Tron i ett kyrkohistoriskt författarskap. Exemplet Sven Göransson

Nyaristotelismens segertåg gick dock inte att hindra, detta så mycket mindre som Aristoteles
inte var någon nymodighet ens i Sverige. Bland andra reformatorn Philipp Melanchton, vars
teologi hade en stark ställning i Sverige, hade anknutit till honom i sin teologi. 1
Detta som en allmän bakgrund. Vad beträffar de teologiska kontroverserna i Tyskland under
1600-talet i mera speciell mening kan följande sägas. Och nu anknyter jag direkt till Göranssons
framställning i Ortodoxi och synkretism.
De teologiska kontroverserna utmynnade från mitten av århundradet i den synkretistiska
striden, eller som Göransson benämner den, kontroversen mellan ortodoxi och synkretism.
Göransson kan också synonymt tala om uppgörelsen mellan Wittenbergteologi och Helmstedtteologi.
Sättet att se på kristologin tydliggör enligt Göransson de karakteristiska skillnaderna
mellan de båda riktningarna. Av den anledningen fördjupar sig Göransson
genomgående i hur teologerna på respektive håll behandlade kristologin.
Göranssons intresse för kristologin berodde således inte på att Göransson hade som mål att
specialstudera just den kristologiska frågan. Det hade istället sin grund i att Göransson
använde kristologin som en schibbolet för att karakterisera och skilja den ena teologin från
den andra.
Mera precist uttryckt kan man säga att Göransson undersöker hur teologerna i Tyskland såg
på Jesu gudomliga respektive mänskliga natur samt hur de förstod de två naturernas relation
till varandra. Detta gör han för att se var de analyserade teologerna hörde hemma teologiskt.
Därefter redovisar Göransson hur de svenska kyrkomännen beskrev motsvarande relationer,
detta för att kunna placera in dem på skalan mellan ortodoxi och synkretism.
På liknande sätt som kristologin löper frågan om Konkordieformelns ställning genom hela
avhandlingen som ett slags lösenord. Göransson visar att ställningstagandet för eller emot
denna bekännelseskrift, som en för den svenska kyrkan grundläggande
bekännelseformulering, indikerar på vilken sida man stod i den pågående teologiska striden.
Samtidigt antyder ställningstagandet för eller emot Konkordieformeln hur man såg på kyrkans
självbestämmanderätt. De som var för Konkordieformeln betonade kyrkans
självbestämmanderätt oavsett nationella gränser, medan de som var mot den, värnade om det
egna landets rätt till teologisk särart.
Mot Konkordieformeln som en för den svenska kyrkan grundläggande bekännelseformulering
vände sig de av Melanchthon och Helmstedtteologen Calixtus påverkade svenska
kyrkomännen medan de av Wittenbergteologi och Calovius influerade verkade för den. Allt
detta oavsett att det rådde samsyn om att Konkordieformeln var en nyttig och uppbygglig
skrift. Orsaken till detta kommer att framgå av den närmare beskrivning av de båda teologiska
riktningarna som här följer.
I Tyskland pågick som sagt från 1645 den synkretistiska striden där Wittenbergteologin, med
Abraham Calovius som främste företrädare, anklagade helmstedtteologin, vars upphovsman
var Georg Calixtus, för unionism och synkretism.
1 Lindroth 1975, s 128-140
16