här direkt - SWEA International

Nummer 18, Årgång 2013 

WIEN 

Foto: Renate Horak renatehorak@aon.at

Öppet dagligen mellan 11.00 och 01.00. 

Flera gemytliga rum med 10 – 40 sittplatser. 

A-1010 Wien, Fleischmarkt 11 

Telefon: +43 (0) 1 533 19 77 

Fax: +43 (0) 533 19 72/12 

E-mail: office@griechenbeisl.at 

www.griechenbeisl.at

Innehåll 

Föreningsinformation………………………………………………………………………………....4 

Editorials……………………………………………………………………………………………..….5 

Wien-Sweor berättar 

Magusia Johansson: Min europeiska resa…………….…….……………………………………6 

Pia Stålsmeden: Livet på Malta..................................................................................................8 

Johanna Tudeen: Att få stå på egna ben………………………………......................................9 

Birgitta Kleisinger: Hon sitter på hemmet nu………………………….....……………………..10 

Ny webbansvarig: Lisa Arnold…………………………………………………………………….11 

Maria Wembelius: Tillbaka i sadeln……………………………………………………………….12 

Gabriella Oxenstierna-Kies: Våra äventyr med Bumsti……………………………………….14 

Anki Bohac: Tur att SWEA finns…………………………………………………………………..16 

Kultur, kunskap och kuriosa 

Karin Koltay: Logoped – vad är det?......................................................................................17 

Cissi Jerey: Detta språk!...........................................................................................................20 

Carina Kainz: Yttersta Domen av Hieronymus Bosch…………………………….…………..21 

Gunilla Vyskovsky: Robotar…………………………………………………………..……………23 

Maria Scharffenberg: Retorik…………………………………………………………..…………..24 

Emelie Laurin: Teknik, internet och social media…………………………………..………….27 

Gunilla Schorrs bullar………………………………………………………………………..……...30 

Stort TACK 

till alla er som har bidragit till detta nummer av SWEA-bladet med texter och bilder. Utan er 

skulle denna tidning inte finnas. Stort tack också till våra annonsörer som stödjer SWEA Wien 

genom att annonsera här och på vår hemsida. 

IMPRESSUM 

Ansvarig utgivare: Emelie Laurin | +43(0)6641946390 | wien@swea.org 

Redaktör och annonsansvarig: Birgitta Kleisinger | +43 (0)18764602 | birgitta.kleisinger@aon.at 

Layout och grafisk formgivning: Emelie Laurin 

Detta är SWEA Wiens officiella medlemstidning. Insända bidrag speglar författarens personliga åsikt och måste inte 

överensstämma med redaktionens eller föreningen SWEA. Redaktionen förbehåller sig rätten att vid behov redigera 

insänt material. Bilderna som används i denna tidning hör till medlemmarna själva, annonsörer eller andra som har givit 

sitt tillstånd till SWEA att använda publicerat material. 

SWEA Wien är en registrerad förening i Österrike. SWEA Wien är en del av SWEA International, USA. 

Omslagsbilden 

Omslagsbilden är en annons 

och föreställer entrén till Restaurant 

Griechenbeisl på Fleischmarkt, 

http://www.griechenbeisl.at 

Vill du också synas här eller på vår hemsida? 

Maila till wien@swea.org så skickar vi 

information om annonsmöjligheter och priser. 

3 

SWEA Wien Nr 2/2013

Nya medlemmar 

Vi hälsar nya SWEA-medlemmar välkomna: 

Åsa Bratt, Wien 

Kerstin Olsson Hieblinger, Klein Harras 

Lena Lundgren Gasteiger, Salzburg 

Johanna Konrad, Wien 

Johanna Tudeen, Wien 

Åsa Gavelstad, Wien 

Carina Dalhed, Wien 

SWEA Wien – den bästa plattformen för professionellt och 

privat nätverkande för svenska och svensktalande kvinnor 

bosatta i Österrike 

Medlemsskap 

€50 för medlemmar över 25; för medlemmar under 25 

gäller €25. Medlemskap som tecknas efter 1 nov. 2013 

gäller även under 2014. Vid frågor och adressändring, 

kontakta medlemsansvarig Christina Carlström; Tel. 0664 / 

44 060 19 

Fadderverksamhet 

Gunilla Schorr hjälper till om du är nyinflyttad och behöver 

råd för att finna dig tillrätta i vardagen; Tel. 01 / 805 51 07 

Solskens-SWEA 

Känner du någon som är eller har varit sjuk och behöver 

muntras upp med en hälsning? Ring till Anki Bohac; 

Tel. 01 / 707 22 84 

Styrelsen 2013 

Ordförande 

Emelie Laurin 

emelie.laurin@gmail.com 

Vice Ordförande 

Britta Hammargren 

britta.hammargren@hot 

mail.com 

Medlemsansvarig 

Christina Carlström 

christina.carlstroem@g 

mx.at 

Kassör 

Mia Kainz 

zzat2005@gmail.com 

Programansvarig 

Cecilia Zechner 

cecilia.zechner@svenskas 

kolan.at 

Programansvarig 

Magusia Johansson 

magusia.j@gmail.com 

Sekreterare 

Anki Bohac 

bohac@aon.at 

Redaktör 

Birgitta Kleisinger 

birgitta.kleisinger@aon.at 

Webbansvarig 

Lisa Arnold 

Lisa_Arnold@gmx.de 

4 


Redaktörens rader 

Skrivklåda är klåda i ordets rätta bemärkelse; 

själv drabbad har jag hundratals brev, 

dagböcker och korta deckare bakom mig! En 

gång skrev jag om Hamlet så att stycket kunde 

spelas med bara åtta roller –tog en hel vecka! 

När hälften av livet – förmodligen –passerats, 

var det dags för en självbiografi. Första 

kapitlet blev faktiskt över all förväntan. 

Innehållet i andra kapitlet var givet ,men inte 

lämpligt att publicera! 

