Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

DOKUMENTET
att fråga om vi varit straffade eller blivit varnade för lösdriveri.
Han fick naturligtvis nekande svar och när dom så inte heller
kunde hitta oss i sina böcker tycktes han bli allt annat än
glad. Han såg riktigt ledsen och tvär ut, antagligen för att han
skulle bli tvungen att skiljas från vårt trevliga sällskap. Vi fick
gå med uppmaningen att inte stanna i stan mer än en dag såvida
vi inte hade utsikter att få jobb, men vi fick inte gå där i
onödan. Nåja, vi tänker inte stanna i evighet, här finns inget
jobb så vi sticker i morgon, så det blir inte länge han får glädje
åt att ha ett par raska grabbar inom sitt distrikt.
När vi kom ut tyckte Nisse att jag skulle gå och bli lite putsad
på huvudskallaplatsen, » det är säkert ditt långa hår som
gjorde att han körde på oss». Jag ramlade in till en »barrbis»
och blev »shinglad». Sen gick jag in i en bageributik för att
köpa lite, lite bröd. Där satt en gammal mamsell bakom disken
och en annan gammal mamsell vankade fram och tillbaka, också
bakom disken. Det var lätt att se att dom hade tråkigt. Antagligen
ägde dom butiken och hade inget annat för sig än att
strutta fram och tillbaka. Där var också en jänta i 18–19 årsåldern,
affärsbiträde och ensamjungfru på samma gång. Detta
uppfattade jag i en enda blick. Det var jäntan som tog emot,
jag började fråga efter priserna på olika brödsorter. Jag kände
på mig hur de gamla nuckorna misstänksamt synade mig. Jag
fastnade för en 25 öreslimpa. Jäntan tog limpan och började
stoppa ner den i en påse, men hon hade egendomligt svårt att
få ner den, hon måste böja sig ner bakom disken ett ögonblick,
men så var det äntligen klart och hon lämnade mig påsen. Jag
uppfattade ett ängsligt och oroligt uttryck i hennes ögon, jag
blev förbryllad, det fanns inte där när jag kom, varför nu? Jag
betalade och gick mot dörren samtidigt som jag lyfte upp påsen
under armen, då förstod jag, kände inte bara limpan utan
även några småbröd. I dörren vände jag mig om, jäntans och
mina blickar möttes, hur kan inte ögon tala? Jag såg att hon
förstått att jag genomskådat hennes »bedrägeri», det ängsliga
uttrycket i hennes ögon hade efterträtts av en humoristisk
glimt. De gamla såg ingenting, begrep ingenting, de var överlistade.
Jag var förvånad, jäntan riskerade tillrättavisning eller
utskällning om nuckorna kommit underfund med hennes tilltag,
likväl tog hon risken! Hade den här unga jäntan större erfarenhet
av livet än många gamla s k förståndiga människor,
eller var det bara en lust att lura de gamla? Dagen avslutades
med sömn på ett bygge.
Lördagen den 10 maj. Vid sextiden lämnade vi bygget och efter
de vanliga preludierna gick vi till Avesta. Där fanns inget jobb
att få så vi fortsatte till Krylbo. Jag har börjat få problem med
fötterna igen. Förr fick jag blåsorna ovanpå, nu får jag dem
under fötterna.
Det blir hål på strumpan, kanten rullar sig och så är där en
blåsa. Det blir många innan strumpan är slut. Av avdelningens
kassör fick vi veta att avdelningen inte är särskilt stabil, att man
inte hade någon reshjälpskassa och att det inte fanns jobb. Vi
10 • ARBETARHISTORIA 4/2010
fick 50 öre av honom. På en bondgård fick luffare ligga i stallet,
där var många före oss, men stallet var stort så vi fick plats.
Söndagen den 11 maj. Vi steg inte upp förrän vid 9-tiden, i natt
har vi inte frusit. Så småningom startade vi mot Västerås. På
två bondgårdar efter vägen fick vi den obligatoriska hårda
mackan och som tur var fick vi riktigt god skummjölk till. Vid
niotiden på kvällen kröp vi in i en lada.
Måndagen den 12 maj. Vi knallade till Västerås. På kooperativa
måleriaffären fick vi 1 krona av grabbarna, på avdelningens
expedition, Storgatan 2H, fick vi 2 kronor i reshjälp och 50
öre av kassören, men något jobb – icke.
På Timmermansgatan åt vi för 1 krona smörgåsbord, stekt
potatis och makrill, fattiga riddare med lingon, kaffe och vetebröd.
Man kunde äta så mycket man orkade. Det är verkligen
underbart att få äta lagad mat ibland. Vi köpte ett paket
The Farmer att stoppa i piporna och mådde riktigt gott.
Västerås är en ganska stor stad, här skulle jag gott kunna trivas.
ASEA är tydligen den stora industrin här. Vid åttatiden på
kvällen gick vi norröver uppåt Svartådalen. Stan tog fort slut,
sen kom en del villakvarter och därefter kolonilotter mellan vägen
och ån. Det var underbart väder, solen hade gått ner, månen
stod rund och gul över staden, och så skog och bergknallar
på båda sidor av den långa smala dalen. Magen var mätt, tobak
hade man att stoppa i pipan, hur skulle man då kunna göra annat
än njuta i fulla drag. Efter strövtåg på en trolsk skogsstig hittade
vi vid midnatt en lada som blev nattlogi.
Tisdagen den 13 maj. In i Västerås igen, runt på arbetsplatserna,
inget jobb, men av målarna fick vi totalt 347 öre. Vi köpte
för 25 öre bröd och för 50 öre korv och så tog vi en slät kopp
kaffe till det. Nere vid hamnen låg en massa segel- och motorbåtar.
Där målades och stods i värre med vårputsningen,
fast dom var nog amatörer hela bunten. En låg och målade
namn på sin båt, Nisse tyckte väl att det såg för sorgligt ut, så
han tog penseln från honom och målade dit namnet. Som belöning
för visad arbetsvillighet fick han en stor cigarr. Han var
förbannat mallig över den, han menade att det i alla fall är något
han förtjänat i år. Sist var vi ut till Thure Streng, han sa
att vi kunde komma till verkstan i morgon klockan 07.30 så
skulle han se om där blev något jobb. Det är äntligen en liten
ljusning, kanhända vår luffarturné är slut här. Nisse dillade
hela kvällen om hur härligt det ska kännas att börja jobba och
få ett rum och äta på matos och få ordentliga kläder och vid en
kaffe och en cigarett låta tankarna gå tillbaka till luffarlivet, jag
nickade instämmande. Vi tog nattkvarter på ett nybygge.
Onsdagen den 14 maj. På utsatt tid var vi på verkstaden, Vasagatan
16, där var bara en lärgrabb som hälsade från mäster att
han inte fått det jobb som han räknat med, så det fanns inget
arbete. För 25 öre köpte Nisse en lös skjortkrage, jag köpte en