Invandrarförfattaren

tolkningar av fältet. Det kan dock även vara så att de som hade makten över det
litterära fältet också motarbetade de nya författare som ville träda in genom att tvinga
dem att acceptera regler eller epitetet som med avsikt skapade motstånd hos
pretendenterna. 17
Litteraturhistoriskt skulle termen [proletärförfattare, m.anm.] komma att hänga kvar. Så
småningom mjukades den visserligen upp till ”arbetarförfattare” och litteraturen den
omfattades kallades för ”arbetardiktning”. Proletärdiktare blev ett skällsord och det har
fortsatt att vara förklenande. Det var tydligt att Sverige skämdes för sin arbetarlitteratur.
Det hjälpte inte upp saken att det var svårt att precisera vad man menade med ordet
”arbetare’”. De flesta av invånarna sysslade väl med något och gränsen mellan kroppsarbete
och människor med lättare yrken var ibland otydlig.
Svenska arbetarförfattare övergav vanligtvis kroppsarbetet när de blev författare. Anpassade
de sig samtidigt till en borgerlig publik var det klart att de på borgerligt håll mottogs med
öppen famn. ”Avfallna” proletärdiktare fick hög status. Av sina egna ansågs de visserligen
som fanflyktingar. Fördömelsen från arbetarhåll träffade särskilt en trio av författare, Ragnar
Jändel, Harry Blomberg och Ivan Oljelund. /… / (ibid. sid. 7)
Begreppet arbetarförfattare skapade alltså problem, i samband med att det från början
hade formulerats utifrån en social kategorisering av individen och inte utifrån en litterär
realitet. De som redan fanns i fältet verkar ha kategoriserat och rangordnat
pretendenterna i ett försök att ordna den nya litteraturen, som de inte kände igen,
genom klassificeringar som anspelade på socialt ursprung och inte på litterär basis.
Detta kan anses som en av anledningarna till motståndet till begreppet: varför fick
inte de nya författarna tillägna sig först och främst en litterär kategori? Istället sågs
arbetarförfattarna till en början av det litterära etablissemanget som duktiga människor
som ”skrev”, implicit i detta att det återstod något för att bli ”riktiga” författare. Inför
denna uppgift valde några att lämna kampen om fältet och helt och hållet införlivades
bland de konsekrerade. De till och med belönades för detta av ”de erkända” genom
att de inte längre behövde bära epitetet ”arbetare”, men ratades av dem som fortsatte
kampen. Peurell beskriver det på detta sätt:
”Den fejd som under någon månad pågick i pressen mellan de föregivna
proletärdiktarna och kritiker från olika läger kan beskrivas som en strid om
huruvida arbetarlitteraturen 1) utgjorde en integrerad del av den begränsade
produktionens fält, 2) utgjorde ett relativt autonomt delfält inom det litterära
fältet eller 3) fortfarande, som kring sekelskifte, var en del av arbetarrörelsens
fält.” (Peurell 1998: 27)
I min tolkning betyder detta att 1) det dominerande litterära fältet inte visste vad för
litteratur man hade att göra med och huruvida den var en del av de kriterier som man
dittills använt sig av för att bedöma litteratur; 2) det autonoma litterära fältet hade
17 Bourdieu anger som pretendenter alla de som vill komma in i ett visst fält, men som först måste gå igenom
vissa ”rite de passage” (Bourdieu 1994:251-256).
24