Invandrarförfattaren

Jag blir galen, jag kan inte skriva en rad i detta hysteriska Bananhus. Så kallas huset jag bor
i. Dels för dess krökta form, dels för allt hasch som cirkulerar här. Huset är högt, grått och
ligger ganska centralt. Det är fult och oerhört livfullt. Jag har även hört andra benämningar
på huset som Skyskrapan brinner, FN-byggnaden. Gökboet. Samtliga namn är talande. Hatat
barn har också många namn. Mitt i allt oväsen en ringsignal. Jag är knappt närvarande när
telefonen ringer. Jag kastar mig upp från stolen och springer och svarar. Tystnad. Någon
lägger på. Jag går tillbaka in i det varma köket. Herre Gud vilken hetta. I år upplever vi en
riktig invandrarsommar. Svetten dryper och jag har huvudvärk. Jag sätter mig framför den
döda bildskärmen och börjar tänka. Jag slår på datorn. Fortfarande ingen inspiration. Vad
nu då! Genom det halvöppna köksfönstret smyger sig en outhärdlig stank in, med min näsa
som slutstation. När jag på riktigt allvar förnimmer lukten känner jag mig svimfärdig. Men
jag slocknar inte. Istället pressar sig min diafragma uppåt. Jag vill kräkas och böjer mig över
diskbänken. Några sura uppstötningar följer men jag spyr inte på riktigt. Det är vietnameserna
i lägenheten under som kokar nåt oidentifierbart igen och jag får lida.
Förbannad och svettig går jag ut på balkongen för att få mig en nypa frisk luft. Nere
på gården sitter fyra arabiska kvinnor och röker vattenpipa, slangen går runt i kameltakt. En
armé småbarn springer och skriker runt omkring dem. Starka kvinnor, arabiska kvinnor.
Och mycket vackra. Gården ser ut som en sophög. Burkar, blöjor, toalettpapper, cigarettfimpar
och fruktskal – allt kastas var som helst. Soptunnorna är överfulla med allehanda skit. Plötsligt
känner jag att något mjukt droppar på mitt huvud. Jag sträcker mig försiktigt ut över räcket
och ser att ner från balkongerna ovanför fullständigt regnar det salivfuktiga fågelnötsskal.
Folk knaprar och tuggar och spottar. Marken blir så småningom övertäckt av en beige matta.
Folk som passerar Bananhuset undrar säkert om det är ett lägenhetshus eller en jättebur
bebodd av papegojor. Jag går in och sätter mig.
Vad skall jag skriva om? /… /
invandrare och som bara väntar på att de skall vinna jackpot på tipset och gör ingenting
annat. Det är fel tycker jag, varför sitta och vänta på att man ska vinna högsta vinsten,
när man kan göra så mycket annat med sitt liv. Jag vet inte varför de har blivit så, så
lata. Jag vet inte om det är systemet som har gjort att man blir lat, genom att man får så
pass lite att man klarar sig varje månad. Detta räcker för dem och gör att de tappar lust
och ork och lära sig att leva.
Jag visste inte vad jag skulle göra efter gymnasiet och då var jag arbetslös i kanske
högst fyra eller fem månader i olika perioder. Det kändes som att jag blev väldigt
blockerad och fick inget självförtroende, jag vågade inte ta tag i saker. Det jag hade
behövt då var hjälp från någon arbetsförmedlare eller någon som kunde styra in folk.
Debuten, om en social verklighet
(Ur Bananhuset, Nicolas Kolovos, i antologin Det nya landet, 1998: 19-20)
Det var alltså en novelltävling som en kollega på radiohuset hade sett och hon visste
om att jag hade gjort lite kåserier på radio, berättat om min situation som ung invandrare
61