

inklusive ämbetsverk, inrättningar och fonder 

• organisera gemensamma tjänster och arbets- och handlingsmetoder för 

koncernerna när de kan medverka till ekonomisk och operativa vinster och 

högre kvalitet 

• tillhandahålla gemensamma tjänster och spelregler och övervaka att de 

följs. 

Målet med ledningsgruppen är också att det interna samarbetet inom koncernstyrningen 

ska öka på finansministeriet. Traditionella koncernstyrningsuppgifter 

som hör till ministeriet är förberedelser för ekonomioch verksamhetsplanering 

och ramplanering, budgetpropositionen, arbetsgivarfunktioner, 

personalpolitiska principer och ledarskapspolitik, utveckling av förvaltningsstrukturer, 

styrning och arbetsmetoder, it-styrning och utveckling. 

I november 2009 tillsatte finansministeriet ett projekt för metodutveckling 

av koncernstyrningen. Projektet ska lägga upp ett utkast till generella principer 

för koncernstyrning med mål och områden för koncernstyrningen och 

lägga fram förslag till befogenheter, styrmedel, stödåtgärder och spelregler för 

koncernstyrningen. Vidare ska det ange organisation och processer. Koncernstyrningen 

analyseras ur finansministeriets perspektiv, men i samverkan med 

övriga koncernaktörer, till exempel statsrådets kansli och justitieministeriet.

De ämbetsverk och enheter som tillhandahåller koncerntjänster styrs också 

av respektive avdelningar. Finansministeriets koncerninformation, det vill säga 

envägskommunikationen, samordnas av kommunikationsenheten. 

5.2.1 Statens produktivitetsprogram 

Statsminister Matti Vanhanens första regering startade ett produktivitetsprogram 

2003. I rambeslutet för 2005 ställde regeringen som mål att produktiviteten 

och effektiviteten i den statliga verksamheten skulle öka så mycket att i 

medeltal hälften av arbetstillfällen som blir lediga vid personalavgångar tillsätts 

fram till slutet av nästa valperiod. Målet var att cirka 17 500 årsverken 

skulle försvinna fram till 2011. Det har senare, 2006 och 2007, preciserats av 

regeringen till att det totala minskningsmålet är 14 445 årsverken, varav cirka 

9 600 fram till 2011 och cirka 4 800 fram till 2015. 

Produktivitetsprogrammet har fokuserats på den tidpunkt när de stora årskullarna 

går i pension. Då kan reformer med personalminskningar införas och 

de befintliga anställningarna samtidigt tryggas så väl som möjligt. 

Målet med produktivitetsprogrammet är att generera en planerad och verifierbar 

ökning av produktiviteten och effektiviteten. Det kommer att genomföras 

genom reformer av strukturer och processer inom förvaltningen, elektroniska 

processer och elektronisk ärendehantering, sammanslagningar av funktioner, 

nätverkande, partnerskap och utläggning av verksamheter. Genom omstruktureringar 

av verksamheten kan service- och kvalitetsnivån bibehållas trots 

minskade resurser. 

År 2007 och 2008 minskade statens personalbehov med ungefär 3 700 årsverken 

jämfört med läget 2005. Enligt Statistikcentralens statistik över produktiviteten 

inom statsförvaltningen förbättrades arbetsproduktiviteten 2008 med 

1,7 % och den totala produktiviteten med 1 % jämfört med året innan. 

Produktivitetsutvecklingen vid statens ämbetsverk och inrättningar 2005–2008, 

förändring jämfört med året innan i % 

2005 2006 2007 2008 

Arbetsproduktivitet 1,1 0,4 0,3 1,7 

Total produktivitet 1,0 0,9 -1,9 1,0 

Källa: Statistikcentralen 

Med avseende på det ekonomiska spelrummet hade statens produktivitetsprogram 

fram till slutet av 2008 genererat möjligheter till kalkylerade omallokeringar 

i statsekonomin och ramen för förvaltningsområdena motsvarande 

cirka 250 miljoner euro på årsnivå tack vare dels minskade arbetskraftskost- 

71

72 

nader och anknytande reducerat behov av arbetslokaler, dels effektivare upphandling. 

Fram till slutet av 2015 stiger beloppet till uppskattningsvis 800–900 

miljoner euro. 

Inom förvaltningsområdena pågår eller planeras drygt 200 produktivitetsprojekt 

eller produktivitetsåtgärder. Bland de viktigaste tvärsektoriella produktivitetshöjande 

åtgärderna märks en genomgripande reform av statens ekonomioch 

personalförvaltning, Statens IT-servicecentral, centralisering av upphandlingar 

och en översyn av statens inköpscentral Hansel Oy. Följande exempel på 

åtgärder och projekt inom olika förvaltningsområden kan nämnas: 

• Centralisering och delvis utläggning av laboratorieverksamheten inom 

miljöförvaltningen. 

• Större satsningar på e-tjänster vid skogcentralerna som ska förbättra arbetsproduktiviteten 

med 30 % genom förkortade handläggningstider, samordnade 

processer och förfaranden och exaktare information. 

• Riktlinjerna för omstruktureringar av försvarsmakten och fokusering på 

kärnverksamheterna, bl.a. kosthåll, utveckling av rikstäckande underhåll 

och hälso- och sjukvården genom att servicecentraler inrättats och partnerskapmodeller 

tagits fram. 

• Förbättringar i arbetskrafts- och näringscentralernas elektroniska nättjänster 

och ärendehanteringssystem inom den offentliga arbetskraftsservicen 

(bl.a. rekrytering av arbetskraft till företagen och information om 

lediga platser, start och avslutning av jobbsökning och ansökan till arbetskraftsutbildning). 

För närvarade pågår satsningar på bl.a. e-tjänster för 

ansökan om utkomstskydd vid arbetslöshet och nättjänster för ansökan 

och utbetalning av lönegarantier till företagen och företagsstöd från arbetskrafts- 

och näringscentralerna. 

• Bolagisering av analystjänsten vid Geologiska forskningscentralen. 

• Förvaltningsreformen inom polisen (i två steg). Det primära målet är att 

hela landet ska tryggad tillgång till basala polistjänster, banta ner förvaltningsstrukturerna 

och förtydliga ledningssystemet på alla nivåer inom polisförvaltningen. 

• Strömlinjeformning och automatisering av Skatteförvaltningen, flexibel 

överföring av arbete mellan enheter och satsningar på e-tjänster. Inemot 

hälften av ändringsskattekorten görs numera elektroniskt och det minskar 

arbetet i telefontjänsten och på skattebyråerna. Bland de nya tjänsterna 

kan Skattedeklaration på nätet nämnas. Tjänsten anlitades 2008 av 

146 000 personer för att deklarera resekostnader. Dessutom är tjänsten utbyggd 

med bl.a. deklaration av hushållsavdrag och överlåtelsevinster. 

• Vägförvaltningen fokuseras på kärnverksamheter, upphandlar tjänster 

och produkter på marknaden, centraliserar kärnverksamheter och utnyttjar 

vägdistriktens gemensamma resurser.

• Produktivitetsprogrammet för justitieförvaltningen innehåller drygt 30 

åtgärder, där en del, bl.a. många omorganiseringar, e-tjänster inom olika 

områden, nedbantning av rättegångsförfarandena och andra myndighetsmekanismer 

och färre fångar, redan har genomförts eller håller på att genomföras. 

Årligen nyanställer staten ungefär lika mycket som tidigare eftersom rekryteringsbehovet 

på grund av pensionsavgångarna bland de stora årskullarna de 

närmaste åren kommer att ligga kring 3 700 personer om året (inklusive universiteten). 

Detta trots att en del av de lediga platserna inte kommer att tillsättas 

till följd av utvecklingsprojekten inom produktivitetsprogrammet. 

Under produktivitetsprogrammet har välbefinnandet i arbetet och arbetstillfredsställelsen 

bland de statsanställda fortsatt legat på bra nivå. Regeringens 

mål att förlänga tiden i arbetslivet har uppfyllts väl i och med de som skjuter 

upp pensioneringen i snabb takt blivit allt fler de senaste åren. 

Års verken 

6000 

5000 

4000 

3000 

2000 

1000 

0 

Prognoser för personal av gångar samt personalminskningar 

a inom ramen för produktivitetsprogrammet 2008-2015 

(uppgifterna för avgångarna 2012-2015 exklusive universitet 

och högskolor och övningskolor) 

2008 

2009 

2010 

2011 

2012 

2013 

2014 

Personalminskningar ebnligt produktivitetsprogrammet 

Pvriga pensionsavbångar och extren omsättning 

Avgångar genom ålderspension 

2015 

73

74 

5.2.2 Styrningen av statens informationsförvaltning 

Enligt statsrådets principbeslut från 2006 om IT-verksamheten ska finansministeriets 

styrning framför allt grunda sig på olika former av informationsstyrning 

och omfattande samarbete med förvaltningsområdena. Statsförvaltningen 

har ett flertal samarbetsorgan som behandlar statens informationsförvaltning 

och dess delområden, till exempel statens it-ledningsgrupp, statens 

IT-samordningsgrupp och ledningsgruppen för datasäkerheten inom statsförvaltningen 

(VAHTI). De samordnar synsätten inom förvaltningsområdena 

och bland aktörerna. Dessutom sammanställs anvisningarna vanligen i 

arbetsgrupper med bred representation. 

Åren 2005 och 2006 arbetade en grupp med att sammanställa en lag om 

informationsförvaltningen. Den utarbetade ett utkast till lag och exempel på 

förordningar som skulle utfärdas på grundval av den. Däremot lade gruppen 

aldrig fram något lagförslag eftersom den kom fram till att det då inte gick att 

tillräckligt tydligt visa att det finns ett behov av bindande styrning. 

En arkitektur för styrning av ett sammanhållet system, i synnerhet för itsystemen, 

är ett exempel på koncernrelaterad styrning. I den samlade arkitekturen 

inom statsförvaltningen ingår en metod för en samlad arkitektur, en modell 

för hantering av arkitekturen plus strategier och beskrivningar av arkitekturen. 

Arbetet startar med att det läggs upp en metod för en samlad arkitektur där det 

ingår arkitekturramar och processer och information för att producera beskrivningar. 

Metoden kan tillämpas på brett upplagda projekt. 

Målet med nästa steg i arbetet, projektet för arkitekturer på statsnivå, (Valtiotason 

arkkitehtuurit, 2009–2010) är att ta fram strategier och beskrivningar 

på högre nivå som ska styra och stödja utvecklingen inom statsförvaltningens 

verksamhet och informationssystem mot en interoperabel verksamhet. Tack vare 

projektet får förvaltningsområdena och ämbetsverken bättre förutsättningar att 

i sitt eget utvecklingsarbete ta fasta på de statliga strategierna och beskrivningarna 

och att nyttiggöra gemensamma planer och lösningar. Projektet är tänkt 

att generera en beskrivning av målbilden för en sammanhållen arkitektur på 

statlig nivå. Beskrivningen ska täcka in alla aspekter av arkitekturen, men bara 

ge en grov bild av läget. 

Projektet för nivåer inom dataskyddet (Tietoturvatasot) inom ramen för 

utvecklingsprojektet för informationssäkerhet och beredskap (Tietoturvallisuus 

ja varautuminen) definieras, genomförs och utförs revision av den basala nivån 

av informationssäkerheten inom statsförvaltningen i ett brett perspektiv. Nivåerna 

inom dataskyddet valdes som utvecklingsobjekt eftersom det med dem går 

att samordnat bedöma utvecklingen av informationssäkerheten på olika enheter 

och eftersom de stöttar enheterna i deras arbete med dataskyddet. I kritiska 

och viktiga verksamheter och organisationer införs en höjd eller hög nivå på 

informationssäkerheten utifrån definitionerna. Målet är att alla statliga organisationer 

ska uppfylla åtminstone den basala nivån 2011.

I utvecklingsprojektet för IKT-beredskap inom statsförvaltningen är målet 

att den offentliga förvaltningen ska ha enhetlig och samordnad beredskap för 

särskilda situationer och att den ska vara ett kostnadseffektivt och koordinerat 

led i projekten och den dagliga verksamheten inom respektive förvaltningsområden 

– under normala förhållanden, vid störningar och i undantagsförhållanden. 

I mars 2009 fattade statsrådet ett principbeslut om elektronisk identifiering. 

Det förtydligar arbetsfördelningen mellan aktörerna och innehåller generella 

principer. Beslutet går bland annat in på den fortsatta utvecklingen inom området 

autentisering, styrning av och interoperabilitet inom den offentliga sektorn, 

autentisering av företag och andra organisationer, autentisering av tjänstemän 

och Tillstånds- och tillsynsverket inom social- och hälsovården som certifikatutfärdare. 

5.2.3 Gemensamma tjänster inom statens informationsförvaltning 

I början 2009 inrättades statens IT-servicecentral vid Statskontoret. Också 

enheten för statsrådets informationsförvaltning flyttades dit. Tjänsterna 

genomförs i anknytning till utvecklingsprojekt och planerna för dem vid 

finansministeriet. Lagen om statskontoret ändrades samtidigt för att vissa 

tjänster ska kunna tillhandahållas för hela den offentliga förvaltningen. Tjänsterna 

preciseras i en förordning som har utfärdats med stöd av lagen. 

