Invandrarförfattaren

inte mina instinkter eller drifter, när jag skall förenas och när jag skall göra resan
över de Sju vilda oceaner. Men jag är rädd för att misstolkas, för mina dikter handlar
inte om sex eller är menade att lyfta fram erotiken. Så det där att jag har tagit
sinnligheten till den svenska litteraturen, såsom en kvinnlig idéhistoriker i Lund
sade till mig: ”du har tagit sinnligheten till den svenska litteraturen.” Måste jag säga
att jag inte riktigt vet vad de menar med det. Det är väl inte erotiken de syftar på?
Kan det vara så att den nya litteraturen också kräver nya recensenter som förstår den inifrån?
Jag tror att det ligger något i det. Det känns som om det behövs, när jag lyssnade på
Kulturnytt, när de recenserade min bok, tänkte jag på att det var egentligen ingen
recension, utan bara information om min bok. Och när jag läser recensionerna ibland,
är det som om de inte vågade bedöma min poesi.
Tror du att vi håller på att skapa något nytt eller är det något som redan är skapat? Jag tänker
på det här med invandrarförfattare.
Jag tror att det kan vara såsom du säger, eftersom Kallifatides redan existerar och
många andra när det gäller romaner, men när det gäller poesi är det nog inte så
många som har kommit ut. Det kanske är så också att processen inom litteraturen
går mycket fortare än vad folk väntar sig.
Hur fick du kontakt med förlaget Ordfront?
INVANDRARFÖRFATTAREN
Det var så att jag fick ett pris som går till invandrarförfattare 1996. Efter detta kom
det några förläggare som satte sig ner och pratade med mig. De blev intresserade av
mig och bland dem var det Maja Hagerman som var chef för Ordfront. Jag berättade
att jag hade 20 dikter och hon sade till mig att skicka dem och efter någon vecka fick
jag ett brev från dem om att skicka alla mina dikter.
Så det gick väldigt fort. Jag hade en mycket stark vilja och jag ville skriva på
svenska. Och när jag säger att det var smärtsamt så var det verkligen det för jag
kämpade med mig själv och det nya språket. Samtidigt som jag trodde på mig själv,
men det var ändå smärtsamt. Idag fortsätter jag att utvecklas i både språk och tema.
Jag vill inte skriva i all evighet om exilsituationen. Jag möter den här jätten varje dag
och jag brottas med honom. Jag vill skriva om det som växer här och nu.
Kommer det att komma i det som föds i föreningen mellan ditt arv och skogen, trollen, det
mystiska i det svenska?
Ja, det är just så, och jag måste också säga att jag känner mig ganska ensam i den här
processen för jag känner inga andra som skriver dikter och som har samma position
som jag har. Det kanske är så att det är många som skriver, men det är inga förlag
som vågar publicera dem. Jag vet att det är många som skriver, men det skulle vara
bra om det kom några till som kunde bidra med sina perspektiv. För då skulle jag
kunna reflektera över deras val och dra nya slutsatser.
46