SMT 3-2007 - Sveriges Mykologiska Förening

Bestämmningsmetodik
Alla makroskopiska data gäller färska fruktkroppar
direkt vid insamlingen (se Kaufmann
1984a). Alla mått och makroskopiska data som
jag anger är baserade på egna uppmätta värden.
Hattfärg anges enligt Kornerup & Wanschers
(1981) färgnamn och färgskala. Den mikroskopiska
undersökningen har gjorts på torkat
material efter svällning i KOH och efterföljande
undersökning i kongorött, ammoniak respek-tive
metylenblått i mjölksyra (jmf. Kaufmann 1987).
Melzers reagens har används vid undersökningen
av sporerna och med FeSO 4 , fenol och guajac
har köttets makrokemiska reaktion undersökts
(jmf. Kaufmann 1987). Sporprover har insamlats
på objektglas och sporfärgen anges enligt
Romagnesis (1975) färgskala (fig. 1). Sporstorleken
har mätts på 50 sporer och variationen som
anges baseras på dessa mätningar. Sporernas
aritmetiska medelvärde har beräknats på dessa
50 mätningar och anges som ”medelstorlek”. Qvärdet
(Q=kvoten av sporlängd/sporbredd) har
beräknats på det erhållna medelvärdet. Generellt
har jag klassificerat sporerna i 12 olika typer och
utseende, som återges i spormatrisen från A1–
D3 (fig. 2). Sportyp D4 förekommer endast hos
R. grata (marsipankremla), som ingår i gruppen
Ingratae.
Egenskaper hos sektionen Heterophyllae
Fruktkroppen
Fruktkroppens typiska utseende representeras
kanske bäst av R. vesca (kantkremla) med en
i början halvklotformad hatt, en fast, kompakt
och avsmalnande fot. Ofta hittar man en liten
sidoställd rot vid fotbasen. Hattens storlek kan
uppgå till nästan 15 cm hos de största arterna
(R. cyanoxantha, R. virescens, R. mustelina
– brokkremla, rutkremla och brunkremla). De
minsta arterna i gruppen är t. ex. R. ionochlora
(max 8 cm) och R. galochroa (gräddkremla; max
6 cm). Köttet saknar hos de flesta arter speciell
lukt. Några arter har en lätt besk eller stark smak
(R. aeruginea - grönkremla), men de flesta är
milda och borde således också vara ätliga.
SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 28:3 (2007)
SVAMPPRESENTATION
Köttets reaktion med FeSO 4 är en viktig egenskap
som alltid bör noteras. Reaktionen kan vara
negativ (R. cyanoxantha), starkt mörkröd (R.
vesca) eller normal, d.v.s. rosa- eller orangefärgad
(R. aeruginea m. fl.).
Lamellerna är vita, ofta med bruna prickar i eggen.
När svampen mognar färgas lamellerna av
sporerna och de kan då maximalt vara gräddgula.
Gaffelgrenade lameller förekommer hos ett
flertal arter, t. ex. R. heterophylla (gaffelkremla)
och R. virescens. De flesta arter har spröda
lameller som splittras när man stryker med fingret
över dem, endast en art (R. cyanoxantha) har
mjuka, böjliga lameller.
Hattfärgen utgörs i allmänhet av olika gröna,
blågröna och violetta nyanser. Hattmitten kan
ibland vara nästan svart. Några arter har en mer
gräddgul eller brungul hattfärg (R. galochroa).
Något avvikande färger har också R. vesca med
köttfärgad hatt och R. mustelina med en mörkare
brun hatt. Anmärkningsvärt är att hattfärgen hos
R. grisea (duvkremla) i början är violett, men
att den hos äldre exemplar blir grön och att den
violetta färgen endast finns kvar i hattkanten. Typiskt
är att hattfärgen är ljusare hos äldre svampar.
Tydligen bleknar färgen under svampens
tillväxt. Hattkanten och ibland hela hatten kan
hos äldre exemplar vara helt gråaktigt urblekt.
Om detta sker genom ljusets eller regnets inverkan
är okänt för mig. Torkade exemplar av gruppens
arter har alla en intetsägande gulbrun färg.
Vid torkningen går tydligen de starka gröna och
blå pigmenten förlorade.
I Skandinavien förekommer de flesta arter i
ädellövskogar (R. grisea m. fl.) med bok och ek,
ett fåtal arter är bundna till björk och asp. Ett
mindre antal arter förekommer både i löv- och
barrskog, t. ex. R. parazurea (blågrön kremla)
och R. heterophylla.
Sporer
Sporerna är amyloida (blå färgreaktion med
Melzers reagens). Hilarfläcken färgas inte eller
mycket svagt med Melzer (fig. 3). På hilarfläck-
23