Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

NYHETER FRÅN ARAB
mödanden». Kortet, adresserat till Social-Demokratens redaktion,
nådde inte Branting i Stockholm. Det skickades vidare
Poste restante till Amsterdam där Branting var på Internationella
socialistiska byråns sammanträde den 10 november. En
poststämpel upplyser om att kortet ankom till Amsterdam den
17 november. Då var Branting inte längre kvar i Amsterdam
(den 13 och 14 november var han i Bryssel på väg hem). Men
han måste ha fått det så småningom för det finns i korrespondensen
i hans personarkiv.
Den 8 november 1907 kom Clara Zetkin med ytterligare
en önskan om en artikel, denna gång en »mycket noggrann
och tillförlitlig» artikel om kvinnornas begränsade rösträtt i
Norge. 1907 hade skattebetalande kvinnor i Norge fått politisk
rösträtt och valbarhet. På nytt ber hon Branting om att
förmedla någon artikelförfattare. Om Branting möjligen skrev
en sådan artikel också eller om han lyckades få någon annan
författare har jag inte lyckats få fram.
Det intressanta med Clara Zetkins brev till Branting är att
de visade att kontakterna med den svenska socialdemokratiska
kvinnorörelsen inte var så utvecklade att det gick att träda
i direkt förbindelse utan att det behövdes »omvägen» via den
socialdemokratiska rörelsens mest kände man, Hjalmar Branting.
»Omvägen» kan samtidigt ses som ett taktiskt drag för
att öka betydelsen av kvinnorörelsen och dess krav inom det
svenska socialdemokratiska partiet och inom arbetarrörelsen i
Sverige.
De svenska kvinnorna deltog inte i den tyska kvinnokonferensen
i Mannheim 1906 men en kort notis om konferensen
finns i Morgonbris nr. 3, september 1906. Sverige var däremot
representerat genom en deltagare på den av Clara Zetkin initierade
Första internationella socialistiska kvinnokonferensen
i Stuttgart i augusti 1907 där grunden lades för en kvinnointernational.
Borlänge kvinnoklubb delegerade Maria Kvist.
Stockholms allmänna kvinnoklubb hade föreslagit henne på
kvinnoförbundets VU-möte den 14 augusti 1907 – eftersom
hon »ändå var där». Hennes man, Fabian Månsson, tillhörde
den svenska delegationen till internationella socialistkongressen
i Stuttgart och hon följde med. Men »frågan fick förfalla»
eftersom hon ju redan utsetts av Borlänge kvinnoklubb. I diskussionen
framkom att den interna kommunikationen inte
fungerat tillfredsställande. Anna Sterky, en av pionjärerna
inom kvinnorörelsen och Morgonbris första redaktör efter
1904, hade emottagit inbjudan till konferensen men inte »underrättat
härom, så att frågan i tid kunnat tagas till behandling».
Mot denna kritik svarade Anna Sterky att Maria Kvist
i vilket fall inte hade kunnat skickas som representant då man
inte hade någon kännedom om hennes inställning till fattade
beslut. I Morgonbris 1907, publicerades »Några ögonblickbilder
från Stuttgart» av Maria Quist (med denna stavning) och
en sammanfattning av resultaten från denna första internationella
konferens, för övrigt skriven av Wilhelm Jansson. 5
52 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Brev till Ruth Gustafson 1910
1910 är situationen en annan. I samband med socialistinternationalens
kongress i Köpenhamn 1910 ägde den Andra internationella
kvinnokonferensen rum den 26–27 augusti. Med
anledning av denna konferens skrev Clara Zetkin den 10 maj
ett längre, niosidigt brev till Ruth Gustafson, ordförande i socialdemokratiska
kvinnoförbundet 1907–1910 och redaktör
för Morgonbris 1908–1910 (också 1917– 1920). Hon svarade
samtidigt på ett brev från Ruth Gustafson. Clara Zetkin behandlar
först kvinnokonferensen. Den skulle äga rum före den
allmänna socialistiska kongressen för att där kunna lägga fram
gemensamma motioner från kvinnokonferensen. Dagordningen
skulle innehålla tre punkter: 1. regelbunden kontakt
mellan de olika ländernas kvinnoorganisationer; 2. allmän rösträtt
för kvinnor; 3. statliga åtgärder för omvårdnad av mödrar
och barn. Denna dagordning hade godkänts men samtidigt
hade ytterligare en mängd ämnen föreslagits som det
skulle behövas en konferens för, inte »på två dagar utan tre
månader». Clara Zetkin förordar få punkter som kunde diskuteras
»grundligt». Vad gäller punkterna 2 och 3 så ser hon
det som konferensens uppgift att formulera »vissa allmänna
riktlinjer – utan att bortse från de olikartade förhållandena i
de enskilda länderna och utan att schablonisera». Detta enligt
ett typiskt förhållningssätt under Andra internationalens period:
det är de anslutna organisationerna som är suveräna och
avgör om de vill eller kan omsätta de internationella besluten
som bara är vägvisande rekommendationer.
Clara Zetkins önskan är att den svenska kvinnoorganisationen
deltar i konferensen för att få till stånd en »beständig
och regelbunden anslutning till de kvinnliga partikamraterna
i andra länder». Anslutningen till Kvinnointernationalen är
enligt Clara Zetkin »enkel». Man utnämner en kontaktperson
som är »förpliktigad» att informera om organisationen,
situationen och politiska aktiviteter i respektive land, om kvinnorörelsens
utveckling och om de kvinnliga arbetarnas ställning.
Detta kan ske i form av artiklar – för längre artiklar får
man ett honorar – notiser eller »personliga informationsbrev».
Dessa kommer att publiceras i Die Gleichheit, främst under
rubriken »I. K.: Internationale Korrespondenz». Kontaktpersonen
i sin tur har »plikten» att sprida dessa internationella
informationer i sitt land.
Clara Zetkin upplyser om att hon som Kvinnointernationalens
sekreterare för närvarande har regelbundna kontakter
med Österrike, Böhmen, Schweiz, Holland, England, Frankrike,
Finland, Ryssland, Polen och USA. Sporadiska kontakter
förekommer med Danmark, Belgien och Italien. Sedan
länge står Sverige och Norge på önskelistan. Med Sverige har
det funnits brevkontakter, nämligen med Kata Dalström, sedan
1897 den enda kvinnan i SAP:s styrelse, som Hjalmar
Branting hade rekommenderat. Men kontakten fungerade inte
tillfredsställande eftersom Kata Dalström bara skrev på svenska,
och Clara Zetkin inte hade någon som kunde översätta