Första kapitlet ligger kvar i en låda. Kanske får 

jag mod nog att fortsätta någon gång.... 

Som alltid har det varit spännande att få läsa 

SWEors alster, att få ta del av kunskaper och 

erfarenheter på de mest skilda områden, 

alster som ofta är skrivna med stor öppenhet! 

Colette, hon ,som skrev om världen med alla 

sinnen vidöppna, sade: ”Jag hade ett så 

underbart liv! Tyvärr blev jag medveten om 

detta alldeles för sent! Hennes ord kan man 

fundera på i hängmattan i denna ljuva 

blomstertid, som nu är vår! 

Er alla en härlig sommar med sol både ute och 

inne önskar 

Birgitta 

Editorials 

Ordförandes rader 

Känner ni igen tidningen? Den ser ju lite 

annorlunda ut den här gången. Det beror på 

att det här numret har tagits fram under lite 

andra förutsättningar än tidigare utgåvor av 

SWEA-bladet. Den här gången har SWEA 

Wien själva gjort layout och grafisk 

formgivning, från början till slut. Därmed har 

vi också sparat in en slant, som vi kan lägga 

på andra saker istället. 

Minns ni beslutet som togs vid årsmötet 

2013 gällande vår tidnings framtid? Vi 

bestämde ju oss då för att låta avsätta en del 

av föreningens tillgångar för att göra ett – 

eventuellt två – nummer till av tidningen 

under 2013, med utgångspunkten att 

redaktörer och andra inblandade inte skulle 

behöva känna pressen av att behöva jaga 

annonsörer (alla som har sysslat med 

sponsorjakt vet hur slitsamt det kan vara!), 

och med utgångspunkten att vi själva skulle 

formge tidningen, utan att blanda in 

utomstående. 

Så har det också blivit. Glädjande är att de 

flesta annonsörerna utan närmare 

eftertanke bestämde sig för att ha annonser 

i tidningen även detta nummer. Positivt är 

också innehållet. Vilket fullspäckat nummer, 

med så många intressanta, spännande och 

framförallt personliga texter! Tack alla ni 

som har bidragit med texter, bilder, tankar 

och ord. 

Nu är sommaren här och det är dags att 

börja varva ner, lägga jobb och andra 

engagemang åt sidan och ägna oss åt familj, 

vänner och oss själva. 

Ta vara på ljuset och färgerna – vi ses till 

hösten igen. Glad sommar! 

Emelie 

5 


Eftersom jag är ny i styrelsen för Swea, blev jag 

ombedd att presentera mig i tidningen. Jag bor i 

Wien sedan år 2000, så många av er vet redan 

vem jag är.Efter att ha tillbringat mina första fyra 

år vid östersjökusten i Polen, flydde mina 

föräldrar från det kommunistiska landet till 

Holland. Där började jag skolan och pratade 

flytande holländska. När min far plötsligt dog, 

flyttade mamma och jag tillbaka till Polen. Tills jag 

tog studenten bodde jag i Warszawa. Under två år 

arbetade jag sedan som au- pair, först i Paris, 

sedan i London och lärde mig språken och slipade 

på mina konstnärliga färdigheter. Därefter 

studerade jag grafisk formgivning i fem år på 

Konstakademin i Warszawa, men det mesta av 

tiden tecknade och målade vi, när vi inte 

snackade politik... presolidaritetsrörelsen bland 

intellektuella var på gång. 

Min mor var glaskonstnärinna och jag började 

följa med henne till olika glashyttor. Att börja 

arbeta med varmt glas är mycket 

beroendeframkallande. Jag var en ung kvinna och 

jag jobbade med ett team på 3-4 glasblåsare, som 

var mycket äldre, trötta efter en hel veckas 

arbete ( Vi arbetade fredag e.m. till sent på 

natten samt hela lördagen) och jag fick ofta höra: 

“det går inte”. Då föddes idén att jag skulle lära 

mig att blåsa glas, för att bli en bättre formgivare, 

men det var förbjudet för kvinnor att göra det 

hemma i Polen. 

På den tiden (slutet av sjuttiotalet), fanns det 

bara två skolor i världen som tog emot kvinnor- 

den ena i USA och den andra i Sverige. Sverige var 

lite närmare och utbildningen var gratis! På den 

tiden, när man reste från Polen fick man växla 

max.10 dollar. Utresetillståndet fick man bara 

efter inbjudan från någon i utlandet och det 

förväntades av polska staten att personen som 

skickade inbjudan skulle stå för alla kostnader. 

Min europeiska resa 

Magusia Johansson berättar 

Skolan i Orrefors var en yrkesskola för hyttan, 

men de tog emot 10% utlänningar. 

Utlänningskön var lång, men jag var envis. De 

två åren som jag väntade på en plats reste jag 

över somrarna till Stockholm där jag jobbade 

på “Bredenbergs” (modehus) och städade. 

Pengarna som jag tjänande lämnade jag i 

Sverige för att finansiera mitt uppehälle i 

Orrefors. Jag började också lära mig svenska, 

eftersom jag misstänkte att arbetarna i hyttan 

i Orrefors troligen inte pratade engelska. 

När erbjudandet om en plats på glasskolan i 

Orrefors äntligen kom, var jag singel och 

polska myndigheterna ville inte ge mig 

utresetillstånd. Passet hade man inte i en låda 

hemma, utan det fick man ansöka om, vid 

varje resa. Jag klädde mig mycket kvinnligt 

och gick till den manliga chefen för den lokala 

passmyndigheten och förklarade för honom, 

att min ekonomiska och sociala situation i 

Polen var så bra, att det vore dumt att lämna 

det bakom sig för att “fly”... Det var precis vad 

jag gjorde och som tur var, visste jag inte hur 

tufft det skulle bli. Det var ingen dramatik 

med det, jag kom helt enkelt inte tillbaka. Att 

min familj blev straffad (kunde inte resa 

utomlands) är en annan femma - vi sågs inte 

på tre år. 

