Tron i ett kyrkohistoriskt författarskap. Exemplet Sven Göransson

var starkt ifrågasatt och debatten i frågan omfattande ända fram till representationsreformen
1865.
Nu var det inte bara prästernas rätt att representera folket som var satt under debatt. Hela det
svenska ståndssamhället framstod under den första hälften av 1800-talet som föråldrat och en
representationsreform var på sikt oundviklig. I ett allt mer expansivt samhälle, där nya
samhällsgrupper trätt fram och vunnit inflytande, kunde folket omöjligen låta sig
representeras enbart av de fyra stånden. Partiella reformer genomdrevs för att vidga
underlaget för representationen, men det var svårt att övertyga särskilt adeln och prästerna om
att deras tid som exklusiva riksdagsstånd hade runnit ut och att en radikal nyordning var av
nöden. Det är i detta sammanhang Göranssons undersökning står. 1
Göransson inleder med en bakgrundsteckning och därefter lägger han fram sitt stoff i
kronologisk ordning. Bakgrundsteckningen kan sammanfattas på följande sätt.
I och med 1600-talets naturrätt inleddes en utveckling som med tiden skulle få påtagliga
följder för synen på kyrkan. Ett teokratiskt betraktelsesätt på kyrka och samhälle skulle
komma att ersättas av ett mera inomvärldsligt. I detta immanenta betraktelsesätt gavs staten
uppgiften att tillgodose det allmännas bästa. Den sanna kyrkan var en andlig storhet, dess
ändamål moraliskt. Kyrkans uppgift var att befrämja kärleken människor emellan. Det i
kyrkan som rörde lära, dogmatik, konfession och institution tillhörde däremot inte kyrkans
sanna väsen. Under slutet av 1700- och början av 1800-talet var detta ”spiritualistiska”
kyrkobegrepp förhärskande i Sverige. Göransson exemplifierar med kantianen, professor
Daniel Boethius, som i klartext sade att den sanna kyrkan var osynlig och den empiriska en
statsinrättning. Den gammalprotestantiska konfessionellt motiverade grunden för
prästeståndets deltagande i riksdagarna var därmed undanryckt.
Med detta som bakgrund redovisar sedan Sven Göransson hur motiveringarna för och emot
prästernas representationsrätt ändrade karaktär från 1809 till 1847. Det handlar om drastiska
kast i argumentationen. Tillsammanstaget visar det sig att prästerna ändrade sina argument allt
eftersom det gynnade deras ställning. Deras överordnade mål var att behålla sitt inflytande i
samhället och sin representationsrätt.
Man kan sammanfatta sakinnehållet i Folkrepresentation och kyrka på följande sätt.
Vid 1800-talets början var de ledande kretsarna i landet bestämda av det klassiskt
humanistiska bildningsidealet. Statens ändamål ansågs vara att fostra medborgarna sedligt och
för den uppgiften svarade i huvudsak prästerna. Under inledningen av det nya seklet
försvarade därför de ledande svenska kyrkomännen sin representationsrätt utifrån statsnyttan.
Prästen sågs som folklärare, en man som var nyttig i samhället.
Under de följande decennierna slog romantiken igenom. Religionen i dess historiska form
fick under romantiken ett egenvärde. Detta ledde till att argumentationen förändrades.
Prästernas representationsrätt försvarades numera utifrån religionens egenvärde och
gemenskapsbildande förmåga. Prästeståndet behövdes för att befrämja religionen i riket. Den
1 Carlsson 1968, s 310-320. Carlsson 1980, s 338-347
34