Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

Arnold Palm vid Örebro slott. – Rakstuga i bäcken.
filmrulle och ett rakblad och så hade vi 2 öre kvar. Vi mötte en
målare som vi träffat på avdelningens expedition. Han bjöd
oss på kaffe, smörgåsar och wienerbröd, en ask Bridge och en
ask tändstickor och dessutom fick vi av honom 2 kronor och
10 öre!! Vilken bussig kompis!! Vi vandrade vidare. Kolbäcks
målarmästare hade inget jobb åt oss, men vi fick 1 krona. Vi
fortsatte mot Köping. Vid tiotiden på kvällen var vi inne på
några bondgårdar och försökte köpa mat. En del hade inte så
dom kunde, en del låste om sig, en del hade lagt sig, men till
slut kom vi till en gård där dom var uppe och inte rädda för
oss. Moran höll på att stryka kläder. Hon tyckte att det inte
var matdags, men om vi ville ha smörgåsar så gick det för sig.
Hon satte fram 4 mjuka och 2 hårda smörgåsar och en tillbringare
med mjölk. Vi satte i oss rubb och stubb och frågade
vad det kostade. »Det kostar inte något» sa hon, men det var
lätt att se att hon inte menade det, så med Nisses goda minne
sa jag » det e klart att det kostar» – »nä, jag brukar inte sälja
mat så jag vet inte vad jag ska ta» sa hon. Jag lade 1 krona på
bordet och så gick vi. Att gumman blev glad syntes väl. Vi fortsatte
till 4 kilometer från Köping där vi i brist på lador gick
upp till en gård och hoppade upp på höskullen.
Torsdagen den 15 maj. Vi vaknade vid 4-tiden till en mycket
blandad kör, hästar gnäggade, kor råmade, får och getter bräkte,
svin grymtade och skrek, en tupp gol och hönsen kacklade.
Vi kunde inte undgå att höra, vi låg ovanpå alltsammans. Men
vi somnade igen. Sen var det någon uppe hos oss och slängde
ner hö i tre omgångar utan att upptäcka oss. Höskullen var
varm och god så klockan blev 9 innan vi hoppade ner och gick
till Köping. Där fanns fyra mästare, men inget jobb. Av en av
dem fick vi 70 öre, av avdelningens kassör fick vi 150 öre i
reshjälp och av en annan målare 100 öre. Köping är den första
stad vi kommit till där alla avdelningsmedlemmar, 16 stycken,
står i kondition. Vi gick en mil, resten av vägen fick vi åka
bil, och kom till Arboga vid femtiden på eftermiddagen.
Det är många som stryker längs vägarna som »tramps», och
nu när man är en av dem upptäcker man att det är massor. Om
man kunde samla dem på en plats blev det en stor armé. I dag
t ex har vi mött minst 30-talet luffare. När man ute på vägen
möter en luffare blir mötet ungefär så här: »Tjänare» – »tjänare»
– »e du på resa?» – »ja» – »var kommer du ifrån?»
– »från X-stad» – »de var väl vrångt på den stan» – »åja, men
det ordnade sig» –»jasså, ja jag kommer från Y-byn, de e en rätt
bra plats, ska till Z-köping, de e inge vidare sta. Hur e bönderna
här, man får väl ligga?» – »ja för fan, de går bra» – »jasså, ja
mors» – »ja hej». Det är skepp som mötas och går vidare. Dom
gamla luffarna har en förbluffande förmåga att se att man är på
luffen, även när man möter dem inne i städerna. Kommer dom
från en trakt där det finns något ställe, där man kan få äta eller
ligga, så lämnar dom adressen och så är dom försvunna igen.
En stor del är nasare, några t o m på cykel. De gamla luffarna,
över 40 år, har visserligen gamla kläder och skor, en del hela
och ganska snygga, andra mer eller mindre trasiga, men dom
försöker alla att se så respektabla ut som möjligt, alltid tvättade
och borstade. Dom som varken tvättar eller borstar sig är
en liten minoritet som närmast måste betraktas som original.
För oss slutade dagen som vanligt i en lada.
Fredagen den 16 maj. Ladan var kall, så halv sju hade vi fått nog.
Vi gick in till Arboga, konstaterade att där inte fanns jobb, att
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 11