De första två åren i Sverige hade jag 

arbetstillstånd bara för icke kvalificerat 

arbete, men dagen efter att denna 

begränsning upphävdes började jag söka 

"riktiga" jobb. Då pratade jag flytande svenska 

(bättre än idag) och fick jobb på en 

reklambyrå. Min bruttolön hoppade från 

1,800 SEK ena månaden till 8,000 SEK den 

andra! Då leker livet, speciellt som jag 

återigen hade med intressanta människor att 

göra... 

6 


Några månader efter det glada ”ungkarlslivet” 

träffade jag Rune och hela mitt liv tog en annan 

vändning. Vi ville ha fem barn och det 

meddetsamma! Jag ville också vara hemmafru 

och baka bullar och knyta halsduken på våra 

barn, läsa sagor, o.s.v. Allt detta som min mor 

inte hade haft tid eller möjlighet till.Det blev tre 

härliga ungar på fem år, och när minstingen 

började dagis fyra timmar om dagen, startade 

jag min konstnärliga verksamhet igen, den här 

gången med blyinfattat glas hemma i garaget. 

Verksamheten började ta fart när Rune fick ett 

erbjudande från sin franska firma att flytta till 

Tyskland. Vi trodde att vi skulle flytta till 

Frankrike, men tvekade inte längre än tre 

minuter att anta erbjudandet. I sex år bodde vi i 

Düsseldorf. Jag fick lära mig tyska, klä mig 

"ordentligt" om jag skulle gå till banken, inte 

hänga tvätt ute på söndagarna, absolut inte 

ringa på hos grannar mitt på dagen 

(Ruhestunde!) och köpa mat (betala kontant) för 

helgen före kl. 14 på lördagarna. 

Vi umgicks intensivt med många nationaliteter 

och jag lärde mig att mitt/vårt sätt att göra saker 

och ting inte är det enda och inte heller alltid det 

bästa...Rune påpekade för mig att när vi bodde i 

Sverige var jag väldigt ”polsk”, hade polska 

folkdräkten på mig ibland och lagade polsk mat. 

När vi bodde i Tyskland kom svenska folkdräkten 

till användning, våra barn ”lussade” på 

Internationella skolan, Runes jobb och jag bjöd 

på Janssons frestelse och kanelbullar. 

Och nu? Varken eller – både och - jag vet inte… 

Vi hade en överenskommelse, Rune och jag, att 

när han pensionerades, så var det min tur att 

jobba intensivt. I min ateljé i 18:e Bezirk har jag 

en ugn och arbetar mest med ”fused glass”- jag 

kreerar mönster med färgat glas, målar med 

glaspulver och glaskross och bränner sedan flera 

lager i höga temperaturer. Så blir glaset till 

skålar och fat. För att göra en lång historia kort - 

jag har tagit till mig det som jag tycker är bäst 

från många olika kulturer, som jag har kommit i 

kontakt med. Född i Polen, svensk medborgare 

sedan länge, tycker jag mig inte ha något 

modersmål, men känner mig som en glad äkta 

europé. 

7 


Livet på 

Malta 

Av Pia Stålsmeden 

Efter tre härliga år i Wien, den underbara staden 

med kultur i varje hörn och Wienerwald precis 

utanför dörren, bestämde vi (jag, min man och 

yngsta sonen, då 17 år) oss för att lämna Wien 

och bosätta oss på ön Malta, mitt i Medelhavet. 

Vi valde att bila till Malta. Resan gick ner genom 

Sydeuropa till Neapel där vi tog bilfärjan till norra 

Sicilien. Vi korsade Sicilien och tog en färja över 

till Malta. Resan gick på 1,5 timme.När man 

närmar sig Malta från havet ser man bara en 

ljusgul nyans av alla hus och ett nästan platt 

landskap. Husen är byggda av ljus sandsten som 

kommer från ön. Det var så annorlunda mot 

Wiens gröna och bergiga vyer. 

Som nyinflyttade hade vi många frågor. Vi fick 

alltid vänliga svar av malteserna, som är mycket 

vänliga och hjälpsamma. Nästan alla malteser 

pratar engelska, även om maltesiska är 

huvudspråket. Malta var brittiskt sedan år 1800 

och blev självständigt 1964. Efter en tid upptäckte 

vi att det bodde många svenskar på Malta. Det 

underlättade för oss, eftersom vi fick mycket 

information och praktiska tips, t.ex. om hur man 

skriver in sig och får bilen registrerad. Trafiken på 

Malta var svår att vänja sig vid. Inte bara att köra 

på vänster sida utan också den aggressiva 

körstilen på öns smala gator och gränder. 

En förening för svenskar inflyttade till Malta höll 

på att bildas när vi kom. Jag blev tillfrågad om jag 

ville bli webmaster för klubbens hemsida. 

Självklart tackade jag ja. Uppdraget var väldigt 

roligt och lärorikt och bidrog samtidigt till att jag 

snabbt fick många trevliga sociala kontakter. I 

klubben arrangerades också många gemensamma 

aktiviteter, till exempel vandringar varje vecka, 

där vi kom att lära känna Maltas ”country side”. 

Malta är Europas sydligaste stat och en av Europas mikrostater. 

Landet har ungefär 400 000 invånare och är medlem i EU och 

EMU. Malta har varit bebott sedan ungefär 5200 år f. Kr. Det 

finns tempelruiner äldre än pyramiderna. Valletta är 

huvudstaden och byggdes på 1500-talet av Johanniterriddare. 

Valletta ska bli kulturhuvudstad 2018, så upprustningen av 

staden och andra delar av Malta är i full gång. Turismen är en 

viktig inkomstkälla för Malta. Maltas huvudö är ca 3,5 mil lång 

och 1,5 mil bred - en fjärdedel av Ölands storlek. Det finns två 

öar till. Den ena nås med regelbunden färjetrafik. 