Av tjänsterna inom utvecklingsprogrammet för kundorienterade elektroniska 

tjänster (Asiakaslähtöiset sähköiset palvelut) har VETUMA, en autentiserings- 

och betaltjänst för allmänheten flyttats över. Den utvecklades under 

den förra regeringen på initiativ av kommunerna och servar nu både kommunerna 

och aktörer inom statsförvaltningen. Man kan autentisera sig antingen 

via sina koder för nätbanken eller genom ett elektroniskt id-kort. Betalningar 

kan göras via nätbanken eller med kreditkort. 

Företag och organisationer kan autentisera sig via Skatteförvaltningens 

och FPA:s tjänst Katso. Skatteförvaltningen tillhandahåller tjänsten gratis för 

andra organisationer inom den offentliga förvaltningen. I en revisionsberättelse 

(161/2008) påpekar Statens revisionsverk brister i konkurrensutsättningen av 

Katso och lyfter fram vissa problem med att tillhandahålla tjänsten för andra 

organisationer. Finansministeriet har sammanställt en rapport om metoder 

för att undanröja hindren för tjänsten med målet att företagen ska ha tillgång 

till en fungerande autentiseringstjänst utan avbrott. Tillsammans med arbets- 

och näringsministeriet och kommunikationsministeriet söker ministeriet mer 

långsiktiga lösningar för autentisering av företag. 

Från och med 2010 erbjuds allmänheten en ny kontotjänst, VIP. Från och 

med 2011 har också företagen tillgång till den. Det är en interaktiv elektronisk 

kommunikationskanal för besökare på myndigheter och i förvaltningen. Den ger 

centraliserat förvaltningsdokument för kännedom elektroniskt. Tack vare kontot 

75

76 

kan alla offentliga e-tjänster tillhandahållas på ett och samma ställe. Dessutom 

tas särskilda plattformslösningar fram för e-tjänsterna i ett fristående projekt. 

För att vara interoperabel har VIP en integrationsplattform. Det är en teknisk 

lösning som underlättar för myndigheterna att utbyta information. Plattformen 

består av en teknisk lösning och anknytande stödtjänster. Det nya regionförvaltningsverket 

är först med att införa ärendehanteringssystemet (VALDA) 

i början av 2010. I oktober 2009 infördes ett gemensamt förtroendenätverk i 

projektet för autentisering av tjänstemän och ämbetsverken går med i nätverket 

gradvis. Tack vare nätverket kan tjänstemännen autentisera sig för gemensamma 

tjänster med organisationens koder. De behöver alltså inte personliga 

användar-id och lösenord. 

Vidare håller ett statsinternt säkert datanät, VY-nätet, att byggas upp. Det 

ger statsförvaltningen en gemensam lösning för datakommunikation med närliggande 

tjänster. Ämbetsverken går med gradvis i systemet och tjänsterna. 

Dessutom finns säkerhetsmyndigheternas nät TUVE där det ställs mycket höga 

säkerhetskrav. Våren 2009 tog finansministeriet över samordningen av nätet. 

Dessutom pågår ett projekt för en gemensam kommunikationslösning och 

ett projekt för gemensamma arbetsstationer inom staten. Kommunikationslösningen 

samordnar kommunikationssystemen för den statliga personalen. 

I projektet för arbetsstationer får statsförvaltningen användarsupport och en 

gemensam miljö för arbetsstationer. 

Vidare har Statens IT-servicecentral övertagit det tekniska underhållet för 

följande system: upphandlingsannonsering (HILMA), resehantering (Travel), 

elektronisk arkivering och återvinning av fakturor (Rondo), beställningar 

(Tilha) och personalrekrytering (Heli). 

Statskontorets projekt Kieku för informationssystem gäller ett nytt system 

för ekonomioch personalförvaltning. Det samordnar också processer och 

informationsstrukturer i ekonomioch personalförvaltningen. Systemet börjar 

införas 2010 och 2011. Takten ökar 2012 när det finns erfarenheter att tillgå 

från de första användarna. 

5.2.4 Förvaltningsområdenas produktion av it-tjänster 

Förvaltningens datateknikcentral (HALTIK) under inrikesministeriet inrättades 

den 1 mars 2008 utifrån polisens datateknikcentral, men uppgifterna 

breddades samtidigt. HALTIK:s modeller för att tillhandahålla gemensamma 

tjänster och roll som IKT-aktör inom säkerhetsområdet permanentas och 

utvecklas i samråd med Statens IT-servicecentral. De gemensamma IKT-tjänsterna 

anlitas av alla avdelningar vid inrikesministeriet och alla ämbetsverk 

och inrättningar inom förvaltningsområdet. De medverkar till att effektiviteten 

och produktiviteten i verksamheten inom förvaltningsområdet. Dessutom 

förbättras insynen i kostnaderna när HALTIK 2010 inför nettobudge-

tering. Verksamheten utvecklas med utgångspunkt i en verksamhetsstrategi 

från hösten 2009 och riktlinjerna där. Strategin anger vilka tjänster HALTIK 

ska tillhandahålla själv (kärnverksamhet) och vilka tjänster som i framtiden 

ska kunna köpas av utomstående (HALTIK står för inköpen). 

Inrikesministeriet och försvarsministeriet ansvarar för och finansministeriet 

samordnar projektet för säkerhetsnät (TUVE). För genomförandet svarar HAL- 

TIK vid inrikesministeriet och försvarsmaktens ledningssystemcentral. Med 

säkerhetsnätet som byggs upp 2009–2011 ska kontinuiteten i kommunikationen 

mellan säkerhetsmyndigheterna i samhället garanteras dels vid störningar 

under normala förhållanden, dels vid undantagsförhållanden och särskilda 

situationer enligt strategin för livsviktiga samhällsfunktioner. Säkerhetsnätet 

säkerställer beslutsfattandet i statens modell för krishantering och garanterar 

tillgången till och konfidentialiteten i informationen i ledningsprocessen. Det 

är HALTIK som svarar för att utveckla och införa stom- och bastjänster fram 

till 2012. När infrastrukturen för säkerhetsnätet och stom- och basttjänsterna 

är klara fortsätter arbetet genom samverkan mellan förvaltningsområdena. 

Arbetet vid jord- och skogsbruksministeriets informationstjänstcentral 

(Tike) stärks och omorganiseras. Utvecklingsarbetet inom statsförvaltningen 

är en bidragande orsak till detta, bland annat reformen av statsförvaltningen 

och de tillhörande omställningarna it-funktioner och it-tjänster och planerna 

och målen för statens statistikfunktion. Därutöver finns det ett beslut på att 

de stödtjänster som centralen har tillhandahållit för ministerierna och Landsbygdsverket 

ska upphöra senast 2010. 

Serviceenheten Region ICT inrättades den 1januari 2009 och den ska centralt 

tillhandahålla stöd- och utvecklingstjänster inom informationsförvaltningen 

till arbets- och näringscentralerna och arbets- och näringsministeriet. 

Centralen ska vara stommen till en gemensam serviceenhet som inrättas 2010 

för regionförvaltningsverken. 

5.2.5 Koncerner inom förvaltningsområdena 

Också ministerierna har utvecklat koncernstyrningen inom sina förvaltningsområden. 

Längst har till exempel arbets- och näringsministeriet kommit 

(ANM) där koncernstyrningen bildar en operativ funktion bestående av 

ministerier och aktörer inom förvaltningsområdet. Koncernstyrningen svarar 

för att regeringsprogrammet och ministeriets koncernstrategi fullföljs. Den 

är en målinriktad ledningsmekanism som bland annat består av följande element: 

uppföljnings-, rapporterings- och bedömningsprocesser, strukturlösningar, 

beslutsansvar och beslutsarenor plus de verktyg och praxis som nämns 

ovan. Koncernstyrningen bygger alltså på interaktion, samarbetet och tydlig 

rollfördelningen mellan ministeriet och aktörerna inom förvaltningsområdet. 

Målet är att ministeriet ska ha ett fastare styrgrepp och att målbilden ska för- 

77

78 

bättras. Bland de teman som ingår kan resultatstyrning, författningsstyrning, 

informationsstyrning, utvecklingsstyrning och styrelse- och direktionsarbete 

nämnas. 

Aktörerna inom ANM-koncernen är uppdelade i fyra grupper beroende 

på vilket styrgrepp ministeriet har om dem. Målet är att allokera ministeriets 

resurser så effektivt som möjligt på styruppdraget. Dessutom spelar gemensam 

praxis en viktig roll för ministeriets kompetens och vidareutvecklingen 

av modellen för koncernstyrning. 

Genom kvantitativa och kvalitativa bedömningar undersöks det hur koncernens 

riktlinjer fullföljs. En utfallsbedömning sammanställs i slutet av varje 

år innan den nya koncernstrategin läggs upp. Utfallet bedöms också i ministeriets 

bokslutsställningstagande om koncernresultatet. 

Ministeriet har startat ett projekt för att införa effektivitetsbedömning på 

koncernnivå senast i slutet av 2009. Syftet är att ta reda på hur bra ANM-koncernen 

lyckas uppfylla sina samhälleliga effektivitetsmål. Tanken är att det samlade 

resultatet av åtgärderna inom koncernen ska bestå av det totala resultatet 

av alla enskilda åtgärder. Med resultaten vill man säkerställa att hela koncernen 

och dess aktörer på planerat sätt koncentrerar sig på sin kärnkompetens och 

nyttiggör kompetensen inom alla delar i koncernen. 

5.2.6 Statens servicecentraler 

För att tillhandahålla koncerntjänster har staten inom ekonomioch personalförvaltningen 

och it-tjänster infört en modell med servicecentraler. De är 

statliga ämbetsverk med produktifierade tjänster, samordnade produktionsprocesser 

och informationsteknik som stöder verksamheten. I dagsläget finns 

det tre statliga it-servicecentraler och fem servicecentraler för ekonomioch 

personalförvaltningen. Justitieförvaltningens datateknikcentral startade 2006 

och förvaltningens datateknikcentral inom inrikesministeriets förvaltningsområde 

2008. Statens IT-servicecentral (VIP) finns vid Statskontoret och tillhandahåller 

gemensamma it-tjänster för statsförvaltningen. Verksamheten 

startade 2009. Från och med 2010 kommer servicecentralerna inom justitieförvaltningen, 

inrikesförvaltningen, försvarsförvaltningen och finansministeriets 

förvaltningsområde att ingå i en enda servicecentral, Palkeet, inom 

finansministeriets förvaltningsområde. I anknytning till universitetsreformen 

bolagiseras universitetens servicecentral Certia inom undervisningsministeriets 

förvaltningsområde. 

Statens ekonomioch personalförvaltning har stärkts genom att nya ämbetsverk 

och inrättningar har gått in för kunder, serviceproduktionen har permanentats 

och gemensamma processer och tjänster har tagits fram. Målet var att 

alla ämbetsverk oberoende av förvaltningsområde inom 2009 skulle ha getts 

möjlighet att anlita servicecentralerna för ekonomioch personalförvaltning

och utnyttja deras processer och informationssystem. Vid utgången av 2008 var 

ungefär 68 % av ämbetsverken kunder vid servicecentralerna och mätt i antalet 

anställda anlitades de gemensamma processerna av en ungefär lika stor procentandel 

av ämbetsverken. Statskontorets program Kieku avslutades 2008. Då 

hade den totala produktiviteten inom ekonomiförvaltningen förbättrats med 

cirka 13 % jämfört med utgångsläget (2003) och den totala produktiviteten 

inom löne- och arvodesräkningen med ungefär 29 %. Statskontoret bedömer 

att behovet av arbetskraft har minskat med cirka 500 årsverken sedan 2003 tack 

vare reformen av ekonomioch personalförvaltningen. 

Statskontoret har upphandlat ett gemensamt informationssystem och en 

gemensam integrationslösning (Kieku) för statens ekonomioch personalförvaltning 

och startat ett förstudieprojekt. Enligt de nuvarande planerna infaller 

pilotprojektet och den första introduktionen i början av 2010-talet. 

5.2.7 Statens fastighetsförvaltning och arbetslokaler 

Statens kostnader för arbetslokaler uppgick till nästan 770 miljoner euro 2004. 

Omvärldsförändringar, omorganiseringar och färre anställda kräver större 

flexibilitet i lokalanvändningen. Statens fastighetsförvaltning och fastighetstjänster 

har sammanförts och effektiverats genom att fastigheter som staten 

behöver permanent gradvis har förts över till Senatfastigheter. Merparten av 

överföringarna har redan genomförts, bland annat i ett sista steg merparten 

av fastighetsförmögenheten i gränsbevakningsväsendets besittning. De områden 

som den statliga banförvaltningen inte längre behöver i Mellersta Böle har 

förts över till Senatfastigheter och ska enligt ett avtal mellan staten och Helsingfors 

stad till bostads- och arbetslokalbyggande för att integrera samhällsstrukturen 

i regionen. Vid universitetsreformen lyfts statens universitetsfastigheter 

över till tre universitetsfastighetsbolag. 

En uppdatering av statens fastighetsstrategi från 1998 har kommit i gång. 

