han - Läs en bok

ober och öppnade dragkedjoma. Sedan stod de och frotterade
varandra en stund innan de klädde sig i torra kläder och skor.
– Ta fram väskorna, Nisse, sade Karl Bergström och Nisse
Asklund ställde sig på knä i sätet för att leta rätt på dem.
De öppnade plastkassarna och flyttade över sedelbuntarna
till väskorna. Sedan de låst väskorna och ställt tillbaka dem
bakom sätet pressade de all luft ur ICA-kassarna och stoppade
ner dem i jutesäckarna som fick var sin blytyngd på botten.
Alla kläder som använts vid inbrottet – skor, strumpor,
bomullsvantar, kalsonger, byxor, skjortor och kavajer – stoppades
också ner. Likaså Nisses väska med inbrottsverktyg.
De befann sig över mycket djupt vatten när Karl Bergström
skrek till Viktor att sakta in. Sedan öppnade han dörren,
höll i sig noga och överlämnade de båda jutesäckarna till
Neptun.
Karl knackade Viktor på axeln och gjorde V-tecknet. Flygaren
grinade med hela ansiktet och gav maskinen full gas.
Nu kunde han börja försöka köra igen den tid han förlorat.
Det skulle vara ett elände om de kom fram till Mariehamn så
sent att sjöräddningen larmats.
Karl och Nils satt nersjunkna i passagerarsätet. Båda hade
slutit ögonen. Ingen av dem sov trots att båda var dödströtta
efter nervpärsen. Om och om igen gick de igenom kuppens
olika faser för att försöka komma ihåg något misstag.
Det fanns inget att minnas.
Det hade börjat ljusna lite grått när Viktor Ek tog radio-
142 143
mikrofonen, ställde in Mariehamns våglängd och anropade.
Den sista biten hade gått alldeles perfekt. Han var framme
tio minuter före den tid han gett till tornet i Vasa. Han fick
svar, identifierade sig än en gång och bad om landningstillstånd
i en vik en bit från farleden till Mariehamn. Det beviljades.
– Vi är framme snart! ropade han över axeln. Släck alla
cigarretter, på med alla bälten och ge fan i flygvärdinnorna
för nu skall vi landa!
De tog vatten mellan ett par farledsprickar och Viktor Ek
taxade in maskinen i viken. Enligt de papper han fått på denna
alternativa landningsplats var det grunt längst in, så han
slog av gasen och lät maskinen gunga till ro mitt i viken.
Det tog inte mer än en minut förrän en eka sköt ut från
stranden. Roddaren skötte årorna med stor ackuratess och en
liten stund senare klev de båda passagerarna ner i ekan, var
och en bärande på en liten väska.
– Lycka till med resan till Åbo, log Karl Bergström innan
ekan började ros mot land.
– Hälsa Stockholm, svarade Viktor Ek och stängde dörren
från insidan.
Han torkade av sina fuktiga handflator mot byxorna och
väntade medan roddbåten fördes mot stranden. En av de tre
gestalterna drog upp den en bit och sedan försvann alla i
skogsbrynet. Ett par minuter senare såg Viktor Ek ett par
bilstrålkastare tändas. Sedan var allt mörkt och tyst igen.