Ön har en speciell karaktär; vackra landskap 

med långa stenmurar runt de många 

jordplättarna. Havet ser man var man än 

befinner sig. Det finns nästan ingen skog och få 

träd. Det pågår nu en kampanj för att låta de 

träd som finns stå kvar. 

Vi svenska tjejer som är med i klubben kallas 

för ”Maltöser” och träffas var 14:e dag och äter 

tillsammans ute på restaurang. Lika för 

herrarna; ”Fattiga Riddarna” ses också på 

gemensam middag varannan vecka.Klubben 

arrangerar även andra aktiviteter som 

bokklubbar, fredagsöl, golf, simning, sportfiske, 

yoga, välgörenhet och föräldragrupp. Många av 

medlemmarna sysslar med konstnärliga 

aktiviteter; målning (akvarell, olja och akryl), 

foto, och keramik. Jag har valt att ägna mig åt 

keramik, och går på kurs på en maltesisk studio 

med handledning. Förra året gjorde vi en 

välgörenhetsutställning, Carpe Diem, där 15 

medlemmar deltog med sin konst och alla 

pengarna donerades till välgörenhet. 

Vi bor i en lägenhet en minut från havet. Från 

maj till november badar vi dagligen. Vattnet är 

mycket rent, men periodvis finns det maneter, 

så det gäller att se upp, eftersom de bränns 

fruktansvärt. Varje dag tar vi promenader längs 

strandkanten där det finns massor av små 

restauranger och fik. Det är lätt att få i sig 

något att äta, allt från det enklaste slaget till 

något mer exklusivt. Den maltesiska 

nationalrätten är kanin och den serveras 

nästan överallt. 

Från juni till oktober är dagarna extremt varma 

och många affärer har stängt mitt på dagen för 

en välbehövlig siesta. De maltesiska familjerna 

träffas istället senare på kvällen, då gamla och 

unga möts på restauranger eller på stränderna, 

där de grillar och äter medhavd matsäck. Livet 

som svensk på Malta är mycket enkelt och 

socialt. Ön är liten och man stöter alltid på 

bekanta, när man rör sig ute. Om man blir 

sugen på miljöombyte, så tar billigt flyg oss till 

många spännande destinationer härifrån. Vi 

har nu bott på Malta i 4 år och vi trivs bra här. 

Roligt var det när jag fick besök av SWEA Wien 

och ni gav mig chansen att visa upp lite av mitt 

nya härliga ö-liv. 

8 


Att få stå på egna ben för att man kan 

”När du blir vuxen kan du bestämma själv vad du vill 

äta till middag”, sa mamma när jag var liten. Och 

som jag längtade! Hon nämnde dock aldrig något om 

processen dit. Processen att bli vuxen. Inte hade jag 

en aning om då att jag flera år senare skulle sitta med 

en radler och några skivor pfeffersalami till middag på 

grund av dålig ekonomi eller brist på 

matlagningsidéer och längta tillbaka till mammas korv 

stroganoff. 

”Vad vill du bli när du blir stor?”, frågade alla och jag 

hade trettiofyra olika svar. I tre år skulle jag bli 

Sveriges statsminister och förbjuda rökning i Sverige, 

eftersom min farfar gått bort i lungcancer några år 

tidigare. Och så fixa en ny badbrygga till badplatsen, 

den började bli litet sliten. Jag visste inte mycket då 

men jag visste i alla fall vad jag ville. Så växte jag upp 

och för varje år blev världen tydligare och större. Idag 

vet jag mer, men jag vet inte längre lika tvärsäkert 

vad jag vill. Plötsligt står jag här med fler frågor och 

färre svar och har känslan av att betänketiden börjar 

rinna ut. 

Nu bor jag i Wien sedan snart ett år och allt har bara 

flutit på sedan jag kom hit. Jag pratar redan flytande 

grötig österrikiska och kulturen här upplever jag 

numera som om den vore min egen. Nej, det var ljug 

och kanske också lite önsketänkande – min tyska är 

långt ifrån flytande! Vardagen här handlar om 

orientering. Att finna sin väg på obekant mark, också 

bokstavligt talat. 

Allt som är självklart i Sverige och på mitt modersmål, 

är inte det här. Det kan handla om att varna en blind 

man för en trasig rulltrappa, att hitta frisör, 

tandläkare och gynekolog eller att köpa köttfärs på 

Spar. Det handlar om att jag måste acceptera mina 

kunskaper i tyska och vara tålmodig med att de 

kommer att förbättras bara jag fortsätter att kämpa. 

Det handlar om att inte känna mig så fruktansvärt 

dum när jag inte hänger med i en konversation. 

Den här orienteringen i tillvaron är inte bara 

geografiskt och språkligt kopplad. Jag inser att jag 

sysslar med ett slags livsorientering och det är 

snäppet svårare än skolgympans gamla hederliga 

friluftsdagar då orientering betydde ut i skogen med 

flås och karta. Samhällets normer skriker åt en att 

studera något i fyra, fem år, börja jobba, få fast 

inkomst och bostad, hitta en livspartner och skaffa 

barn. Det låter väldigt enkelt, som en plan, men vad 

ska man göra om man inte vet vad man vill? 

– inte för att man vill 

Av Johanna Tudeen 

Begreppet vuxen innebär som regel att en 

person är gammal nog att klara sig utan stöd 

från föräldrar eller andra vårdnadshavare, 

men att bli vuxen är någonting helt annat för 

mig. För mig är det som en trappa man stegvis 

går upp för. Man kämpar, känner glädje och 

olycka om vartannat på varenda trappsteg, 

snubblar eller blir nedsparkad av andra på sin 

väg. 

För varje trappsteg blir livet en aning 

allvarligare och förväntningarna på en höjs allt 

eftersom. Man lär sig hantera svårigheter och 

motgångar med rationalitet och självkänsla. 

