Invandrarförfattaren

INVANDRARFÖRFATTAREN
i litteraturen. Man hänvisade länge till en kritikermall där arbetarförfattare inte passade
in eller ansåg sig kunna anpassa sig till. Kriterierna för vad som skulle recenseras och
på vilket sätt var inte givna därför att klassklyftorna skilde dem åt. En litteraturkritiker
i Sverige var en person som hade något slags akademisk utbildning, och därmed givet
att personen i fråga kom från medelklassen.
Arbetarklassen behövde därför egna kritiker som kunde legitimera och borga
för att det som skrevs utgjorde litterära verk och att en viss kvalitet upprätthölls. Det
står alldeles uppenbart att arbetarpressen utgjorde grogrunden för denna relation och
för att det var där, i arbetarpressen, som många av de nya arbetarförfattarna först
debuterade. Det var inom den egna pressen som böcker från arbetarförfattarna
recenserades och vann legitimitet (Uhlén 1964: 87-88).
Den viktiga länken som upprättades mellan författare och kritiker hade ett
skolande syfte och i många fall fungerade denna relation som uppmuntrande till
skarpare och bättre böcker. Det är egentligen här som vi finner de första
habitusrelaterade ansatserna gällande arbetarförfattarnas bildning och ramen för hur
en arbetarförfattare betedde sig, om vad och på vilket sätt hon eller han skrev. Till
skillnad från borgarförfattarna, som hade haft tillgång till förläggarna och som lytt
under mångåriga litterära regler, hade arbetarförfattarna från början inga andra att
tillgå än den relativt unga arbetarpressen. Det var alltså först där som arbetarförfattarna
fick sina verk tryckta och därmed ett konkret diskussionsmedel att ta ställning till.
Kritikerna själva skolades av varandra och av denna dialog som uppstod i samband
med det tryckta ordet. Följetongsnovellen eller romanen utgjorde därför en bas för
skolandet av varandra och förfining av materialet man ville behandla (ibid. 1964: 316).
I begynnelsen av arbetarförfattarnas litterära väg, och erövring av legitimitet i
det svenska litterära fältet, fanns det inga kritiker som kunde recensera vad
arbetarförfattarna skrev. Inte därför att det inte fanns litteraturkritiker utan därför att
man som litteraturkritiker inte ansåg sig nödgad att recensera arbetare eller proletärer
som skrev böcker:
“De få socialdemokratiska tidningarna under 1880- och 1890-talen – längsta
tiden 3, aldrig mer än 4 under perioden 1887-1899 – var undantagslöst dåligt
spridda och permanent utfattiga, följaktligen också dåligt rustade i alla materiella
avseenden. De skulle inte ha haft någon möjlighet alls att hävda sig som
opinionsbildande och folkuppfostrande organ, om de inte haft tillgångar, som
vägde upp den pressande fattigdomens värsta besvärligheter, nämligen pionjärernas
segertro och offervillighet och deras på dessa tillgångar grundade mod att trotsa
motståndarnas, inberäknat myndigheternas, förföljelser, rättövergrepp,
utsvältningskrig – för att inte tala om hån, begabbelser och förolämpningar –
alltså deras mod att, i trots av alla hinder och vidrigheter, fullfölja den påbörjade
Golgotavandringen.” (ibid. 1964: 87)
En författare som härstammade från arbetarklassen var alltså inte en författare utan
först och främst en arbetare som på sin fritid skrev något som han/hon senare kallade
för bok. Det paradoxala i detta uppenbaras i att det är ur borgarnas litterära fält som
epitetet proletärförfattare träder fram och som senare uppmjukas till arbetarförfattare.
Det mest effektiva sättet att förringa arbetarförfattarna var att nonchalera deras litteratur
26