Den tidigare strategin kunde genomföras med framgång och de primära målen 

nåddes. Målet med uppdateringen är att säkerställa att statens fastighetsförmögenhet 

förvaltas och sköts effektivt och med hänsyn till statens helhetsintresse 

för att därmed stödja en hållbar statsekonomi i ett strängt ekonomiskt läge. 

I överensstämmelse med finanspolitiska ministerutskottets riktlinjer från 

i våras kommer statsförvaltningen att köpa in och centralt införa ett informationssystem 

för lokalförvaltningen. Målet är att bygga upp ett samordnat informationsunderlag 

för ämbetsverken, ministerierna och koncernerna och därmed 

möjliggöra bättre planering av lokalanvändningen och bättre uppföljning och 

analys av kostnadseffektiviteten. 

Satsningarna på bättre arbetsmiljö vid ämbetsverken och inrättningarna har 

fortsatt i överensstämmelse med statens lokalstrategi från 2005. 

79

80 

5.2.8 Statens upphandlingsverksamhet 

Enligt statens affärsbokföring uppgick statens upphandling 2008 till totalt 4 

358 miljoner euro. Vid sidan av kostnaderna för arbetskraft är upphandlingarna 

den största kostnadsposten. Utgifterna minskade med ungefär 3,4 % jämfört 

med 2007. 

En ökande del av statens upphandlingar sköts via ramavtal som inköpscentralen 

förhandlar fram. Gemensam upphandling har ökat i betydande grad 

först de senaste åren. Det beror delvis på lagstiftningen från 2006 som föreskriver 

att vissa varor och tjänster inom statsförvaltningen måste konkurrensutsättas 

centralt. 

Avtalen för central konkurrensutsättning blir fler och 2008 stod de för cirka 

460 miljoner euro. Den snabba ökningen av ramavtal kan förklaras med att upphandlingarna 

har lyckats bra, att avtalen har bra relation mellan pris och kvalitet, 

att upphandling är lätt att anlita och att statens upphandlingsverksamhet 

och koncernstyrningen av upphandlingarna har setts över. 

Våren 2008 blev en undersökning om besparingarna med central upphandling 

klar. Den gjordes på uppdrag av finansministeriet och visar att staten 2006 

sparade 95 miljoner euro tack vare den centrala upphandlingsmodellen. De 

årliga besparingarna är ungefär 20 % jämfört med en decentraliserad modell. 

Redan i flera år har upphandlingsverksamheten varit ett av utvecklingsobjekten 

i statens produktivitetsprogram. Inte bara utbyggd centraliserad konkurrensutsättning 

har medverkat till effektivare upphandling utan också samordnade 

upphandlingsmetoder och elektronisk upphandlingsannonsering har 

bidragit. Verksamheten vid Handel Ab har utvecklats och bolagets roll som 

icke-vinstdrivande expert på offentlig upphandling har stärkts. 

Statskontoret köpte 2007 in ett system för beställningshantering i hela statsförvaltningen 

och arbetet med att förbättra systemet har fortsatt. År 2008 blev 

statens resestrategi klar och den syftar till att öka produktiviteten i resehanteringen, 

hjälpa ämbetsverken att hantera sitt resande och minska både kostnaderna 

och utsläppen genom att resor ersätts med bland annat videokonferenser. 

Samma år sågs statens upphandlingsstrategi över. 

5.3 Utveckling av resultatstyrningen 

Resultatstyrningen startade som modell för styrningen av offentliga tjänster 

genom att principbeslut som statsrådet fattade för tjugo år sedan. Reformen 

startade i början av 1990-talet som ett pilotprojekt och avancerade successivt 

mot en reform av ekonomistyrningen och budgetstrukturen fram till 1995. 

De många och detaljerade utgiftsmomenten för ämbetsverken slogs ihop till 

omkostnadsmoment för varje ämbetsverk och rätten att besluta om användningen 

fördes i stor utsträckning över på ledningen för ämbetsverken. Som

motvikt till resursbefogenheterna förväntades ämbetsverken förbinda sig att 

uppfylla resultatmålen. Genom samtal med respektive ministerium och påföljande 

resultatkontrakt lades resultatmålen för ämbetsverken fast. 

Den första mer omfattande utvärderingen av resultatstyrningen gjordes i 

början av 2000-talet. En viktig iakttagelse var då att ministeriernas resultatstyrningsroll 

var outvecklad. Det kom framför allt fram i att ministerierna i resultatöverläggningarna 

inte lade fram tydliga samhälleliga effektivitetsmål som 

ämbetsverken skulle styra sin verksamhet mot. Under årens lopp hade ämbetsverken 

tagit fram en lång rad metoder baserade på nyckeltal för att lägga upp 

och följa upp sina resultatmål. De ämbetsverksorienterade målen räckte emellertid 

inte till för att tillgodose det behov av information om de samhälleliga 

effektivitetsmål och måluppfyllelsen som riksdagen uttryckte önskemål om. 

I reformen 2004 ålades ministerierna att inom sina samhällspolitiska 

ansvarsområden formulera effektivitetsmål och rapportera måluppfyllelsen 

i regeringens bokslutsberättelse. Ministeriernas effektivitetsmål publiceras i 

komprimerad form i motiven till huvudtitlarna och kapitlen i statsbudgeten. 

De operativa resultatmål som ämbetsverken svarar för presenteras i motiven 

till momenten. För att stärka styrgreppet ålades ministerierna att lämna ett 

offentligt ställningstagande om vilka åtgärder rapporten kräver visavi resultatkontrakten. 

När riksdagen antog verksamhetsberättelsen från Statens revisionsverk för 

finansåret 2006 förutsatte den samtidigt att regeringen vidtar åtgärder för att 

utvärdera statens resultatstyrning och reformen av redovisningsskyldigheten. 

Följaktligen gjorde avdelningen av förvaltningsutveckling, budgetavdelningen 

och finanscontrollerfunktionen vid finansministeriet gemensam sak och 

genomförde en förundersökning om hur utvärderingsprojektet skulle utformas 

och genomföras. Undersökningen bestod av intervjuer med utvalda tjänstemän 

vid ministerierna och i ledande ställning vid ämbetsverken. 

Utifrån förundersökningen startade finansministeriet i mars 2009 ett projekt 

för utvärdering av resultatstyrningen som ska utmynna i ledningsbeslut 

om hur resultatstyrningen ska utvecklas. Projektet ska analysera den befintliga 

resultatstyrningen i tre perspektiv: finanspolitiken, den offentliga tjänsteproduktionen 

och sektorsövergripande målformulering och måluppfyllelse. 

Samtidigt bedöms resultatstyrningens förhållande till övriga styrsystem som 

ett led i koncernstyrningen och ur samtliga tre perspektiv. Också de största 

uppkommande nya frågorna inom resultatstyrningen kommer att behandlas 

och utvecklingsförslag att läggas fram. Mandattiden löper ut i september 2010. 

Bland ministerierna har till exempel social- och hälsovårdsministeriet infört 

kontraktspraxis enligt det så kallade resultatprismat med angivna resultatmål. 

Genom rationalisering av resultatstyrningsprocessen kan ministeriet strömlinjeforma 

kontraktsupplägget internt. Vid sidan av administrativa förbättringar 

vidareutvecklar ministeriet effektivitetsindikatorerna tillsammans med Statistikcentralen. 

Planerings- och uppföljningsprocesserna vid kommunikations- 

81

82 

ministeriet har kompletterats med halvårsrapporter och en rad samarbetsfora. 

Samarbetet mellan ministeriet och ämbetsverken kring resultatstyrningen och 

de strategiska prioriteringarna intensifierades 2005 och 2006 genom ledningsgrupper 

för strategisk styrning (Storygrupper). Tack vare grupperna har den 

strategiska interaktionen mellan ministeriet och ämbetsverken förbättrats. 

Grupperna har koncentrerat sig på att ta fram samarbetsformer och styrprocesser. 

Jord- och skogsbruksministeriet har vid sidan av resultatstyrning, regelstyrning 

och informationsstyrning också satsat på programbaserat ledarskap. Ett 

exempel på detta är programmet för utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland, 

ett sammanhållet landsbygdspolitiskt program. Styrningen har dessutom 

kompletterats med strategier för enskilda ansvarsområden. 

År 2008 startade inrikesministeriet en ny typ av gemensamma utvecklingsinsatser 

för ministerierna och ämbetsverken inom deras förvaltningsområden, 

så kallad ämbetsverksevaluering. Tanken är att förbättra dialogen om högkvalitativ 

verksamhet och nödvändiga åtgärder dels mellan ministerieledningen och 

resultatstyrarna, dels mellan personalen och ledningen vid ämbetsverken. De 

utvecklingsprojekt som genereras i utvärderingsprocessen kommer att införlivas 

i resultatkontrakten. I evalueringen tillämpas modellen CAF (Common 

Assessment Framework) som genomförs med hjälp av styrd självskattning. Först 

ut i evalueringen var Polisyrkeshögskolan 2008. 

I resultatstyrningen har försvarsministeriet bland annat genom ändrade 

budgeteringskriterier försökt påverka resultatenheternas frihet att planera och 

använda resurserna för att de ska kunna uppnå målen. Ett viktigt medel är att 

förbättra kostnadseffektiviteten är försvarsmakten har fått ett samordnat planeringssystem 

i ett gemensamt datasystem. Det kan utnyttjas både för övergripande 

finansieringsplanering och för en mer öppen uppföljning. Tack vare 

större insyn kan man bättre kontrollera att resurserna används systematiskt och 

ingripa vid uppenbara fel och brister. Utöver ett bokslutsställningstagande enligt 

förordningen om statsbudgeten lämnar försvarsministeriet också en skriftlig 

delårskommentar till varje ämbetsverk med utgångspunkt i delårsrapporten. 

5.4 Affärsverksreformen 

De senaste tjugo åren har personalen inom statsförvaltningen minskat avsevärt 

när ämbetsverk eller inrättningar eller delar av dem har ombildats till 

affärsverk. Mellan 1989 och 2008 arbetade cirka 85 000 personer vid tidigare 

och senare bolagiserade eller privatiserade affärsverk som fortfarande finns. 

Deras verksamhet är baserad på lagen om statliga affärsverk (1185/2002) och 

särskild lagar om enskilda affärsverk. 

Europeiska kommissionen ansåg i ett beslut från den 11 december 2007 

(C7/2006, statsstöd till Vägverket) att konkursskyddet och skattereglerna för 

affärsverk är förbjudet statsstödet. Efter att ha behandlat kommissionens beslut

den 29 januari 2008 beslutade finanspolitiska ministerutskottet att inga nya 

affärsverk ska inrättas tillsvidare och förordade ett projekt för att undersöka 

om affärsverksmodellen är förenlig med den inre marknaden. Projektet leds av 

finansministeriet och mandattiden går ut i och med 2009. Tillsammans med de 

ministerier som styr affärsverk, konkurrensmyndigheterna och avdelningen för 

ägarstyrning vid statsrådets kansli kommer projektet att lägga fram förslag till 

nödvändiga åtgärder och nya organisations- och styrmodeller för varje affärsverk. 

Utredningen gäller alla fem statliga affärsverk (Luftfartsverket, Lotsverket, 

Forststyrelsen, Senatfastigheter och Rederiverket). 

I mars 2009 antog finanspolitiska ministerutskottet riktlinjerna i en interimsrapport 

från projektet. De går ut på att ett statligt affärsverk inte kan vara 

en permanent verksamhetsform annat än när affärsverket är verksamt på marknaden 

i en konkurrenssituation och tillhandahåller varor eller tjänster för aktörer 

utanför staten (in house) och statens affärsverksamhet huvudsakligen drivs 

som aktiebolag. Affärsverksamheten vid ett statligt affärsverk eller aktiebolag 

kan enligt riktlinjerna vara så viktig att den genom eller med stöd av lag kan ges 

status av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (SGEI-tjänst). Genom ett statligt 

lagfäst monopol sköts ett kundfinansierat uppdrag av allmänt ekonomiskt 

intresse av ett ämbetsverk om uppdraget är förknippat med betydande utövning 

av offentlig makt. Ministerutskottet utgår från att Luftfartsverket, Lotsverket 

och Rederiverket ska bolagiseras. Organisationen av Senatfastigheter och Forststyrelsen 

kräver i detta läge ytterligare analys av alternativen, framhölls det. 