Att ibland tvingas stå på egna ben bara för att 

man kan, inte för att man vill. 

Målet man som ung vandrar mot är 

självständighet och då framför allt ekonomiskt 

oberoende men även självförverkligande. 

Men, man behöver stöd för att komma dit och 

man kommer aldrig att klara sig utan stöd även 

när man väl är fråga ett barn vad hen vill bli 

när hen blir stor kommer jag aldrig att göra 

(säger jag nu..). 

Som om det vore något man kan förbeställa 

och bestämma. Drömmar och passioner är 

något bra, men de förutspår inte livet för en. 

Under det som jag trodde skulle vara 

vuxenlivets förberedelse, tonåren, var jag 

ibland alldeles för egocentrerad för mitt eget 

bästa. Då var framtiden inte lika viktig som det 

omtumlande här-och-nu, och att ens tänka 

eller förbereda sig på vad som komma skall 

hörde inte dit. 

Visst hade det varit praktiskt med ett livets 

facit, men ingen kan förbereda en på livet, 

ingen kan tala om för en vilka vägar man 

kommer att vandra eller vilka känslor som 

kommer att rymmas inom en. Det är tufft att 

behöva inse att jag själv inte heller kan det, 

men någonstans måste jag ta ansvar för mitt 

eget liv och hur jag väljer att utforma det. Att 

inte ha någon aning om hur jag ska gestalta 

mitt liv och behöva klura ut det på egen hand 

är kanske vad det handlar om, det där att bli 

vuxen. Inte att välja vad man ska äta till 

middag! 

9 


Hon sitter på hemmet nu. 

Av Birgitta Kleisinger 

Hon sitter mest hela tiden. Ser på de andra som 

går förbi. Ibland ser hon på dem med blixtrande 

svarta ögon; ibland med andra tecken på 

ogillande – de mest drastiska vill jag helst inte 

nämna! Det är dock en tyst demonstration, om 

med fog, vet jag inte! 

Hon är min svärmor. Jag känner henne sedan 45 

år. Jag vet vad hon tänker, vet en del av vad hon 

upplevt, känner till hennes värderingar och 

hennes ursprung. Hon föddes i Polen på 1920talet, 

var 16 år gammal, när kriget började år 

1939, när bomberna föll och födde skräcken inom 

henne, den , som för alltid finns kvar. Hon växte 

upp i Warszawa, staden, där Hitler lät upprätta 

ett ghetto för landets judar; 4 km2 av staden, 

där upp till 500 000 människor tidvis var tvungna 

att leva! Murarna som omgav ghettot måste 

judarna själva bygga och förse med barriärer av 

taggtråd och krossat glas . 

Så småningom formerades i ghettot en liten 

grupp motståndsmän, vilka insåg att de bara 

genom att öppet bekämpa sina bödlar kunde 

åstadkomma en reaktion vilken gav eko bland den 

fria världens folk. Vi känner till upproret i 

Warszawas ghetto år 1943, då judarna kämpade i 

42 dagar och 42 nätter mot en av de starkaste 

militärmakter världen har upplevt.De flesta av 

ghettots 500 000 innevånare deporterades till 

koncentrationsläger, de sista 50 000 dödades 

under upproret, under vilket ghettot 

totalförstördes. 

Den första tiden var det möjligt att ta sig in i 

ghettot med hjälp av mutor. Min svärmors familj 

hade nära vänner därinne. Min svärmor var en 

ung, vacker kvinna. Hon flirtade med vakterna, 

kunde relativt obehindrat gå in i ghettot med 

både pengar och mat till familjens vänner, också 

till andra. Med tiden blev det svårt, för att inte 

säga omöjligt. 

Min svärmor lyckades dock till slut att hjälpa sina 

vänner att fly därifrån. Hon hade lärt känna den 

man, med vilken hon senare skulle gifta sig. Han 

var officerare i den tyska armen, stationerad i 

Warszawa och inneboende hos min svärmors 

familj, vilken hade en stor bekväm våning. 

Flickan förälskade sig i den stilige österrikiska 

mannen. Han hjälpte henne att rädda vännerna ut 

ur ghettot, att gömma dem tills transport till Wien 

kunde ordnas, där hans familj i Wien tog hand om 

flyktingarna. Senare begav de sig till Palestina, till 

Israel. Efter att ha hållit kontakt under alla år 

träffades vännerna i Israel på 1970talet.I Yad 

Vashem, forskningsstället i Jerusalem man inrättat 

till minne av Förintelsens offer, ärades mina 

svärföräldrar enligt principen ”Den som räddar ett 

liv räddar hela världen”. 

Min svärmor kan inte längre kommunicera. Nu 

känns det torftigt att ha försummat tiden, då hon 

kunde! Frågorna är många: hur vågade hon sig in i 

ghettot? Hur kunde hon förälska sig i fienden, med 

vilken hon inte ens hade ett gemensamt språk? 

Hur kändes det att komma till Österrike under 

pågående krig, att bli gömd , att inte få tala sitt 

språk, inte ge sin nationalitet till känna? Jag vet 

inget om detta. Vår relation var problematisk, 

minst sagt! Vi lyckades inte närma oss varandra, 

innan det blev för sent. 

I dag sträcker min svärmor ut armarna, när jag 

kommer, uttrycker sin glädje över att se mig! För 

att några minuter senare fråga vem jag är, vem jag 

är gift med, var jag bor...Hon vill ibland tillbaka till 

huset, där vi bodde tillsammans i över 40 år. Hon 

talar idag huvudsakligen polska. En del viktiga ord 

har jag lärt mig. Sedan förra året är min svärmor på 

hemmet, där hon sitter och har det bra – bra 

mycket bättre än hemma, där det inte längre var 

möjligt att behålla henne. Under de sista åren 

berättade hon ibland om Warszawa, om sin familj, 

om hur hon badade i floden, hur de satt i källaren 

medan bomberna föll. Hur hon stod på terrassen 

och vinkade åt piloterna när de flög förbi. 

