Invandrarförfattaren

in order for those products of collective history, the objective structures (e.g. of
language, economy, etc.) to succeed in reproducing themselves more or less
completely, in the form of durable dispositions, in the organisms (which one can,
if one wishes, call individuals) lastingly subjected to the same conditionings, and
hence placed in the same material conditions of existence.” (Bourdieu 1995:84)
Med utgångspunkten från detta resonemang anser Bourdieu att alla människor är
utrustade med ett habitus. En del människor och grupper värderas och värderar sig
själva med att vara utrustade med ett bättre eller sämre habitus, vilket betyder att det
finns klassifikationer på habitus som ger vissa grupper eller enskilda människor fördelar
respektive nackdelar i förhållande till andra. Habitus är alltså inte bara ett begrepp för
hur vi gör eller agerar, utan också ett begrepp som har ett värde (Broady 1996:226).
Människor klassificerar sig själva som särskilda från andra grupper eller individer,
vilket enligt Bourdieu skapar hierarkier grupperna emellan. Detta, menar han,
synliggörs bland annat i yrkenas mekanismer genom: differentiering, tillträde och
uteslutning, legitimitet och rangordning (Bourdieu 1993:250- ff.).
Namn på yrken – sådana som recensent, journalist, författare, konstnär etc. – är
inte bara benämningar på yrken inom arbetsmarknaden som differentierar utan också
benämningar på positioner som bestämmer och reglerar rangordningar (ibid. 1993:251).
Rekryteringen till vilka yrken som helst i samhället, menar Bourdieu, sker på villkor
som bestäms av ett klasshabitus, vilket också ser till att reproducera regler för
rekryteringen. Bourdieu menar att när man sammanför individer till en grupp, som
konstruerats utifrån särskilda behov, har individerna in i det nya med sig andra
egenskaper förutom dem som krävs för det särskilda uppdraget (ibid. 1993:252). De
egenskaper som smyger sig in i ett yrke och som blir del av klasshabitus kallar Bourdieu
för sekundära karaktäristika. Det handlar om alla dessa oskrivna egenskaper, som
skapar en upplevelse av gemenskap – exempel kan vara kön, socialt ursprung, etnisk
ursprung, ålder, etc. Sekundära karaktäristika handlar om sådana kriterier som kan
verka avgörande på om man får ett arbete, blir publicerad eller inte, men som helt och
hållet saknas i officiella beskrivningar. I de flesta fallen handlar det om abstrakta ting
som ligger till grund för det sociala eller kulturella värdet, prestige eller ringaktning
ett yrke omger sig med:
”Kort sagt, när man lyfter fram en egenskap – oftast yrket – för att beteckna en
grupp, hamnar verkningarna av alla inte uttryckligen åberopade sekundära
egenskaper lätt i skymundan, hur konstitutiva de än må vara för den på så sätt
avgränsade gruppen.” (Bourdieu 1993:253-254)
Detta betyder implicit att det alltid finns någon slags examen som avgör inträdet till
ett fält. Denna kan till sin helhet vara byggd på sekundär karaktäristika, som inte
uttryckligen fastslås som kriterium från början av någon jury eller uttryckligen finns
angivet i ett dokument (ibid. 1993:258).
17