Lagar som ombildar Luftfartsverket och Rederiverket till helt statsägda aktiebolag 

och stadfästs och träder i kraft den 1 januari 2010 (lag om ombildning 

av Luftfartsverket till aktiebolag, 877/2009, lag om ombildning av Rederiverket 

till aktiebolag, 876/2009, Regeringens proposition till Riksdagen med förslag 

till lag om ombildning av Luftfartsverket till aktiebolag, RP 145/2009, och 

Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om ombildning av 

Rederiverket till aktiebolag, RP 143/2009). Luftfartsverket ska i syfte att främja 

luftfarten driva och utveckla statens flygplatsnät och flygtrafiktjänstsystemet i 

Finland för den civila och militära luftfartens behov samt tillhandahålla flygtrafiktjänster 

inom det luftrum som Finland ansvarar för enligt vad som särskilt 

bestäms eller föreskrivs om dem. Aktiebolaget ska bedriva affärsverksamhet 

enligt vad som stadgas särskilt för varje verksamhetsområde. Statsrådet bemyndigas 

att överföra Luftfartsverkets egendom och verksamhet till det nya bolaget 

vars verksamhetsområde omfattar affärsverksamhet som gäller flygplatserna 

och servicen på dem, affärsverksamhet som gäller flygtrafiktjänsten och annan 

affärsverksamhet i anslutning till flygplatserna och flygtrafiken. Personalen vid 

Luftfartsverket flyttas över och anställs vid aktiebolaget. Rederiverkets verksamhetsområde 

omfattar produktion av isbrytningstjänster, kombinationsfartygens 

specialtjänster och förbindelsefartygstrafiktjänster och annan verksamhet 

i Finland och utomlands som tjänar sjötrafiken. Aktiebolaget ska dessutom 

bedriva verksamhet i anslutning till serviceunderhåll och befraktning av fartyg 

83

84 

i Finland och utomlands. Statsrådet bemyndigas att överföra Luftfartsverkets 

egendom och verksamhet till det nya bolaget och personalen vid Rederiverket 

flyttas över och anställs vid aktiebolaget. Däremot flyttas den personal som är 

anställd vid Rederiverket för affärsverksamhet som gäller farledsservice till 

Sjöfartsverkets produktionsverksamhet som samtidigt ombildas till aktiebolag. 

Båda propositionerna hänför sig till budgetpropositionen för 2010 och 

lagarna avses träda i kraft den 1 januari 2010. 

5.5 Universitetsreformen 

Universitetsreformen är en av de viktigaste reformerna under statsminister 

Matti Vanhanens andra regering. Universitetslagen antogs sommaren 2009 

och den ger universiteten ekonomisk och administrativ autonomi. De primära 

uppgifterna, forskning och undervisning, kvarstår som tidigare. Lagen om 

sättande i kraft av universitetslagen trädde i kraft den 1 augusti 2009 och efter 

det har de nya universiteten konstituerat sig som juridiska personer enligt den 

nya universitetslagen. De inleder sin verksamhet som juridiska personer den 1 

januari 2010 och svarar då själva för sin verksamhet och ekonomi. Regeringen 

bevakar hur universitetsreformen utfaller och vilka konsekvenser den har och 

lämnar en utredning till riksdagens kulturutskott 2012. 

Universitetsreformen är ett led i en genomgripande reform av högskolorna. 

Det pågår också en omstrukturering, ett strategiarbete, en internationalisering 

och en reform av finansieringsmodellen. Ett handlingsprogram för omstrukturering 

av högskolorna blir klart 2010. 

Universitetslagen har bestämmelser om universitetens uppgifter, deras förvaltning, 

finansiering och styrning av verksamheten, forskning och undervisning 

och om frågor kring studerande och personal. Reformen ger universiteten 

större autonomi i och med att de blir självständiga juridiska personer. Från och 

med 2010 är universiteten självständiga offentligrättsliga inrättningar. 

Tekniska högskolan, Helsingfors handelshögskola och Konstindustriella 

högskolan går samman till Aalto-universitetet enligt lagen om stiftelser. Också 

Tammerfors tekniska universitet ombildas till stiftelse. 

Reformen syftar till att ge de finländska universiteten bättre verksamhetsmöjligheter, 

förbättra kvaliteten och resultaten i undervisningen och forskningen 

och hjälpa dem mot internationella framgångar. Också i fortsättningen 

kommer universiteten att ha en offentlig uppgift och bestämmelser om deras 

uppgifter, utbildningsansvar och rätt att utfärda examen ingår i flera lagar och 

förordningar. 

Förvaltningen och ledningen revideras och stärks för att universiteten mer 

självständigt och bättre ska kunna möta de utmaningar och möjligheter som 

den nya ekonomiska rollen för med sig. Rektorn får en starkare ställning, likaså 

det akademiska beslutsfattandet.

Minst 40 % av medlemmarna i styrelsen för ett offentligrättsligt universitet 

måste representera aktörer utanför universitetet. Medlemmarna väljs av universitetskollegiet 

som också har rätt att välja in majoriteten av medlemmarna 

från aktörer utanför universitetet. Ordföranden och vice ordföranden i styrelsen 

ska väljas bland personer utanför universitet. 

Stiftelseuniversiteten ska ha en styrelse med sju medlemmar och tre av dem 

ska ställas upp av de som bildat stiftelsen. De som bildat stiftelsen ska ställa upp 

minst dubbelt så många kandidater som det finns styrelseplatser. Styrelsen utser 

ett gemensamt kollegialt efter att ha hört de som har bildat stiftelsen. Stiftelseuniversiteten 

kan också ha en styrelse som helt och hållet består av medlemmar 

som inte kommer från universitetet. Ordföranden och vice ordföranden 

ska vara utomstående. 

Genom reformen blir tjänsteförhållandena arbetsavtalsförhållanden. I fortsättningen 

är det universitetet, inte staten, som är arbetsgivaren. Personalen 

får sin anställning tryggad under en övergångsperiod. Personer födda före 

1980 kommer fortfarande att höra till statens pensionssystem så länge de står 

i arbetsavtalsförhållande till universitetet. Övriga anställda flyttas över till det 

privata arbetspensionssystemet. 

Reformen inverkar inte på de studerandes villkor vid universiteten. Studentkårerna 

är offentligrättsliga samfund enligt universitetslagen och där ingår fortfarande 

alla som studerar för lägre och högre högskoleexamen. Universiteten 

får fortsatt svara för antagningen av studerande. 

Undervisningen för högskoleexamen ska fortfarande vara gratis. Dessutom 

startar ett försök där universiteten och högskolorna kan anhålla om rätt att ta 

ut en avgift för studerande från länder utanför EU/EES för vissa magisterprogram 

på främmande språk. I försöket ingår också ett stipendiesystem vid universiteten. 

Också i fortsättningen kommer staten att garantera adekvat basfinansiering 

för alla universitet och anslagen binds till kostnadsökningar. Utöver de statliga 

anslagen kommer universiteten också fortfarande att få offentligt konkurrensutsatt 

stöd. Vidare har universiteten rätt att använda medel från eventuell affärsverksamhet, 

donationer och kapitalinkomster till sin verksamhet. 

Staten tillför universiteten kapital för att de ska ha adekvat likviditet, soliditet 

och kreditvärdighet när staten inte längre kommer att garantera soliditeten. 

Kapitalet kommer från direkta penningöverföringar, statlig lösegendom 

som universiteten innehar och fastighetsförmögenhet. Utöver staten har också 

andra aktörer kunnat tillföra universiteten kapital. 

Ett projekt för att omstrukturera högskolebiblioteken blev klart i september 

2009. Omstruktureringen innebär färre högskolebibliotek, större samarbete och 

effektivare verksamhet. Projektet undersöker också samarbetsmöjligheterna 

mellan Nationalbiblioteket och Depåbiblioteket. 

Delegationen för sektorsforskning tillsattes på nytt hösten 2009. Den får 

större expertis och rollen att bygga upp och finansiera tvärsektoriella och breda 

85

86 

forskningsprogram stärks. Delegationen biträder forsknings- och innovationsrådet 

i arbetet med att sammanställa handlingsprogram för omstruktureringar 

av sektorsforskningen. Programmet bygger på förslag som ministerierna lämnade 

in senast den 31 oktober 2009 och kommer att ingå i rådets linjerapport 

2010 och är ett led i en omstrukturering av det offentliga forskningssystemet. 

Under ledning av den nya delegationen startade dessutom ett samarbete mellan 

ministerierna och universiteten för att analysera forskningen vid forskningsinstituten. 

Målet är att undanröja överlappningar och stärka forskningsinstitutens 

och universitetens kärnverksamheter. Analysen och nödvändiga utredningar 

görs 2010. 

5.6 Nätverksbaserad it-utveckling i kommunerna 

År 2006 fick inrikesministeriet enheten KommunIT. Vid ministeriereformen 

2008 flyttades avdelningen till avdelningen för förvaltningsutveckling 

vid finansministeriet. Målet med enheten är med hjälp av informations- och 

kommunikationsteknik ta fram nationellt interoperabla, kundorienterade och 

effektiva tjänster och tjänstepaket för hela den kommunala sektorn. 

En högprioriterad fråga har varit att utveckla brett upplagda projekt för att 

förbättra den kommunala tjänsteverksamheten och genomföra den i samarbete 

med kommunala aktörer. Projektarbetet har företrädesvis varit inriktade 

på rapportering av informationsledningen och kommunledarskapet (TotIT, 

SoTe-informationsledning), modeller för kommunernas kundservice (Kundtjänstcentral 

– ASPA) och brett upplagda tjänsteprojekt utifrån nätverkandet 

inom ramen KommunIT (Partnerskap – tjänster utan gräns för barnfamiljer 

och unga, e-tjänster i byggd miljö i kommunerna, rikstäckande rekryterings- 

vikarielösning för kommunsektorn, Kuntarekry, och verktyg för konkurrensutsättning 

i stat och kommuner). 

Interoperabiliteten i utvecklingsprojekten inom ramen för KommunIT har 

förbättrats genom sammanhållna och tvärsektoriella tjänstepaket som är oberoende 

av branscher och sektorer. De tekniska lösningarna bygger på gemensamt 

överenskomna riktlinjer för arkitekturen, gällande rekommendationer, 

god praxis och generella standarder. 

Den nätverksbaserade it-utvecklingen i kommunernas styrs som ett led i 

verksamheten vid avdelningen för förvaltningsutveckling. KommunIT medverkar 

till att stärka och snabba upp it-utvecklingen i kommunerna med målet 

att förbättra produktiviteten och till att främja kommunens och den offentliga 

förvaltningens gemensamma it-projekt och införa e-tjänster. Tillsammans med 

de ansvariga för tjänsteverksamheten i kommunerna lade KommunIT 2007 

och 2008 fast de mest angelägna utvecklingsbehoven inom den kommunala 

tjänstesektorn och sammanförde den splittrade utvecklingsverksamheten till 

stora samarbetsprojekt. Från och med 2009 framåt kommer fokus att ligga på

att stödja de kommunala it-verksamheterna och på att förankra de tjänster och 

lösningar som har fram inom KommunIT. 

5.7 Utveckling av informationsstyrningen 

Information i olika former har fått en betydande roll i den tvärsektoriella styrningen. 

Det brukar vanligen kallas informationsstyrning och uppfattas som 

ett ”mjukare” styrmedel än regel- och resursstyrning. Informationsstyrningen 

är inte förpliktande, men den antas och förväntas ha en styrande effekt på 

utvecklingen i tjänsteverksamheten. Informationsstyrningen av välfärdstjänsterna 

är mycket mångfacetterad och de viktigaste styrmedlen är: 

• strategier, utvecklingslinjer och mål 

• anvisningar, rekommendationer och standarder 

• register, statistik och andra informationsbanker 

• information, slutsatser och kompetens på grundval av forskning, utveckling, 

uppföljning och utvärdering. 

Finansministeriet gav ut en utredning om statens informationsstyrning av 

kommunernas välfärdsuppdrag 2006. Den analyserar social- och hälsovårdsministeriets, 

undervisningsministeriets, Stakes och utbildningsstyrelsen informationsstyrning 

gentemot kommunerna. 

Utredningen visar att statens informationsstyrning har varit ett gott stöd 

i kvalitetsarbetet, men att den har varit bristfällig när det gäller utvecklingen 

av och produktiviteten i tjänsteverksamheten. I vissa fall har den rentav ökat 

kostnaderna. Rätt genomförd kan den statliga informationsstyrningen i kombination 

med kommun- och servicestrukturreformen förbättra produktiviteten, 

utvecklingskapaciteten och informationsutnyttjandet i kommunerna. 

Vidare kom det fram att kommunerna inte har någon tydlig uppfattning 

om vad informationsstyrningen resulterar i. Den har antagit varierande former, 

exempelvis utvärdering, rekommendationer och kollegialt lärande. Genomförandet 

har inte samordnats, och de olika formerna av informationsstyrning 

stöder inte alltid varandra och bildar inte tillräckligt sammanhållna processer. 

Relationen till resurs- och regelstyrningen är inte alltid konsekvent och logisk. 

I sin verksamhetsberättelse för 2008 framhåller Statens revisionsverk att 

revisionen ger vid handen att den samlade lagstiftningen och regleringsmiljön 

kring välfärdstjänsterna och informationsstyrningen, som är ett komplement 

till lagstiftningen, bör bedömas i ett helhetsperspektiv enligt principerna 

i handlingsprogrammet för bättre lagstiftning och med hänsyn till effektiviteten 

och funktionen i servicesystemet. Principerna för bättre lagstiftning bör i 

fortsättningen tillämpas tillräckligt heltäckande när lagstiftning bereds och 

delvis också när myndigheterna utarbetar kvalitetsrekommendationer, anser 

revisionsverket vidare. 

87

88 

Projektet för koncernstyrningen inom finansministeriets program för elektronisk 

ärendehantering och demokrati (SADe) behandlar också mål och medel 

för informationsstyrning. 