Under de sista åren hemma stod hon ofta i 

trädgården och vinkade åt passerande flyg...Ett 

kvinnoliv fyllt av minnen – de starkaste var barnens 

födslar. Ett kvinnoliv höljt i skuggan av mannen, 

men med en insats, vilken kom att bli av bestående 

betydelse, också för kommande generationer: 

Flyktingarnas barn och barnbarn kom på besök i 

höstas. Vi såg på gamla foton tillsammans och 

någon sade: ”Tänk om flykten hade misslyckats! Då 

hade ingen av oss suttit här nu!” Tysta minuter 

följde, fulla av eftertanke och en otroligt stark 

gemensam insikt! 

10 


Ny webbansvarig 

Kära Sweor! 

Jag heter Lisa och jag har tagit över den spännande 

uppgiften att sköta SWEA Wiens hemsida. Ni 

kanske skulle veta att jag inte är svensk, utan att 

jag har blivit kär i Sverige och det svenska språket 

genom mina studier. Många brukar fråga mig: 

Varför pluggar man svenska? Det finns olika 

anledningar, till exempel att jag alltid har velat resa 

till Sverige. En annan är att jag började läsa tysk 

litteratur för några år sedan, och att använda och 

höra ett enda språk hela veckan blev ganska tråkigt 

efter ett tag. Och den tredje anledningen fick jag 

när en av mina professorer sen pratade om att läsa 

språk gör att man blir frisk i hjärnan ända tills man 

är gammal. Det var då jag bestämde mig att jag 

skulle läsa svenska. Visste ni att folk som pratar 

minst två olika språk regelbundet kan slippa bli 

dement för ungefär fem år längre än människor 

som bara interagerar på deras modersmål? 

Det kanske låter lite konstigt när en 24-åring 

funderar på rädslan om att få en ålderssjukdom, 

men en person väldigt nära till mig har drabbats av 

denna och jag har upplevt problemen som den för 

med sig. Och när man tittar omkring sig, så ser man 

ju att livet blir enklare och enklare. Det är bekvämt 

å en sida, men å andra sidan kan man fundera på: 

När var jag tvungen att komma ihåg en 

födelsedag? När var sista gången då jag fick minnas 

vägen till en kompis? Att inte behöva använda 

minnet ska också leda till att det inte gör som man 

vill en dag i livet. Ni svenskar som har flyttat till 

Österrike och har lärt er tyska är då i en bra 

position – glöm inte det! 

Vi ses på hemsidan! 

Lisa 

11 


Tillbaka i sadeln! 

Av Maria Wembelius 

Med vårsolen i ögonen och en fläktande 

sydvästvind sitter jag på 1,75m höjd, ständigt 

spanande ner mot Schwechatån efter eventuella 

faror som en häst - som till största delen av vintern 

stått inne i ett stall - skulle kunna tänkas skrämmas 

av. Egentligen behöver jag inte spana speciellt noga, 

för just en så'n häst är rädd för allt, och tar till flykt 

så fort man inte passar sig noga. 

Så spaningen är mest för att jag ska vara beredd 

innan det väl bär av. Människorna ute på bygden 

har vaknat till liv av vårsolen och är ute på språng i 

olika skepnader, vilket bildar farliga spöken i varje 

buske. En murken träbänk med ett skrattande 

pensionärspar. En joggande tjej med ljuslila jacka. En 

liten chokladbrun terrier med fladdrande röd 

halsduk som söker spår i leran och tasslar i 

snårbuskarna. 

Som tur är står i alla fall vakttornen övergivna, så 

man slipper oroa sig för att bli skadeskjuten av 

misstag på grund av likhet med storvilt eller för att 

en grön kamouflerad gubbe med kvistar i jakthatten 

ska komma utstövlande och skrämma våra hästar i 

sken. Vilken härlig dag! Vad jag har saknat friheten 

till häst! Här var precis den hästen jag hade letat 

efter. Det klickade direkt! 

Jag startade min ridkarriär på ett gäng fjordhästar i 

utkanten av Örebro under 80-talet. För 15 kronor 

fick man rida en liten runda på grusvägarna vid 

gamla flygplatsen. Om man hjälpte till att mocka så 

fick man rida gratis. Oj, vad vi mockade! Nästa steg 

blev naturligtvis ridskolan i Karlslund – Örebro 

Fältrittklubb - som är Sveriges största ridskola, där 

jag red två gånger i veckan, vilket ändå inte var 

tillräckligt. 

Jag minns hur dom hade första- och andraskötare på 

alla hästar och att det var årslånga köer för att 

överhuvudtaget komma in i skötarsystemet och 

äntligen få pyssla om sin "egen“ häst. Men det fanns 

en som var ledig och det var Elsa, för henne var det 

ingen som vågade gå in till. Ok, jag blev sparkad och 

biten nästan varje dag (har fortfarande ett bitärr på 

armen), men jag hade i alla fall en egen sköthäst, 

och då är det sånt man får stå ut med ibland! Alla 

ridelever som blev tilldelade Elsa var väldigt lättade 

när jag fanns på plats, så att de slapp gå in och sadla 

själva. 

Som 14-åring lyckades jag äntligen övertala mina 

icke hästkunniga föräldrar att skaffa en ponny. 

Med de bästa argument (ridning är ju trots allt en 

sport!) och noggranna kalkyler över alla 

kommande utgifter (skyhöga veterinärkostnader, 

som sträckte sig utöver de vanliga vaccinationerna, 

hade jag som tur var inte räknat med i kalkylen…) 

skred vi till verket och köpte den söta New Forestponnyn 

Belina. 

