Tron i ett kyrkohistoriskt författarskap. Exemplet Sven Göransson

inställning till Guds nåd. Wittenbergteologernas tal om delaktigheten i Kristus som en
substantiell, oföränderlig besittning, var främmande för Helmstedtteologerna.
Helmstedtteologin var inte enbart beroende av traditionen från Melanchthon. Den var också
till skillnad från Wittenbergteologin också bestämd av den nya naturrätten liksom av en
förbättrad filologisk metod.
Helmstedtteologerna förutsatte, gentemot Wittenberg, rätten till teologisk särart och
självständighet. Detta innebar att endast de läroformuleringar som man i ett land hade beslutat
sig för var giltiga. Dessutom stod man ofta i ett starkt beroendeförhållande till överhet och
statsmakt. Göransson talar i detta sammanhang om ”nationalkyrklighet” eller ”territorialkyrklighet”
till skillnad från ”den internationella konfessionalismen”, som företräddes av
Wittenbergteologin.
Vad kommer då Göransson fram till? Hur stod de svenska kyrkomännen gentemot dessa båda
riktningar?
Göransson påvisar att den svenska teologin, med uppsalafakulteten i spetsen, under hela den
undersökta perioden byggde på traditionen från Melanchthon trots ett tilltagande behov av
preciserade bekännelseformuleringar. Det betyder att man i allmänhet tänkte mer
Helmstedtteologiskt än Wittenbergteologiskt. Åtminstone ställde man sig i allmänhet inte
bakom Wittenbergteologernas anklagelser att Helmstedt företrädde en unionistisk teologi.
Med detta menade Wittenbergteologerna närmast en oklar teologi mitt emellan lutherdom och
kalvinism, fjärran från den absoluta sanningen. Striden mellan de två riktningarna betraktade
de svenska teologerna som en strid om skolfrågor.
Nu var emellertid teologisk analys inte det enda i Ortodoxi och synkretism. Göransson har
dessutom behov av att visa hur teologin påverkades av den situation i vilken den kommit till
och han observerar noggrant hur teologin i sin tur påverkade det politiska och kyrkopolitiska
handlandet.
Vad Göransson observerar beträffande teologins känslighet för de politiska konjunkturerna
liksom teologins förmåga att påverka, intresserar mig mer än annat. Jag skall därför avsluta
denna introduktion av Ortodoxi och synkretism med att översiktligt redovisa vad Göransson i
dessa stycken kommit fram till.
Göransson följer hur teologin förändrades och utvecklades i och med att den allt mer smälte
samman med en på aristotelisk filosofi grundad verklighetsuppfattning. Aristotelismen gick
som vi ovan antytt segrande fram i Europa och blev i Sverige från omkring 1600 alltmera
dominerande. Trostolkningen tenderade därigenom att bli invävd i en specifik filosofiskt
grundad helhetssyn där allt i bibeln förstås utifrån denna bestämda helhetssyn. Det räckte inte
som tidigare att mera osofistikerat bygga på bibeln och tidiga kristna bekännelseformuleringar.
Denna teologins utveckling i ”skolastisk” riktning var så stark att den inte kunde
förhindras trots försök från högsta ort. Varken Karl IX, den unge Gustav II Adolf eller
drottning Kristina förmådde förhindra detta. Göransson påstår generaliserande att
kungamakten genom stöd eller motstånd försökt styra den teologiska utvecklingen. Resultatet
18