5.7.1 Rekommendationer för den offentliga förvaltningen 

För att skynda på informationssamhällsutvecklingen inom den offentliga förvaltningen 

finns vid finansministeriet delegationen för informationsförvaltningen 

inom den offentliga förvaltningen (JUHTA), som är ett ständigt samarbets- 

och förhandlingsorgan för ministerierna och Finlands Kommunförbund. 

Delegationen ska bland annat godkänna och sprida rekommendationer 

för den offentliga förvaltningen i syfte att styra it-verksamheten (så kallade 

JHS-rekommendationer). Systemet avser att förbättra informationssystemet 

och interoperabiliteten i informationen, skapa förutsättningar för att ta fram 

förvaltnings- och sektorsövergripande verksamheter och effektivare nyttiggöra 

befintlig information. 

Åren 2008 och 2009 utvecklades och tillfördes systemet med rekommendationer 

mer resurser bland annat med stöd av lagen om en kommun- och servicestrukturreform. 

I lagen föreskriver 12 § att staten och kommunerna ska utarbeta 

gemensamma standarder för att säkerställa att datasystemen är interoperabla 

och ska tillsammans främja introduktion av nya informationsförvaltningssystem, 

sätt att genomföra informationsförvaltningen och elektroniska tjänster. 

Informationsstyrning för informations- och kommunikationsteknik ges 

inte bara av finansministeriet utan också av flera andra ministerier, till exempel 

social- och hälsovårdsministeriet, men anvisningarna och rekommendationerna 

är inte samordnade fullt ut. Ett annat viktigt system för rekommendationer och 

anvisningar är ledningsgruppen för datasäkerheten inom statsförvaltningen 

(VAHTI). Anvisningarna och rekommendationerna vänder sig visserligen till 

statsförvaltningen, men de följs också inom kommunsektorn. 

I dagsläget finns det mycket få rekommendationer av standardkaraktär enligt 

ramlagen och utnyttjandegraden är låg. Det finns ingen dokumenterad information 

om i vilken omfattning rekommendationerna nyttiggörs i arbetet med 

informationssystem eller i hur hög grad de nuvarande rekommendationerna 

tillgodoser kommunernas behov. 

Åtgärder för att utveckla rekommendationerna lades fast i samband med 

projektet SADe för att informationsstyrningen av it-verksamheten inom den 

offentliga förvaltningen ska utvecklas mer heltäckande med utgångspunkt i 

JHS. I omorganiseringen av arbetet 2009 omdefinieras prioriteringarna och de 

viktigaste målområdena och förberedelserna får en stödfunktion. Dessutom 

utreds det hur systemet förhåller sig till parallella mekanismer för rekommendationer 

och anvisningar.

5.8 Kvalitetsutveckling 

En revidering av lagen och förordningen om statsbudgeten från 2004 innebar 

en stor förändring för kvalitetsledningen inom den offentliga sektorn. Enligt 

65 § ska alla statliga ämbetsverk bland annat lägga upp mål för sin kvalitetsledning 

som ett led i resultatet av verksamheten. Dessutom ska räkenskapsverken 

i sina bokslut rapportera bland annat de viktigaste uppgifterna om kvalitet 

och utveckling av offentliga nyttigheter. En stor förändring är vidare att 

räkenskapsverken enligt samma paragraf är skyldiga att rapportera effekterna 

av statsbidrag, andra statliga stöd och motsvarande överföringsutgifter och 

realiserade investeringsutgifter (uppgifter om överförings- och investeringsutgifternas 

effekter). 

Finansministeriet har varit aktivt i arbetet för att förbättra kvaliteten på 

den offentliga förvaltningen i EU-länderna och startade redan 1999 en process 

för att ta fram ett gemensamt kvalitetsverktyg för den offentliga sektorn. Det 

resulterade 2000 i en första version av EU-staternas gemensamma modell för 

självskattning (CAF, Common Assessment Framework). Den nyaste och uppdaterade 

versionen presenterades hösten 2006 vid den fjärde kvalitetskonferensen 

för den offentliga sektorn i EU, som ordnades i Tammerfors under det 

finländska ordförandeskapet. 

Kvalitetsarbetet har stött användningen av den gemensamma modellen 

CAF i i både stat och kommuner. Samtidigt har Finland valt ut exempel på 

bästa praxis och de presenterades på EU:s kvalitetskonferenser 2006 och 2008. 

År 2006 stod Helsingfors stadsbibliotek, staben för Åbo och Björneborgs militärlän 

och Kajanalands brigad för bästa praxis. År 2008 stod resultatenheten 

för medicinsk praxis vid Åbo stads hälsovårdsförvaltning och Försvarsförvaltningens 

byggverk i tur. Information om dem har spridits både här hemma och 

i utlandet. För att stärkta kvalitetsarbetet startades det 2008 regionala tvärsektoriella 

kvalitetsnätverk som sprider information om metoder och medel för 

kvalitetsledning mellan organisationerna. 

Förvaltningens insatser för att stötta en hållbar utveckling i sin egen verksamhet 

är ett aktuellt tema i förvaltningsdebatten på det internationella planet 

och ett viktigt mål under det svenska EU-ordförandeskapet. På senare tid har 

behovet av och kravet på miljösystem inom statsförvaltningens organisationer 

lagts fram i en rad strategiska dokument och beslut: 

I programmet för Vanhanens andra regering sägs det: ”Statsförvaltningen 

förpliktas och kommunerna sporras att göra upp program för hållbar utveckling 

i anslutning till sin verksamhet.” 

I strategin för en hållbar utveckling (tolkningsrekommendationerna) rekommenderas 

det att ministerierna, förvaltningen under dem och kommunerna 

minskar miljökonsekvenserna av sin verksamhet med hjälp av miljösystem. 

89

90 

I sitt principbeslut om hållbar upphandling (8.4.2009) betonar statsrådet: 

”Miljösystem eller miljöprogram som främjar energi- och materialeffektivitet 

tas i bruk i statsförvaltningen före år 2010”. 

Miljöministeriets projekt för hållbar produktivitet genom miljöärenden 

innebär dels att ta reda på i hur stor omfattning organisationerna inom statsförvaltningen 

har infört miljösystem, dels att hjälpa till att införa miljösystem 

genom att skissa upp ett lämpligt sätt för statsförvaltningen att främja introduktionen 

i organisationerna. Sommaren 2009 gjorde finansministeriet en kvalitetsenkät 

inom den offentliga sektorn. Den visar att organisationerna inom den 

offentliga sektorn uppenbart har reagerat på statsrådets principbeslut om hållbar 

upphandling (8.4.2009). Enligt enkäten har 10 % av de svarande (totalt 242) 

miljösystem och ungefär 20 % miljöprogram. Dessutom har 23 % av organisationerna 

fattat beslut om att upprätta miljösystem och/eller miljöprogram och 

42 % uppgav att de ska ta upp frågan till behandling inom den närmaste tiden. 

Sommaren 2009 gjorde finansministeriet en heltäckande enkät bland statsförvaltningen 

och kommunförvaltningen. Den visade att allt fler börjat använda 

verktygen för kvalitetsledning och mer diversifierat på 2000-talet. I vägledande 

syfte kan man sammanfattningsvis säga att 52 % av de svarande organisationerna 

hade system för kundfeedback år 2000 och hela 80 % år 2009. Enligt personalenkäterna 

har organisationerna utvecklats avsevärt. År 2000 gjorde bara 

5 % av organisationerna regelbundna personalenkäter, men siffran var hela 90 

% 2009. I en enkät från sommaren 2009 uppger majoriteten av de svarande att 

resultaten i organisationen har förbättrats tack vare kvalitetsmetoder. Bara en 

bråkdel gav negativa svar.

6 Tjänsteproduktion 

6.1 Tillgång till tjänster och multimodal 

tjänsteproduktion 

Det uppstår problem med att finansiera tjänsterna om den offentliga ekonomin 

på sikt inte längre är hållbar. Tillgången till personal minskar och det gör 

det svårare att ordna tjänster som kräver fackkunskaper. Befolkningen minskar 

i glesbygden och produktiviteten sjunker. Trots det är målet fortfarande 

att trygga tillgången till och kvaliteten på tjänster. 

Detta har inneburit att det görs tydliga omstruktureringar i sättet att ordna 

och genomföra tjänster. Det finns flera metoder för att förbättra servicestrukturen: 

nivåstrukturering, nedbantning av tunga tjänster (särskilt inom social- 

och hälsovården), ändringar i sättet att beställa och utföra tjänster, indelning 

i kärntjänster och stödtjänster inom ramen för organisationen och flera olika 

kanaler för kundtjänst beroende på tjänstens karaktär. 

Kommun- och servicestrukturgruppen inom kommun- och serviceprojektet 

beslutade den 25 januari 2006 om en vision och principer för att se över servicestrukturen 

genom att förbättra kanalerna för kundservicen. Därmed slås 

tjänsteleverantörernas resurser ihop över förvaltningsgränserna och datatekniken 

nyttiggörs systematiskt. 

Visionen fram till 2015 är att man som regel ska kunna få kommunal service 

och service inom den statliga regional- och lokalförvaltningen på samma 

ställe oberoende av förvaltningsområde. 

Kundtjänsten ska förbättras och kunna tillhandahållas på flera olika sätt: 

fysisk samservice, elektronisk informationstjänst eller elektronisk interaktiv 

tjänst, telefontjänst och personlig eller elektronisk experttjänst eller en kombination 

av dessa. 

91

92 

Modell för multimodal tjänsteproduktion 

Servicekanaler 

Rådgivning 

• kommunal rådgivning 

• statlig rådgivning 

• samservide 

Kunder 

• medborgare 

• foretag 

• organisationer 

Experttjänster 

•på ämbetsverk 

•hos kunden 

• på samservicekontor 

med tidsbokning 

Elektroniska tjänster 

• nättjänster 

(informationstjänsts, 

självbetjäning, 

helautomatisk tjänst) 

• telefontjänst 

(contact center) 

Insatser för att förverkliga visionen har ingått i flera av projekten nedan 

och i gemensam verksamhet för stat och kommuner, exempelvis projektet för 

effektivare samservice, projektet för breddad samservice, en rad nya interaktiva 

tjänster inom ramen för e-tjänsterna, finansministeriets enhet för statens 

IT-verksamhet och enhet för kommunal IT-verksamhet och programmet för 

elektronisk ärendehantering och demokrati (SADe). 

6.2 Målsättning 

I redogörelsen för central-, regional- och lokalförvaltningens funktion och 

utvecklingsbehov förutsätts det att ministerierna och länsstyrelserna ställer 

upp konkreta och mätbara servicemål för lokal- och regionalförvaltningen 

under dem från och med 2006. Sedan dess har servicemål lagts upp för länsstyrelserna, 

arbets- och näringscentralerna, de regionala miljöcentralerna, 

miljötillståndsverken, arbetarskyddsdistrikten, Skatteförvaltningen, polisen, 

räddningsväsendet, gränsbevakningsväsendet, magistraterna, utsökningsväsendet 

och åklagarväsendet. 

Hur servicemålen har uppfyllts bedöms vid årliga resultatsamtal mellan 

ministerierna och förvaltningen under dem. Tanken är att alla mål för 2010 

Fördjupad experits

ska fastställas och bedömas på en skala 1–5 och att måluppfyllelsen följs upp 

via Statskontorets system Netra. Dessutom ska måluppfyllelsen rapporteras i 

samband med utvärderingen av basservicen vid länsstyrelserna, som från och 

med den 1 januari 2010 är regionförvaltningsverk. Utvärderingen ska årligen 

lämnas till ministerarbetsgruppen för förvaltnings- och regionutveckling och 

till riksdagens förvaltningsutskott. För att utvärderingen ska vara effektivare 

samlar delegationen för kommunal ekonomi och förvaltning parterna för att 

förbereda utvärderingsobjekten, tolka resultaten och sammanfatta bilden av 

läget för basservicen för beslutsfattarna inom centralförvaltningen. Dialogen 

mellan beslutsfattarna, utvärderarna och forskarsamhället vid samarbetsforumet 

stärker sambandet mellan utvärderingen och insatserna för att förbättra 

tjänsteproduktionen. Delegationen utnyttjar resultaten i förberedelserna för 

basserviceprogrammet och basservicebudgeten. 

Delegationen för kommunal ekonomi och förvaltning har satsat på att förbättra 

utvärderingen av produktiviteten inom basservicen och lagt fast rikstäckande 

produktivitetsindikatorer som tar hänsyn till kvalitet och effektivitet. 

Indikatorerna tillämpas också av kommunerna i deras arbete med sina 

produktivitetsprogram. 

Delegationens utvärderingssektion sammanställer resultaten från olika 

utvärderingar av kvalitet, kostnadseffektivitet, produktivitet, kundnöjdhet och 

resultat i basservicen för det basserviceprogram som kommer att godkännas 

våren 2010. Resultaten behandlas vid det andra samarbetsforumet för utvärdering 

av basservicen som hålls i januari 2010. 

6.3 Samservice 

Den senaste utvecklingen i samservicen baserar sig på den förra förvaltningsredogörelsen 

(SRR 2/2005) och riksdagens svar på den (RSv 6/2006). Riksdagens 

svar grundade sig på förvaltningsutskottets betänkande 2/2006. 