Med den rosa/svarta bockstyrade Cresenten 

trampade jag efter skolan de 5 kilometerrna till 

och från stallet, backe upp och backe ner i 

kolmörker, snöstorm, hagel, regn och sol. Sju dagar 

i veckan. Flera timmar om dagen ägnade jag åt att 

mocka box, sopa gång, rykta ponny, putsa seldon, 

rätta foderstater, fixa med stalllådan och 

naturligtvis det viktigaste; att rida ut! Mestadels 

med 10 reflexer och pannlampa – vi snackar ju 

vinter i Sverige! Ridhuset i Karlslund besöktes 

endast en gång i veckan då det var 

hopplektion. Vad mer kan man önska sig som 

hästtokig tjej? Jo, naturligtvis fler hästar! 

På den vägen gick det sen med olika ponnisar och 

hästar i olika städer och stall med blandade 

framgångar inom den klassiska "engelska" 

ridkonsten. Såklart att jag även kört kallblodiga 

nordsvenska skogshästar lastade med timmer och 

ett flertal nervösa travhästar med bomull i öronen 

i 45-tempo. Tyvärr kan man ju inte bli jockey med 

1,69cm, men inget går väl upp mot den susande 

vinden i öronen och tårarna längs kinderna med 

korta läder i fullt tempo, så gruset sprutar på en 

riktig fullblodsgaloppör. 

12 


Min stora passion fälttävlan förde mig till den 

svenska VM- och OS-ryttaren Anna Hermans 

ägor i England utanför Salisbury på en intensiv 

och lärorik praktikperiod. Fast det jag kommer 

ihåg mest är den elaka cattlledoghunden 

Nipper som högg mig i handen redan första 

dagen och sen terroriserade mej dagligen tills 

jag åkte hem. "Just kick him“ fick jag order om. 

Fast då bet han mej i foten. Han var inte ens 

rädd för sopkvasten. 

På mornarna var det alltid så kallt på rummet 

att jag klädde på mej de skitiga hästkläderna 

under täcket efter att ha värmt upp dom i 

minst 10 minuter. På natten vaknade jag av 

galopperande råttor på vinden. Då är det inga 

små möss vi talar om... Naturligtvis var det 

heltäckningsmatta i badrummet och 

handduken hann aldrig torka mellan gångerna. 

Att vara delaktig i att göra dessa underbara 

hästar redo för den kommande cross countrysäsongen 

var helt fantastiskt men även förenat 

med väldigt mycket jobb och ansvar. Men säg 

någonting som man vill lära sig och bli bra på, 

som inte är förenat med hårt arbete och 

smärta?! 

Att efter studenten kunna titulera sig 

förstklassig hästskötare förde mig till Eklunda 

Stuteri strax utanför Örebro, där man 

huvudsakligen håller på med avel och 

uppfödning av svenska halvblodshästar. 

Hingstar från bland annat olympiaryttaren och 

nuvarande världscupledaren Rolf-Göran 

Bengtsson stod på stationen och skulle 

naturligtvis hållas i trim och motioneras mellan 

varven. Min absoluta favorit är och förblir 

Magini - en av Sveriges högst meriterade 

hopphästar. Om jag inte kunde rida innan så 

lärde jag mig det då i alla fall! 

Vid sidan om betäckningar morgon och kväll 

(endast semin på post) gick dagarna mest åt till 

skötsel och utbildning av unghästarna. Ett 

riskabelt jobb, men otroligt spännande och 

lärorikt. Hemma på min egna lilla "gård“ hade jag 

plats för fyra hästar, varav två var mina egna, 

som naturligtvis var uppfödda på Eklunda Stuteri. 

Bägge två högt i blod för att få den optimala 

speeden. När jag inte kunde få nog av mina egna 

hästar och farokvoten var tvungen att fyllas på, 

tog jag även emot problemhästar för tillridning. 

Ta i trä – så har jag faktiskt aldrig skadat mej 

allvarligt eller brutit något ben i kroppen under 

alla dessa år, fast vi nu talar om över tusen 

ofrivilliga avsittningar(!) Jag har alltid haft hjälm 

på mig men endast slagit i huvudet ett fåtal 

gånger (ja, jag vet, det förklarar en del). Jag har 

blivit släpad efter häst och överlevt med lite 

skrapsår. Jag har trillat baklänges från stegrande 

hästar men bara fått lite muskeltrådsbristningar i 

ryggen (som läkte efter 3 år). Jag har även gått 

omkull och slagit volt några gånger men kommit 

undan med lite klämskador och blåmärken. Gissa 

om mamma var glad när jag slutade rida! 

Tyvärr hade jag mycket otur med mina hästar 

och lyckades nästan alltid hitta dem som råkade 

ut för olyckor eller hade konstiga sjukdomar. Till 

slut blir det tröstlöst och man rider bara för att 

man måste - och inte för att man tycker att det är 

roligt. Precis på den vägen var det och ledde 

efter ett tag till denna långa time-out. Nu ska jag 

rida för att det är roligt. Och gissa om det är! Fast 

nu jag har sadlat om till dressyrsadel. Men Dilia 

är även hon en utmärkt rodeohäst, så vi får väl se 

hur länge det dröjer innan jag spottar grus. 

Hur jag hamnade i Wien är en helt annan 

historia... 

SWEA Wien på Facebook 

Du vet väl att du kan följa SWEA Wien och många andra SWEA-avdelningar på Facebook? 

www.facebook.com/SWEAWien 

13 


Våra äventyr med Bumsti 

Vem eller vad gömmer sig bakom detta 

namn?Är det en älskad nalle eller något 

liknande? I varje fall kan man tänka sig en 

kärleksfull omskrivning av ett föremål, och så 

var det också. Egentligen helt opassande till 

den eleganta, mörkgröna Studebaker, 

(amerikanskt bilmärke) som vi tyckte var så 

vacker, att den liknade drömbilen Jaguar. 

