Invandrarförfattaren

Detsamma kan vi säga om den egna historien och rätten att legitimera den existens
som sker i den miljö som författaren konfronterar i det svenska samhället. Detta verkar
skapa ett socialt engagemang som också tyder på en snarlikhet med processen som
arbetarförfattarna gav ett språk till.
DISKUSSION
Pierre Bourdieus sociologiska begrepp, genom redskapsbegreppen som fält och kapital
bl.a., erbjuder oss en möjlighet att beskriva och identifiera invandrarförfattaren och
positionen ett sådant begrepp innehar i det litterära fältet. Vi kan se att
invandrarförfattaren, i likhet med arbetarförfattaren, får kämpa mot ett socialt epitet
som inte beskriver författarens litteratur utan författarens sociala ställning i samhället.
Det omvända skulle falla på sin egen orimlighet, vem skulle gå med på att ett begrepp
som borgarförfattare skulle existera? Likaså framträder det orimliga i benämningen
svenskförfattare eller invandrarförfattare i engelsk översättning (immigrant writers).
Men begreppet låter sig existera i Sverige och frågan är om upprätthållande av ett
sådant begrepp är en följd av ett kollektivt sätt att hantera snarlika frågeställningar.
Detta tilldrog sig min uppmärksamhet i samband med att arbetarförfattare verkade
ha utkämpat en likartad strid om en legitimitet som innehölls och rangordnades av de
konsekrerade i ett litterärt fält, som dominerades av den svenska borgarklassen.
Intervjuerna ger uttryck för ett sökande efter ett språk - fonetiskt och litterärt -
som kan legitimera invandrarförfattarens litteratur. Det sökandet tar olika former och
konfronteras på olika sätt beroende på den egna historiens faser: om man kom till
Sverige som vuxen, som barn eller om man är född här. Det avgörande för hur man
angriper författarskapets problematik är att man bestämmer sig för att upprätta en
dialog med majoriteten i det samhälle man lever och verkar i. Denna dialog blir möjlig
med svenskan som författarspråk. Häri ligger också ett nytt problem som uppdagas
allt eftersom man börjar konkurrera på lika villkor med andra inhemska författare.
Det verkar dock som om det uppstår ett gränsland där man inte riktigt kan identifiera
litteraturen som invandrarförfattaren ger upphov till. En litteratur som beskriver
processer eller sociala situationer som inte känns igen av det litterära fältet. Det är nära
till att uppfatta Jila Mossaeds kommentar om recensentens information istället för analys
av hennes bok som en handling som avslöjar litterär desorientering. En desorientering
som pekar på problemen att definiera den nya litteraturen. Detta är något som även
arbetarförfattarna råkade ut för och som Ivar Lo-Johansson (1988) ger uttryck för när
han säger att det var helt andra författare, än de som dök upp, som det litterära fältet
väntade sig. Dessa nya författare skrev en litteratur som inte hade andra litterära
referensramar än den sociala verklighet den skapades i.
Det litterära fältet förbehåller sig dock rätten att klassificera och rangordna genom
att tilldela dessa nykomlingar invandrarepitetet. Sun Axelsson menar att man är mer
eller mindre tvungen att göra detta därför att det är det exotiska som lockar. Hon
lokaliserar invandrarförfattaren inte till ett epitet utan till ett begrepp vars innebörd
tidigare förknippades med solidaritet och hade en positiv klang i samhället.
Uppsatsens kvalitativa karaktär låter oss se i ett snitt de olika författarnas egna
78