I redogörelsen framhöll statsrådet att lagstiftningen om samservice kommer 

att revideras, att samservicen kommer att utvecklas kraftigt och att den breddas 

och kommer att omfatta e-tjänster. Ett av de viktigaste målen ansågs vara 

att bygga upp och underhålla ett fungerande och heltäckande servicenätverk 

för att servicen ska vara tillgänglig på rimliga villkor när det krävs att någon 

gör ett personligt besök på myndigheten. 

I sitt svar ansåg riksdagen att målet för insatserna att utveckla samservicen 

bör vara att all viktig och nödvändig lokal service vid kommunerna, häraderna, 

Skatteförvaltningen, arbetsförvaltningen, Folkpensionsanstalten och andra 

regionala och lokala myndigheter finns vid ett samservicekontor, förutsatt att 

den är lämpad för det. I kundtjänsten vid samservicen bör det ingå nödvändig 

rådgivning och handledning och ärenden bör initieras så att besökarna får den 

service de söker efter att ha gjort ett besök där, antingen direkt eller så snart som 

93

94 

möjligt efter besöket. Beroende på servicekvaliteten ska besökarna individuellt 

och på ett fungerande sätt slussas vidare till experttjänster (till exempel att det 

bokas tid till en namngiven expert) eller en myndighet. 

Det är viktigt att samservicen kombineras med e-tjänster för att serviceutbudet 

ska vara heltäckande, ansåg riksdagen. Vidare ansåg riksdagen i sitt 

svar att aktörer inom den offentliga sektorn genom samservicen kommer att 

spela en stor roll för att trygga tillgången till service i framtiden. Genom samservice 

kan man fullfölja principen om att ge all service på ett ställe, ett slags 

medborgarkontor med ett stort sortiment av offentliga tjänster som är viktiga 

för allmänheten. Målet bör vara att servicen tar avstamp i kundernas behov och 

att den tillhandahålls över förvaltningsgränserna. Tack vare servicekontoren 

kan myndigheterna driva ett tillräckligt heltäckande regionalt servicenätverk, 

men effektivare än nu. Serviceutbudet måste förbättras så att all viktig service 

finns tillgänglig. Dessutom är det angeläget att se till att tillgängligheten är på 

samma nivå på alla ställen. Samservicekontor är ett alternativ som kan komma 

i fråga i stället för att flytta servicen längre bort, när det blir aktuellt att göra 

något åt de nuvarande serviceställena inom olika statliga förvaltningar och när 

det kommunala serviceutbudet ska ses över. I större kommuncentra underlättar 

samservicen en effektivare fördelning av expertresurserna mellan de ställen 

där de behövs. 

6.3.1 Revidering av lagstiftningen om samservice 

Lagstiftningen om samservice reviderades 2007. Den nya lagen om samservice 

inom den offentliga förvaltningen (223/2007) trädde i kraft den 1 april 

2007 och övergångstiden för att förnya samserviceavtalen enligt den nya lagen 

gick ut den 31 december 2007. Lagen begränsar samservicen till den viktigaste 

verksamheten vid statliga och kommunala myndigheter och Folkpensionsanstalten. 

Den anger vilken kundservice som kan finnas på ett samservicekontor 

och vilka procedurer som måste följas. De största förändringarna jämfört med 

tidigare lagstiftning är att en myndighets beslutande makt inte kan föras över 

på en annan myndighet genom samserviceavtal och att myndighetsuppdrag 

inte kan föras över på privata aktörer genom avtal. Efter denna reform stämmer 

den rättsliga grunden för samservicen utan tvivel överens med grundlagen. 

6.3.2 Projektet för att effektivisera samservicen 

Ett projekt för att effektivisera samservicen startade 2006. Det gav en ny 

modell för servicen som är förenlig med lagstiftningen och innehåller bland 

annat avtalsmodeller, exempel på serviceutbud, principer för kostnadsfördel-

ningen, kvalitetskrav, elektroniskt tidsbokningssystem, kurser om lagstiftningen, 

personalutbildning och principer för personalens villkor. 

Projektet anger särskilt vilken standardservice magistraterna, polisen, 

arbetskraftsbyråerna, Skatteförvaltningen och Folkpensionsanstalten ska står 

för. Serviceförteckningen för kommunerna är vägledande och har sammanställts 

av Finlands Kommunförbund. Styrgruppen för projektet rekommenderade 

att varje aktör genom samserviceavtalen alltid ska tillhandahålla åtminstone 

de tjänster som ingår deras standardservice. 

Vidare rekommenderade projektet att kostnaderna för polisens, magistraternas 

och Folkpensionsanstaltens samservice ska fördelas efter priser per prestation. 

För Skatteförvaltningen och arbetsförvaltningen rekommenderades 

det att andelen tekniskt bistånd av standardservicen ska bedömas exempelvis 

efter invånarantalet och det uppskattade invånarantalet och att myndigheten 

ska betala andelen till uppdragsgivaren. 

En viktig arbetsmetod var att ordna pilotförsök i varierande omgivningar. 

Först valdes orter ut där någon eller några statliga tjänster skulle avvecklas och 

där de kunde finnas kvar vid ett samservicekontor. Orterna var Utsjoki, Puolanka, 

Juva, Mäntyharju, Virdois, Parkano, Etseri, Savitaipale, Heinola och Ingå. 

Av dem har Etseri, Heinola, Mäntyharju och Savitaipale startat samservice. 

I den andra fasen startade ett pilotförsök som tog sikte på att bredda serviceutbudet 

på de befintliga samservicekontoren utifrån principerna i projektet. 

Orterna var Vanda, Nurmijärvi, Klövskog, Tavastehus, Lappträsk, S:t Michel 

och Kiminge. Dessutom förbereddes ett kontor i Östra centrum i Helsingfors. 

På de flesta pilotorter infördes ett breddat tjänsteutbud i början av 2008. 

Tjänsteutbudet ska enligt projektet breddas på de deltagande orterna åtminstone 

enligt följande: 

• Serviceprocesserna bör förbättras med hänsyn till att samservicen är en 

distributionskanal och i så hög grad som möjligt undvika att servicen kräver 

personliga besök. 

• Samservicen ska kombineras med tidsbokning till myndigheternas experter, 

om tjänsten absolut kräver ett personligt besök och det inte går att 

undvika. 

• E-tjänsterna måste bli fler och de ska alltid också vara tillgängliga för samservicen. 

Dessutom kan de kombineras med experthjälp på distans. 

Centralförvaltningen vid de medverkande myndigheterna bör i sin servicestrategi 

ange hur omfattande samservicenätverket kommer att vara i framtiden 

och samtidigt uppge på vilka orter de kommer att övergå till samservice 

och vilket tidsspannet är. Då kan de regionala och lokala aktörerna utnyttja 

samservicen effektivare och mer metodiskt. 

Styrgruppen föreslog också att det i anslutning till finansministeriet inrättas 

en samarbetsgrupp för statlig lokalförvaltning och service bestående av 

95

96 

företrädare för finansministeriets, inrikesministeriets, justitieministeriets och 

arbets- och näringsministeriets förvaltningsområden, Folkpensionsanstalten, 

Finlands Kommunförbund och personalorganisationerna. 

6.3.3 Projektet för att utvidga samservicen 

År 2008 startade finansministeriet ett projekt för att bredda samservicen 

och mandatiden pågår till och med maj 2010. Det är inriktat på att konkret 

inrätta fler samservicekontor, bredda serviceutbudet vid de befintliga kontoren, 

utvidga procedurerna och ta fram nya verktyg. 

Projektet ska koncentrera sig på den fortsatta beredningen och introduktionen 

av förslagen från utredningsman Timo Kietäväinen. Tanken är att samservicekontor 

av den föreslagna typen ska kunna starta våren 2009, att aktörerna 

ska få stöd med att gå med i samservicen, att deras verksamhet ska samordnas 

och att det ska läggas fram förslag till vidareutveckling av samservicen och 

framtagning av kompletterande verksamheter. 

Ett särskilt projekt för service på distans utreder under vilka förutsättningar 

och på vilket sätt service kan tillhandahållas på distans mellan samservicekontoret 

och den statliga eller den kommunala myndigheten. Projektet har gjort 

en förstudie om bland annat erfarenheterna hittills samt förutsättningar och 

begränsningar för att ordna service på distans. Ett försök med distansservice 

startar hösten 2009. Före årets slut kommer resultaten att analyseras och förslag 

till distansservice läggas fram. 

En undergrupp för att inrätta och driva tolkning på distans har utrett hur 

det rikstäckande systemet inom projektet Distanstolken bäst kan utvidgas till 

talat språk och hur det bäst kan integreras i samservicen. 

För det fortsatta arbetet med tolkning på distans och service på distans ska 

det inrättas en arbetsgrupp med uppdrag att utreda hur gemensamma system 

kan administreras. Arbetsgruppens mandattid löper ut våren 2010. 

Målet med projektet för företagande inom närlogistik utreder under vilka 

förutsättningar och på vilket sätt man kan genomföra och skapa en modell för 

företagande inom närlogistik. Dessutom kommer det att utredas om lagstiftningen 

behöver och kan ändras. Mandattiden går ut i maj 2010. 

Projektgruppen tar sikte på att skapa flera nya samservicekontor av ny typ i 

överensstämmelse med strategierna för projektet. Den har startat förberedelser 

där kommunala och statliga aktörer är involverade på ungefär 200 orter. Hösten 

2009 var det aktuellt att starta samservice på 120 av dem. På de flesta av orterna 

finns det statlig service som hotas av indragning eller redan har dragits in. 

Gruppen för finansiering av samservice vill förbereda åtgärder för att genomföra 

förslaget att kommunerna ska få statsunderstöd för att driva samservicekontor 

och den undersöker möjligheterna och procedurerna för statlig finansiering 

av annan centraliserad samservice. Arbetsgruppen lämnade sitt förslag

till projektet sommaren 2009. I budgetpropositionen för 2010 ingår ett anslag 

på en miljon euro för att inrätta kommunala samservicekontor och i vissa fall 

också för att driva dem. Stödet till kommunerna är behovsprövat. 

6.4 Elektronisk ärendehantering 

6.4.1 Programmet för elektronisk ärendehantering och demokrati (SADe) 

I mars 2009 antog regeringen ett ställningstagande om påskyndad elektronisk 

ärendehantering och informationssamhällsutveckling och utfäster sig att 

skynda på informationssamhällsutvecklingen i Finland och spridningen av 

elektronisk ärendehantering inom tre områdena: fortsätta med programmet 

för vardagens informationssamhälle, starta programmet för elektronisk ärendehantering 

och demokrati och omorganisera definitionen, upphandlingen 

och driften av offentliga informationssystem. 

Utifrån ställningstagandet tillsatte finansministeriet i april 2009 ett program 

för att skynda på elektronisk ärendehantering och demokrati (SADe). Programmet 

siktar på att både allmänheten och företagen ska ha tillgång till elektronisk 

ärendehantering inom de viktigaste områdena senast 2013. Det ska tas 

fram samordnade gränssnitt mot offentliga tjänster som tillhandahålls av olika 

aktörer. Samtidigt är målet att informationssystemen inom hela den offentliga 

förvaltningen (stat, kommuner, FPA) ska vara interoperabla. 

I juni 2009 förordade regeringens finanspolitiska utskott åtgärderna och 

riktlinjerna i SADe. Åtgärderna går ut på att ta fram och introducera brett upplagda 

och sammanhållna tjänster för elektronisk ärendehantering och demokrati, 

stärka styrningen och ledningen i statens koncernrelaterade informationsförvaltning 

och organisera samarbetet kring informationssystem mellan staten 

och kommunerna. Mandatperioden löper ut i februari 2014. 

Programmet kommer uppskattningsvis att bestå av 10–12 sammanhållna 

tjänster och de kommer att väljas ut med hänsyn till att det ska vara projekt 

som förbättrar produktiviteten i kommunerna. Dessutom omfattar programmet 

andra stödtjänster för elektronisk ärendehantering som nämns i uppdraget eller 

i övrigt är nödvändiga och allmänt accepterade: översyn av portalerna Suomi. 

fi och företagsfinland.fi, medborgarkonto, elektronisk fakturering, gemensamt 

tidsbokningssystem för den offentliga förvaltningen, rådgivning till allmänheten 

och videokonferenser. 

Hösten 2009 blev det klart att programmet ska satsa på följande fem kundorienterade 

tjänster: lärandetjänster, deltagandemiljö för medborgare, egen hälsa/ 

egen vård, bebyggd miljö och e-tjänster för företagens arbetsgivarskyldigheter. 

Resten av tjänsterna väljs ut i februari 2010. 

97

98 

De anknytande projekten för att stärka styrningen och interoperabiliteten 

i it-verksamheten inom den offentliga förvaltningen startade i november 2009. 

De har kopplingar till principerna och styrmedlen för statens koncernrelaterade 

it-verksamhet, den kommande utvärderingen av statens viktigaste it-projekt, 

beredningen av lagstiftningen om interoperabilitet i den offentliga förvaltningen 

och en kommande organisation för operativ produktion och administration av 

gemensamma it-lösningar i den offentliga förvaltningen. 

Under 2009 får förvaltningsområdena anvisningar för hur de ska lägga upp 

planerna för e-tjänsterna. 

