Invandrarförfattaren

ecensenterna tog emot mig på rätt sätt. Jag fick ungefär 35 recensioner och bara en
gång blev jag kallad för invandrarförfattare. De blev rörda av mina ord som om jag
varit en svensk poet. Det var den största glädje och stolthet som poet som jag upplevt,
för när det gäller dikt är man människa först och kvinna sedan, och sist är man
nationalitet. Det ger mig glädje och styrka att bli kallad för en svensk poet, för att jag
verkligen brottas med orden. Om jag hade fått komma hit som artonåring eller som
nittonåring, skulle det ha varit mycket lättare att handskas med detta språk, men jag
kom som trettioåttaåring, skilde mig och hade två barn att ta hand om, och skrev
dikter på engelska.
Det är som en triumf, faktiskt. Mina dikter är mina tårar jag har betalat med
smärta, med svårigheter, med ensamhet. Med precis alla svårigheter som man kan
tänka sig. Det är någonting som kommer från mitt hjärta, och eftersom jag har försökt
leva precis såsom jag har predikat har detta också kostat en hel del. Jag tillhörde
ingen politisk grupp men reagerade mot det förtryck och den regim som fanns i Iran.
Det är därför jag menar att när man vågar får man också betala.
Har det funnits några reaktioner från dina landsmän här i Sverige?
Ja, faktiskt, jag blev bjuden till Paris förra året av ett iranskt förlag, och när jag hade
läst färdigt på persiska frågade alla mig, ja nästan anklagade mig för hur jag kunde
byta språk. Hur kunde jag överge det vackra persiska språket! Jag kände att det var
nästan som ett förhör där alla var emot mig och anklagade mig för att ha övergett mitt
språk. De klagade över varför jag bytt språk. Och jag försvarade mig genom att fråga
dem vad de fann för fel i att uttrycka sina känslor på ett annat språk än persiska. Jag
frågade vad de fann för fel i att uttrycka sig på svenska. Jag ser att iranier inte kommer
och lyssnar på mig när jag läser på svenska. Om jag läser på persiska kommer de men
inte annars. Det är någonting som de kanske upplever som onaturligt.
Det kanske är en process som måste ta tid och som mera handlar om nästa generation?
Jag har träffat ungdomar som blivit otroligt glada av att lyssna på mig eftersom de
har svårt att läsa på persiska. De kände sig så stolta. Jag var i Umeå och i Sundsvall
där det kom ungdomar till mig, även i Karlstad och Göteborgs stadsbibliotek när jag
var där och läste. Det kom iranska ungdomar som köpte min bok och som kände sig
stolta.
Det finns en dikt i ”Sju vilda oceaner”, din andra lyriksamling, som du börjar samlingen med
och som påminner om haiku eller som verkar vara haikuinspirerad.
Ja, det är märkligt att du säger detta för att recensionerna jag har läst om mina dikter
säger att det är svårt att läsa därför att jag har så mycket metaforer. Men tänk om jag
skulle skriva precis såsom jag skriver på persiska! Det skulle bli ofattbart på svenska.
Det svenska språket är mycket enklare.
Du kommer in nu på något som är väldigt viktigt tycker jag och som handlar om det som hör
44