SMT 3-2007 - Sveriges Mykologiska Förening

ellt kan vara en av de mest artrika organismgrupperna
som finns. Med så små krav på utrymme
kombinerat med väldigt specifika krav på växtplats
kan en enda värdart ha hundratals endofyter
knutna till sig. Om vi räknar med att varje
växtart har åtminstone en unik art av endofyt så
finns det 300000 arter. Den här summan kan vi
jämföra med de 80000 svampar som är kända för
vetenskapen idag. Å andra sidan, om två arter
av tropiska träd kan ha 347 arter av endofyter,
så kanske 300000 arter är en alldeles för låg
uppskattning. Det finns faktiskt uppskattningar
som säger att det kan finnas 1 miljon endofyter!
Det kan man jämföra med det uppskattade antalet
14 miljoner arter av levande organismer man
tror kan finnas, totalt, och då räknar vi in djur
och bakterier och allt du kan tänka dig.
Det finns naturligtvis problem med uppskattningar
av den här typen. De flesta förslagen
baseras på bestämningar av endofyter gjorda
på DNA som beskrevs ovan. Hur många arter
man tror DNA-sekvenserna representerar beror
mycket på var man drar gränsen mellan olika arter.
Hur många skillnader måste det vara mellan
olika sekvenser för att vi ska anse att det är olika
arter? Här kan man fortsätta in i besvärliga diskussioner
om vad en art är egentligen, men det
kan vi vänta med till en annan gång. En sak kan
det i alla fall inte finnas något tvivel om, och det
är att svampendofyterna är en stor och mycket
dåligt studerad grupp, och vi har mycket kvar
att göra i våra studier av dem. Eftersom de är så
vanliga borde de också ha en stor roll att spela i
naturen och är potentiellt viktiga för människan.
Speciellt en del endofyters förmåga att skydda
sin värd mot skadliga svampar borde kunna vara
av intresse för skogsindustrin.
Rhytismatales
I min egen forskning tittar jag på ordningen
Rhytismatales, en ordning av sporsäckssvampar
som nästan uteslutande förekommer som
endofyter eller parasiter. Välkända exempel är
Rhytisma acerinum (lönntjärfläck), och Lophodermium
pinastri (barrsprickling), en liten svart
svamp man hittar på nästan vartenda dött tall-
SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 28:3 (2007)
SVAMPPRESENTATION
barr man tittar på (fig. 1). Märkligt nog ingår
också familjen Cudoniaceae i ordningen, där vi
hittar stora marklevande nedbrytare som Cudonia
(mössmurkling) och Spathularia (spadmurkling)
(fig. 3). Fyra familjer är accepterade:
Ascodichaenaceae, Cryptomycetaceae, Cudoniaceae
och Rhytismataceae. Totalt finns idag
strax över 400 arter erkända globalt i 73 olika
släkten (Johnston 2001). Runt 60 arter i 23 släkten
förekommer i Sverige (tabell 1). Rhytismataceae
är den klart största familjen med ungefär
390 arter erkända. Majoriteten av släktena är
små, många har enbart en art, och endast ett fåtal
har över 10 arter med Lophodermium (103 arter)
och Coccomyces (74 arter) som de klart största
(Johnston 2001).
Hur känner man då igen en art av Rhytismatales?
Om vi för ett ögonblick bortser från Cudoniaceae,
som verkligen är det udda exemplet i
ordningen, så finns det en del allmänna kännetecken:
• De förekommer som endofyter eller parasiter
på växter, oftast hittar man fruktkroppar
på dött material.
• Fruktkropparna är apothecier, som oftast
är omslutna av en tydlig stromatisk svart
vävnad och som vid mognaden spricker upp
med två (ofta läppformade) eller fler flikar.
Man kan tänka sig stromat som en påse som
är delvis nedsänkt i värden och som kan
öppna och sluta sig.
• Många orsakar bleka fläckar på värdväxten
(fig. 4).
• Mikroskopiska karaktärer innefattar bl.a. ett
reducerat excipulum, odifferentierade tunna
ascustoppar, asci som ofta smalnar av uppåt
och parafyser som oftast är böjda eller spiralformade
i toppen. Många arter har också
trådformiga sporer.
De flesta arter är ovala eller avlånga och 0,5–5
mm långa. Stromat gör att de är lätta att få syn på
trots sin ringa storlek. En annan anledning till att
de kan vara lätta att få syn på är att de ofta bleker
den omkringliggande delen av växten (fig. 4).
5