Ledningsgruppen för SADe består av företrädare för ministerierna, Folkpensionsanstalten, 

Sitra, Tekes och den kommunala sektorn. En lägesrapport 

och nödvändiga nya riktlinjer kommer att behandlas i regeringens finanspolitiska 

ministerutskott i februari 2010. 

6.4.2 Elektronisk ärendehantering inom förvaltningsområdena 

Större satsningar på elektronisk ärendehantering har länge varit ett av de viktigaste 

målen inom den offentliga sektorn. Målet har varit dels att förbättra 

den förvaltningsinterna effektiviteten, dels att minska kundernas administrativa 

börda. Framstegen har gått långsamt eftersom systemen är gammalmodiga, 

förvaltningen saknar kompetens, resurserna är begränsade och itverksamheten 

inte är integrerad i den övriga verksamheten. Trots detta har 

e-tjänsterna hela tiden blivit fler och används av allt fler. 

Inom kommunikationsministeriets förvaltningsområde har ämbetsverken 

och inrättningarna, bland annat Kommunikationsverket, fordonsförvaltningscentralen 

AKE, Vägförvaltningen och Sjöfartsverket, satsat på att utveckla sina 

e-tjänster. Det finns dels elektronisk ärendehantering, dels mervärdestjänster. 

För kommunikationsministeriet är det ett viktigt mål att tjänsterna finns tillgängliga 

på ett ställe i en elektronisk miljö. 

Jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde har utvecklat den elektroniska 

ärendehanteringen med utgångspunkt i sin strategi för webbtjänster 

2004–2008. Satsningar på e-tjänster har gjorts av bland annat Landsbygdsverket, 

skogscentralerna och lantmäteriverket. Ministeriet och merparten av förvaltningsområdet 

har anslutit sig till Statskontorets servicecentral i fråga om 

ekonomioch personalförvaltningen. 

Justitieministeriets förvaltningsområde har satsat på elektronisk ärendehantering 

bland annat mellan utsökningsväsendet och brottspåföljdsmyndigheterna. 

Pilotprojektet för elektronisk röstning vid kommunalvalet 2008 visade att 

det krävs en del utvecklingsåtgärder. Hur projektet ska fortsätta bestäms 2009. 

Undervisningsministeriets förvaltningsområde har tjänster för elektronisk 

ärendehantering, till exempel gemensam ansökning till universiteten och till 

yrkeshögskolorna. Vidare håller hela förvaltningsområdet på att införa basal

elektronisk ärendehantering (SALAMA). De första processerna som man kommer 

att satsa på är handläggning av statsunderstöd och tillstånd för att anordna 

yrkesutbildning. Ämbetsverken får hjälp med att i sin interna verksamhet och 

i samarbetet med andra verk införa elektronisk ärendehantering och förvaltning 

över hela linjen. Ministeriet och ämbetsverken, i ett första steg Utbildningsstyrelsen, 

Museiverket, centralkommissionen för konst och de regionala 

kostkommissionerna, behöver inte längre ta emot, hantera, distribuera eller 

arkivera parallellt material på papper och elektroniskt och inför huvudsakligen 

elektroniska processer i administrativt material. 

Försvarsministeriets förvaltningsområde undersökte 2007 potentiella behov 

av elektronisk ärendehantering. Utifrån resultatet kommer åtgärder att vidtas 

för att effektivisera bland annat handläggningen av frågor från värnpliktiga 

inom försvarsmakten och införa databehandling till stöd för förvaltningsinterna 

processer. 

Inom inrikesministeriets förvaltningsområde är målet i strategin för informationsförvaltningen 

att alla avdelningar och ämbetsverk ska engageras i arbetet 

för att utveckla webbtjänsterna och den elektroniska ärendehanteringen. Tanken 

är att alla tjänster med stor volym ska tillhandahållas elektroniskt under planperioden. 

Varje ämbetsverk och inrättning kommer att satsa på webbtjänster 

för de tio tjänster som har den största volymen. Därutöver är målet att införa 

tio nya interaktiva elektroniska tjänster på nätet senast 2011. Inrikesministeriet 

vill stärka säkerheten och öka synligheten genom att säkerhets- och migrationsmyndigheterna 

är virtuellt närvarande på nätet och genom att skapa mekanismer 

och tekniska verktyg för att förbättra webbanvändarnas säkerhet och öka 

ansvarsfull användning av Internet. 

Ända sedan 2003 har interoperabiliteten i datasystemen inom social- och 

hälsovårdsministeriets förvaltningsområde utvecklats inom ramen för det nationella 

hälsovårdsprojektet. Lagar om elektronisk behandling av klientuppgifter 

och om elektroniska recept trädde i kraft 2007 och övergångperioden tar 

slut den 1 april 2011. Lagen anger vem som har det nationella ansvaret för att 

utveckla informationssystem för hälso- och sjukvården och ålägger organisationerna 

inom hälso- och sjukvården att gå med i det nationella informationssystemet 

(KanTa) under övergångsperioden. Tjänsterna i KanTa (e-arkiv och 

e-recept) tillhandahåller uppgifter i realtid och säkert i en vårdsituation och 

arkiverar journalerna elektroniskt. FPA svarar för uppbyggnaden och underhållet 

av tjänsterna i KanTa. Kommunförbundet har fått ett projektkontor som 

samfinansieras av ministeriet (50 %) och sjukvårdsdistrikten. Kontoret ska samordna 

och styra introduktionen av tjänster. Receptcentret är klart och håller 

på att testas. Arkivtjänsten håller på att bli klar. Inom förvaltningsområdet är 

det Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården som står för den 

elektroniska certifikattjänsten. 

Arbets- och näringsministeriet har en it-strategi 2009–2015 som innefattar 

hela förvaltningsområdet. Ministeriet utvecklar den elektroniska ärendehan- 

99

100 

teringen i överensstämmelse med statens it-strategier och med hänsyn till riktlinjerna 

i programmet SADe för att skynda på den elektroniska ärendehanteringen. 

Förvaltningsområdet har tagit fram ett flertal e-tjänster för företagen 

(till exempel företagsfinland.fi) och för arbetskraftsservicen. Företagen kan 

bland annat hantera ärenden som har med rekrytering och platsannonsering 

elektroniskt. Den som söker arbete kan använda nättjänsten för arbetsmarknaden 

(www.mol.fi). Dessutom tas det fram multimodala tjänster för arbetskraftsservicen 

(Arbetslinjen Contact Center) och för företagsservicen (Företags- 

Finland Contact Center). 

Finansministeriets förvaltningsområde förbättrar befintliga tjänster och 

tar fram nya elektroniska tjänster, exempelvis Skatteförvaltningens projekt för 

skattekonton, Tullens projekt för elektronisk ärendehantering 2008–2012 och 

magistraternas strategi för elektronisk ärendehantering 2009–2013. 

I överensstämmelse med den gemensamma strategin för informationsförvaltning 

inom miljöministeriets förvaltningsområde har ämbetsverken satsat 

på e-tjänster. År 2004 infördes den gemensamma webbtjänsten www.miljo.fi, 

boendeportalen www.asuminen.fi och en del e-tjänster för företag och kommuner. 

Ärendehanteringstjänsterna använder TYVI-tjänsterna och tjänsterna 

på portalen Suomi.fi som plattform. Satsningarna på e-tjänster kommer att 

fortsätta enligt strategin för informationsförvaltningen 2009–2012. Arbetet tar 

hänsyn till de lösningar och strategier som har kommit till inom finansministeriets 

program för elektronisk ärendehantering och demokrati. 

6.5 Servicebarometern 

Finansministeriets kvalitetsbarometer visar att allmänheten är nöjd med de 

offentliga tjänsterna. År 2008 fick tjänsterna snittbetyget 8 på en skolbetygsskala 

4–10. Syftet med barometern är att ge myndigheterna stöd i deras kvalitetsförbättrande 

arbete och att ta fram material om medborgarnas uppfattning 

om kvaliteten på tjänsterna. 

Barometern undersöker hur nöjda medborgarna är med följande offentliga 

tjänster: kommunala daghem, grundskolan, kommunala bibliotek, tidsbeställningsbesök 

och jourbesök på hälsovårdscentraler, polisen, skattebyrån och 

huvudvägarna utan för tätorter. 

Finansministeriet har gjort liknande undersökningar årligen sedan 2003. 

Under årens lopp har den upplevda kvaliteten på offentlig service mätt i medeltal 

varierat mellan 8,18 och 8,0.

10 

9 

8 

7 

6 

5 

4 

8,1 8,18 8,18 

2003 2004 2005 2006 2007 

Medeltal 

8 8 

I den senaste barometern från 2008 anser de svarande att de offentliga tjänsterna 

är bra eller åtminstone nöjaktigt precis som under tidigare år. I många 

andra undersökningar som mäter servicenivån och kundnöjdheten är resultatet 

8,5 på en skolbetygsskala mycket bra. Det var det betyg som kommunala bibliotek, 

barnomsorg på kommunala daghem och polisen fick. Bra betyg, i medeltal 

ungefär 8, fick grundskolan. Medelbetyget för skattebyråerna samt tidsbeställningsbesök 

och jourbesök på hälsovårdscentral var 8-. Det sämsta betyget fick 

huvudvägarna utanför tätorter, ett nöjaktigt betyg på i snitt 7,5. 

Det totala resultatet är mestadels detsamma som under tidigare år, utom 

för huvudvägarna som har gått upp till samma betyg som 2006, och jourbesök 

på hälsovårdscentraler som har fått sämre betyg år för år sedan 2005. Delfaktorerna 

inom tjänsterna ligger som regel på samma nivå som tidigare och har 

i vissa fall fått bättre betyg. 

Uppfattningarna av daghemmen blir mer positiva när det gäller den individuella 

behandlingen av barnen, leksakernas och utrustningens säkerhet, lämpliga 

lokaler och gruppstorleken. Vidare är man nöjdare med litteraturutbudet på 

biblioteken. Bedömningarna om möjligheterna att nå hälsovårdscentralerna per 

telefon är bättre än året innan. Vad gäller miljön kring huvudvägarna, smidig 

trafik, tillräckligt många viltstängsel och omkörningsfiler ger de svarande bättre 

betyg än tidigare. Dessutom upplever de att boendemiljön är säkrare än förr. 

Öppettiderna på daghemmen får sämre betyg än året innan. Dessutom har 

skolhälsovården försämrats och man är missnöjdare med möjligheten att nå 

biblioteken per telefon. Man är mer missnöjd med väntetiden på plats vid jourbesök 

på hälsovårdscentralen och med läkarnas vilja och förmåga att lyssna 

och svara på frågor. 

Skillnaderna för bakgrundsgrupperna i medeltalet för medeltalen per region 

är ganska små. Skillnaderna i medeltalen för det bästa och det sämsta betyget 

mellan regionerna (huvudstadsregionen, övriga södra Finland, västra Finland, 

8,1 

2008 

101

102 

östra och norra Finland) varierar mellan 0 och 0,5. De största regionala skillnaderna 

uppvisar tidsbeställningsbesöken på hälsovårdscentral. I huvudstadsregionen 

och västra Finland är man mest nöjd, medan man är mest missnöjd i 

övriga södra Finland och östra och norra Finland. 

De som hade anlitat daghem, kommunala bibliotek, grundskolor, hälsovårdscentral 

och skattebyrån gav bättre allmänna bedömningar än de som inte hade 

anlitat dem. Beträffande huvudvägar utanför tätorter var bedömningarna ganska 

lika bland de som hade använt respektive inte hade använt dem. 

De ovägda medeltalen för kvalitetsfaktorerna på en skolbetygsskala 4–10 var: 

Tjänst medeltal Antal svarande 

Kommunala bibliotek 8,5 574 

Kommunala daghem 8,5 294 

Polisen 8,4 914 

Grundskolor 8,1 765 

Skattebyråer 7,9 551 

Tidsbeställningsbesök på hälsovårdscentral 7,9 612 

Jourbesök på hälsovårdscentral 7,8 346 

Huvudvägar utanför tätorter 7,5 412 

Svarande med något annat modersmål än finska fick också svara på frågan 

om de hade fått service på svenska om de önskat det. De svarande var 174 och 

70 % av dem hade fått service på svenska, 14 % hade inte fått service på svenska 

och 17 % hade inte velat ha service på svenska. 

År 2009 görs ingen barometer och i fortsättningen ska den kombineras med 

en enkät om webbtjänster inom den offentliga förvaltningen.

7 Utvärdering, revison 

och prognostisering i 

förvaltningsutvecklingen 

I sina revisionsberättelser tar Statens revisionsverk (SRV) ställning till reformer 

och fungerande förvaltning vid de granskade objekten. I effektivitetsrevisionsberättelserna 

(före 2009 verksamhetsrevisionsberättelser) har verket 

behandlat bland annat styrsystemen inom förvaltningen, till exempel inom 

enskilda förvaltningsområden (196–197/2009, 174/2009, 173/2008), läget inom 

resultatstyrningen (150/2007), större program och projekt, bland annat effekterna 

av regionala utvecklingsprogram (172/2008), genomförandet av regionala 

informationssamhällsprojekt (158/2008), utveckling och användning av 

autentiseringstjänster inom den offentliga förvaltningen (161/2008), reformer 

och verksamhet vid enskilda statliga organisationer, till exempel ombildningen 

av vissa verksamheter vid Sjöfartsverket till affärsverk (198/2009) och 

servicecentralerna inom inrikesförvaltningen (187/2009). 

