han - Läs en bok

– Jag skall göra precis som ni säger, sade han. Men förstör
för hundra gubbar inte mitt liv! Om ni vill att jag skall betala
så gör jag det, fast jag kan inte betala så mycket åt gången.
– Det vet vi, svarade mannen i andra änden. Majken är
snål med fickpengarna, eller hur?
Egon svalde.
– Jaa, stönade han.
– Klockan tolv i övermorgon, sade rösten kallt. Se till att
du står utanför Vinterpalatset. Prick tolv. Om Majken ger dig
bagage för affärsresan så får du lämna det på Centralen. I effektförvaringen,
inte i någon av boxarna. Tolv prick, var det!
– Vad vill ni mig? frågade han och lät gråtfärdig.
Men den som ringde upp hade redan lagt på.
Han hade inga svårigheter att få två dagar ledigt sedan han
sagt att det var en mycket viktig sak, en mycket, mycket personlig
angelägenhet som han måste klara av på egen hand.
Han skulle också vara mycket tacksam om herr direktören
sade att det gällde en affärsresa om fru Nilsson skulle ringa
upp och fråga, som hon ibland hade för vana att göra.
Direktören blinkade, dunkade axel, sade gamle gosse, det
skall grejas.
Sekreteraren fick besked om affärsresan och lovade underrätta
växeln om saken.
Majken Nilsson började gnälla om att företaget bara utnyttjade
honom utan att kompensera honom för allt han gjorde
åt dem.
104 105
– Vart är det du skall? frågade hon.
–Uh?... U... Uddevalla, svarade han.
– Det blir säkert kallt, sade hon och började rota i lådorna.
Långkalsonger behöver du... och gör nu inte av med hela
traktamentet. Åker du första klass på tåget?
– Jaa, det antar jag, svarade Egon Nilsson.
– Byt då biljetten till andra klass och ta ut mellanskillnaden
i kontanter, och ligg på ett pensionat i stället för på hotell.
Det är inte nödvändigt att du äter på restaurang heller,
om det inte går på representationen. Brickbarer duger gott
och väl åt dig.
Hon tog fram ett par långkalsonger ur byrån.
– Jag skall inte åka förrän i övermorgon, sade han.
– Det är i alla fall lika bra att jag packar i dag, svarade
Majken. Du duger ju inte till att packa. Jag kommer ihåg när
vi skulle till Mallorca för fyra år sedan...
– Fem år sedan, protesterade Egon milt.
– Ja, fem år! Och sen dess har vi sannerligen inte kommit
någonstans. Man får sitta hemma och uggla för jämnan.
– Du har varit på Gotland.
– Det var då sannerligen inte din förtjänst! Egentligen borde
jag ringa upp till direktören på den där firman och höra
efter varför du inte får påökt som alla andra.
– Alla andra får inte heller påökt, sade han hastigt och
tänkte på sedelbunten som sakta växte i skrivbordslådan. Gör
inga dumheter nu, Majken. Jag får bara lida för det på jobbet.