Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

LEDARE
Den biografiska vändningen
häromdagen kom ett erbjudande om att prenumerera
på Vi biografi, därtill var senaste numret
av tidskriften Företagsminnen rubricerat »Att
skriva biografier» och i våras släpptes megaprojektet
Sveriges statsministrar under 100 år.
I augusti tipsade både Svenska Dagbladet och
Dagens Nyheter om de 62 personmuseer som
finns i Sverige. Det är ett otroligt uppsving för
historia som utgår ifrån individen och detta inte
bara inom populärhistoria utan också inom
forskningen. Historiska biografier når inte bara
ut till en intresserad allmänhet om vi får tro
bokutgivning och försäljningssiffror, utan verkar
också vara en bra inkomstkälla för olika
förlag.
Biografier skapar med sin tydliga kronologi
en efterlängtad röd tråd som ger historia sin legitimitet
oavsett om det handlar om levande eller
döda människor. Biografier kan användas
som ett lackmuspapper, som Sidsel Ericksen
formulerade det en gång i tiden, som ger utslag
på frågor om den historiska kontexten. Eller så
kan man ha en annan ingång med ambitionen
att kunna förstå en individ bättre genom att se
den i sin historiska kontext. Medan den första
ingången handlar om en form av socialhistoria,
dit många kollektivbiografier kan räknas som i
först hand produceras av forskare och huvudsakligen
i vetenskapligt syfte, så handlar den andra
formen av biografi ofta om att förstå individens
val och vänder sig till en bredare publik.
frågan är givetvis vilka individer som väljs
för att väcka allmänhetens intresse? Betraktat
från ett folkbildningsperspektiv är de 22 statsministerbiografierna
just genom sin form
– tunna pocketböcker – en mycket tilltalande
idé. Men projektet som helhet och kanske inte
så mycket de enskilda bidragen har kritiserats
som ett projekt om, av och för män och som en
fortsättning av en traditionell kungahistoria för
demokrater. Det är helt enkelt ett projekt om
den politiska eliten.
Det kan lätt uppstå intrycket att biografier
om en och samma person produceras på löpande
band och det handlar ofta om personer som
även en bredare allmänhet är rätt väl informerad
om. Att man vill veta mycket om politikens
elit är kanske inte så konstigt, det handlar om
makt. Men det handlar också om att det är personer
som har varit måna om sitt eftermäle och
som av det skälet har lämnat in ett visst material
till arkiven. Sådant material lämnas sällan av
helt vanliga människor och just av det skälet är
biografin ingen bra genre för att förmedla historien
om folkets vardag, för att inte tala om
människor som får en underordnad position i
samhället till en bredare publik. Det är heller
inte alla delar av den samhälleliga elitens historia
som syns i dessa biografier. Memoarer av
eller biografier om fackliga ledare eller kvinnliga
politiker hör till undantaget.
Det är inte meningen att förkasta biografier
som en genre som förmedlar historia till en
bredare publik, här finns det många goda sidor,
men denna form av historieförmedling ska
kompletteras med andra former av populärhistoria
som också bör omfatta andra delar av samhället.
Det krävs att det akademiska systemet
accepterar förmedlingen av forskningsresultat
till en bredare publik som en forskningsmerit.
Då kanske glappet mellan historiebruk och
forskning kan minska något. Det finns mycket
att göra, lika bra att börja på en gång.
i detta nummer av Arbetarhistoria skriver
Gunnel Karlsson om villkoren för Ulla Lindström
och Inga Thorsson och Renée Frangeur
skriver om bilden av Kerstin Hesselgren. I dokumentet
presenterar vi ett avsnitt ur målaren
Arnold Palms memoarer som ursprungligen
enbart skrevs för den egna familjen.
ARBETARHISTORIA 4/2010 •3