Också riksdagens revisionsutskott, som inrättades 2007, har i sina betänkanden 

och utlåtanden pekat på utmaningar inom förvaltningen och i reformarbetet. 

Våren 2009 sammanställde utskottet en utredning av konsekvenserna 

av regionaliseringen. Texten har tidigare främst gällt statsrådets svar på utredningen. 

Synpunkterna från Statens revisionsverk och riksdagens revisionsutskott 

är viktiga eftersom de skyndar på förvaltningsreformer. 

De senaste åren har det gjorts en rad utvärderingar av olika förvaltningsorganisationer, 

förvaltningsreformer och effektivitetsbedömningar av vissa sektorer 

eller politikområden. Också i anknytning till de stora förvaltningsreformerna 

på senare tid har regeringen startat särskilda utvärderingsprojekt eller 

utvärderingsprogram. 

Ett exempel är programmet (ARTTU) för utvärderingsundersökning av 

kommun- och servicestrukturreformen som startade 2005. År 2008 startade en 

femårig programperiod då effekterna av reformen utreds i fråga om kommunala 

tjänster, demokrati och ledarskap, personal, kommunal- och lokalekonomi och 

fungerande samhällsstruktur. I projektet ingår också analys av planeringen av 

reformgenomförandet, av negativa effekter av reformen och av jämställdhetskonsekvenserna. 

Programmet är ett samarbetsprojekt där 40 kommuner del- 

103

104 

tar. De representerar olika typer av kommuner vad beträffar storlek, geografiskt 

läge och landsbygdsprägel. 

Förvaltningsförsöket i Kajanaland utvärderades i en halvtidsrapport som 

Tammerfors universitet publicerade 2005. Dessutom har förvaltningen sammanställt 

flera egna rapporter. Slutrapporten av utvärderingen blir klar 2010 

och utifrån slutsatserna kommer det att fattas beslut om förvaltningsstrukturen 

ska få en fortsättning eller inte. Regeringen lämnar en proposition till riksdagen 

hösten 2010. Resultaten av försöket utnyttjas under planeringsperioden i 

arbetet för att utveckla social- och hälsovården, utbildningen på andra stadiet, 

organisationen av regionernas utvecklingsuppdrag och kommunernas servicestruktur. 

I regionerna inverkar resultaten också på samordningen av den kommunala 

och den statliga verksamheten. 

Perioden 2009–2011 gör centrum för förvaltningsvetenskaper vid Tammerfors 

universitet som utomstående organisation en utvärderingsstudie av projektet 

för att utveckla regionförvaltningen (ALKU). Studien gäller reformen i sin 

helhet, de eftersträvade effekterna och bieffekter. Den första rapporten kommer 

i början av 2010 och behandlar målformuleringen, beredningsprocessen och 

utgångspunkterna. Slutrapporten i början av 2011 analyserar hur målen har 

uppfyllts till och med 2010 och effekterna av reformen. Rapporten ska också 

innehålla slutsatser och rekommendationer. Där ingår dessutom förslag till 

effektbedömningar 2011–2014. 

Programmet för elektronisk ärendehantering och demokrati (SADe) startade 

2009 och en utvärdering kommer i gång i början av 2010. Den utförs av oberoende 

utomstående aktör och kommer att fokusera på revision och användning 

av metoder och modeller, målformulering, åtgärderna i relation till målen och 

effekterna. Utvärderingen pågår hela programperioden och fortsätter delvis 

efter programmet fram till sommaren 2014. 

De senaste tjugo åren har finansministeriet gjort internationella förvaltningsutvärderingar 

med jämna mellanrum som stöd för förvaltningsutvecklingen. 

Det har nu gått nästan tio år sedan den senaste internationella utvärderingen 

var aktuell. 

År 2008 beställde finansministeriet en samlad bedömning av förvaltningen 

i Finland från OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) 

för att bara bättre förberedd på det kommande reformarbetet under regeringsprogramperioden 

efter nästa riksdagsval. Arbetet blir klart 2010. OECD har 

tidigare gjort en liknande analys av den samlade förvaltningen och den gällde 

Irland 2008. OECD har tidigare utvärderat bland annat elektronisk förvaltning 

och reglering i Finland och den här gången gäller länderrapporten förvaltningen 

i hela Finland. Fokus kommer dock att ligga på statsförvaltningen och prioriterade 

frågor är styrsystemet i sin helhet, kontakterna mellan förvaltningsnivåerna, 

e-förvaltning och en öppen och ansvarstagande förvaltning. 

Statsrådets kansli har tillsatt ett prognostiseringsnätverk fram till slutet av 

regeringsperioden 2011. Det är en samarbetslänk för och samordnare av minis-

teriernas prognostiseringsverksamhet. Ett av de viktigaste målen för nätverket 

är att prognoserna ska få bättre genomslag i beslutsfattandet och att prognostiseringsarbetet 

vid ministerierna ska samordnas bättre. 

Ministerierna anmodas 2010 att sammanställa en framtidsöversikt för sina 

respektive förvaltningsområden. De utarbetas av tjänstemän och ska sträcka sig 

10–15 år framåt i tiden och bedöma utvecklingsbilder, problem och förslag till 

lösningar. Kansliet sänder översikterna till de partier som är representerade i 

riksdagen för att de ska kunna utnyttja dem bland annat vid överläggningarna 

om regeringsprogrammet. Innan planeringsperioden inleddes sammanställde 

prognostiseringsnätverket en gemensam omvärldsbeskrivning som bakgrundsmaterial 

för ministeriernas framtidsöversikter. 

Finansministeriet kommer att sammanställa en framtidsöversikt över förvaltningspolitiken 

och utnyttjar då OECD:s rapport om Finland och de svar 

som ministerierna lämnat med anledning av denna utredning. 

105

106

8 Det fortsatta reformarbetet 

Som stöd för de kommande strategierna i förvaltningspolitiken kommer 

finansministeriet 2010 att sammanställa en förvaltningspolitisk framtidsöversikt 

för de politiska partierna och då utnyttja OECD:s rapport om Finland 

som kommer samma år. Finlandsrapporten och OECD:s indikatorer kommer 

även rent allmänt att utnyttjas i målformuleringen och genomförandet 

av utvecklingsarbetet. Framtidsöversikten ger en kunskapsbas och förslag till 

strategier för utvecklingen och reformen av förvaltningen under nästa decennium. 

De närmaste åren kommer myndigheterna i hög grad att koncentrera sig på 

större helheter i omstruktureringen och utvecklingen av den statliga centralförvaltningen. 

En tydlig trend är att arbetet allt mer fokuseras på tvärsektoriella 

lösningar. Regionförvaltningsreformen träder i kraft den 1 januari 2010. Den 

ger bättre möjligheter att lyfta över rikstäckande uppgifter från centralförvaltningen 

till att bli specialiserade uppgifter vid de nya regionförvaltningsverken. 

Enligt uppdragsbeskrivningen för regionförvaltningsreformen är målet 

att inventera uppgifterna vid alla regionala förvaltningsmyndigheter utan att 

någon myndighet utesluts. Utredningsuppdraget begränsades till uppgifterna 

vid länsstyrelserna, arbetskrafts- och näringscentralerna, de regionala miljöcentralerna 

och bland de övriga regionala förvaltningsmyndigheterna åtminstone 

uppgifterna vid vägdistrikten och arbetarskyddsdistrikten, uppgifterna vid 

landskapsförbunden och indirekt inom den offentliga förvaltningen åtminstone 

uppgifterna vid skogscentralerna. Uppgifterna vid de fem förstnämnda 

myndigheterna och uppgifterna vid miljötillståndsverken sammanförs från 

och med den 1 januari 2010 till närings-, trafik- och miljöcentraler och regionförvaltningsverk. 

Genom reformen har regionförvaltningen fått en ny struktur som bättre 

möjliggör att nya uppgifter tillförs den nya förvaltningsstrukturen. Tack vare 

de nya regionförvaltningsmyndigheternas roller, uppgifter och styrsystem kan 

ändringar göras flexibelt om det behövs. När reformen träder i kraft startar det 

fortsatta arbetet med att samla nya funktioner till regionförvaltningsverken 

och närings-, trafik- och miljöcentralerna. 

Upplösningen av häraderna, reformen av den statliga regionförvaltningen, 

kommun- och servicestrukturreformen och de stora omstruktureringarna av 

107

108 

distrikten för den statliga lokalförvaltningen ger anledning att utreda om den 

statliga lokalförvaltningen bör revideras. 

Hur kommun- och servicestrukturreformen ska fortsätta beskrivs i en redogörelse 

till riksdagen. 

I reformerna av styrsystemen kommer den nuvarande modellen för resultatstyrning 

att ses över utifrån rekommendationerna från projektet för att utvärdera 

styrsystemen och bättre stödja behovet att i högre grad styra finanspolitiken, 

den offentliga serviceproduktionen och ett betydligt större förvaltningsövergripande 

samarbete. Samtidigt startar stödinsatser för att reformen ska 

kunna genomföras och förankras med framgång. Målet är vidare att aktörerna 

inom resultatstyrningen ska kunna reagera snabbare och utnyttja styrmodellen 

vid plötsligt påkomna utvecklings- och förändringsbehov. 

Statens produktivitetsprogram kommer att fortsatt verkställas enligt rambesluten. 

Arbetet inriktas på att starta och hjälpa vidare strukturella, operativa 

och it-inriktade reformer som medverkar till att statens behov av arbetskraft 

minskar utan att man behöver ge avkall på målen för tillgången till och 

kvaliteten på servicen eller utvecklingsinsatserna för de mänskliga resurserna 

och välbefinnandet i arbetet eller målet att människor ska arbeta kvar längre. 

It-politiken inom den offentliga sektorn kommer i ökande omfattning att 

inriktas på en gemensam it-verksamhet. I hanteringen av it-projekt införs en 

livscykelmodell. På så sätt kan alla projekt utmynna i ett fungerande och testat 

system och en livscykelplan. Där kommer introduktionsplaner och beräkningar 

av kostnads-nyttokvoten att spela en extra stor roll. Informationsförvaltningen 

kommer att gynna öppna program alltid när det är möjligt. Effekterna och synligheten 

ska öka beträffande den totala arkitekturen, till exempel VALTASA och 

JHS-rekommendationerna,inom hela den offentliga förvaltningen. Ett alternativ 

som i fortsättningen ska undersökas är om det går att införa bindande bestämmelser. 

Miniminivåer för informationssäkerheten och IKT-beredskapen inom 

statsförvaltningen ska enligt planerna läggas fast centralt. Informationssäkerheten 

och beredskapen är viktiga delområden i ledarskap, kompetens, funktioner, 

tjänster, upphandlingar och system. 

Spetsprojekten i statens it-strategi fortsätter att genomföras. Dessutom uppdateras 

strategin 2010. Programmet för elektronisk ärendehantering och demokrati 

(SADe) pågår fram till 2014 och tar sikte på att utveckla e-tjänsterna och 

deras interoperabilitet i hela den offentliga förvaltningen. 

I personal- och ledarskapspolitiken bevakar finansministeriet aktivt och 

förutser förändringar i förvaltningsomvärlden. Riktlinjerna för personalpolitiken 

integreras i förvaltningspolitiken och förvaltningsutvecklingen. Ledarskapet 

vid ämbetsverken och deras arbetargivarroll får stöd i en förvaltning stadd 

i förändring, bland annat så att statens arbetsmarknadsverk och Statskontorets 

enhet för personaltjänster samarbetar intensivt med målet att genomföra personalförändringar 

framgångsrikt. Ledarpolitiken kommer fortsatt att genomföras 

målmedvetet i samarbete med ministerierna för att staten ska kunna locka

till sig kvalificerade ledare, utveckla dem metodiskt och stötta dem för att de 

ska ha framgång i sina uppdrag. Inom den närmaste framtiden innebär detta 

bland annat att utnämningskriterierna och utnämningsprocesserna ses över, 

att kriterierna och praxis för att bedöma ledningen revideras och att de gemensamma 

utvecklingsprogrammen fortsatt gäller. I samråd med ämbetsverken 

ska det utarbetas ett konkurrenskraftigt varumärke för statsförvaltningen med 

anknytande budskap. Syftet är att gardera sig inför den hårdnande konkurrensen 

om arbetskraften de närmaste åren. 

109

FINANSMINISTERIET 

Snellmansgatan 1 A 

PB 28, 00023 Statsrådet 

Telefon (09) 160 01 

Telefax (09) 160 33123 

www.finansministeriet.fi 

40b/2009 

Finansministeriets publikationer 

December 2009 

ISSN 1797-9714 (pdf) 

ISBN 978-952-251-037-2 (pdf) 

TEMATA FÖR 

FM:S 

PUBLIKATIONSSERIE: 

Budgeten 

Utvecklande av förvaltningen 

Kommunerna 

Styrning och 

redovisningsskyldighet 

Finansmarknaderna 

Ekonomiska och 

finanspolitiska 

översikter 

Statens arbetsmarknadsverk 

Beskattning

Bättre service - effektivare förvaltning

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?