Den föddes till oss den 30 maj 1961, fast då inte 

som baby utan som ganska gammal. Åldern 

medgav det låga priset av 8.000:- Ö.Schilling (1 

krona den gången 5 Schilling), men hade andra 

nackdelar. Jag tänker då på det egna nuvarande 

behovet av reservdelar. Allt går att lösa med 

finansiella resurser och de hade vi definitivt inte, 

min blivande man och jag. Vi studerade bägge, 

varför sjutton skulle vi absolut ha en bil? Själv 

var jag inte på den våglängden, hade inte ens 

körkort, började den sommaren på körskolan 

Latterman i Wien, men fullföljde inte examen. Så 

mycket annat var nödvändigare. 

Av Gabriella Oxenstierna-Kies 

Men vi gjorde många, fina utflykter. Bilen var 

fantastisk med plats för sex personer.Två 

violonceller kunde transporteras i 

bagageutrymmet, lämplig måttenhet för en 

musikerfamilj. En första gång drabbades vi av 

vår ungdomliga oansvarighet med vår gamla bil, 

när vi varit i Perchtoldsdorf med goda vänner 

och ätit Backhendl. På hemväg in mot Wien, 

där vid den långa raden av björkar, som ännu i 

dag manar mig till eftertanke, fick vi punktering. 

Kan hända, men..... vi upptäckte då hur däcken 

såg ut! Där hade vi tur, då hastigheten inte var 

hög. 

Vår älskling hade ett skal av tjock plåt, men var 

därigenom tung och hade dessutom ett lätt 

rattglapp. Ingen bra kombination. Så begav det 

sig, att vi under en nattlig och regnig färd i en 

kurva fördes från den rätta vägen och in i en i 

strålkastarljuset mycket vacker vedstapel. Vid 

den kyssen skapades en bestående buckla på 

höger framskärm och namnet ”Bumsti”, för det 

hördes och kändes ett tydligt ”bum”. 

1962 blev händelserikt med en resa 

till Berlin, där muren hade byggts 

året innan. Goda vänner hade bett 

oss komma och vi lämnade Wien den 

30 juli tillsammans med en god vän, 

Charly, och min dotter Camilla, som 

skulle lämnas i Linz för 

vidarebefordran till härliga ferier i 

Montagnola. Charly var juvelerare 

och skulle efter Berlin vidare till 

Paris. Hans hela utrustning bestod av 

en svart kostym, en liten 

portföljliknande väska och ett 

paraply.Så kom vi då iväg, glada och 

lyckliga, med flera veckors frihet 

hägrande framför oss. 

14 

Årgång SWEA 16, Wien Nr 2/2013 Nr 2/2013

Men ack, redan före Amstetten tog den slut, för 

avgasröret gick av, så att vi lät som en traktor, 

minst! Därtill kom en kortslutning någonstans, jag 

kommer inte ihåg var. Vi bullrade oss fram till en 

bensinstation, därifrån liftade Charly till en 

verkstad för att få hjälp. Kom åter med en snäll 

man på en stor motorcykel. Charly själv såg 

mycket elegant ut i sin svarta kostym på 

bönpallen. När den snälle hjälparen klev av sin 

stora maskin, blev ett ben kvar på ena sidan. 

Mannen var enbent och hade monterat en 

attrapp för att det skulle se snyggare ut. Camillas 

redan runda ögon blev ännu rundare! 

Så småningom gick vår färd vidare tills vi i 

närheten av Vöcklabruck fick punktering.Det var 

ju inte så farligt, men vi hade blivit ordentligt 

försenade, skulle inte nå fram till Berlin den 

dagen. Vi hade endast transitvisum för DDR, så 

svängen genom västra Tyskland skulle dra sig. Det 

hade blivit sen kväll, innan vi kom in i Bayern, vi 

var trötta och bestämde oss för att stanna på en 

parkeringsplats och sova i bilen. Det skulle ha 

blivit väl trångt för oss alla tre, så Charly ville vara 

”utomhus”, det var ju varmt. Han letade efter en 

lämplig plats och hittade en underbart tät, 

välklippt och bred häck. På den bredde vi ut en 

stor, gammal kappa, som vi hade. Där lade han 

sig, hängde sina glasögon prydligt på en kvist, 

spände upp paraplyet över sig mot 

morgondaggen och hade det nog bekvämare än 

vi. 

Tidigt nästa morgon bar det iväg igen, vi tittade 

på Bayreuth och körde över gränsen vid Hof. 

Rannsakningen där tog lång tid.När jag ensam 

1990 körde den sträckan till Wien, var det 

skrämmande egendomligt att se den övergivna 

gränsstationen. Jag tog mig långsamt förbi, 

medan jag idisslade alla minnen. Vi kom fram till 

Berlin på kvällen, vännerna där hade undrat vart 

vi tagit vägen, mobiler fanns ännu inte. Vi bodde i 

Spandau, hade gott om tid och blev kärleksfullt 

ompysslade på alla sätt. Såg mycket, upplevde 

mycket och kom nära det hemska som hade skett. 

Två gånger körde vi igenom det nu populära 

turistmålet Checkpoint Charlie, men då var det 

allvar. En olämplig anmärkning fick oss första 

gången att vänta längre än alla andra. På 

Alexanderplatz väckte vi negativt uppseende 

(djävla kapitalister!) med vår Bumsti, när vi 

parkerade vid ett korvstånd. 

En annan gång hade vi uppdraget att överlämna 

några livsmedel till en släkting, som knappast 

vågade yttra sig högt i sin egen våning. På 

hemvägen ville vi absolut titta på 

regeringsområdets sevärdheter i Pankow, men 

hittade bara fula byggnader och körde mellan höga 

taggtrådsstängsel till en bevakad bom där vi blev 

hejdade. Vilt gestikulerande folkpoliser tvingade oss 

att vända, men bakifrån kom en hel konvoj av 

svarta bilar. Vårt långsamma vändande ökade 

dramtiken. De förtvivlade vakterna hade det nog 

tyvärr svårt efteråt, då konvojen var tvungen att 

vänta. Det var naturligtvis i allra högsta grad 

förbjudet för utlänningar att vara där. 

När vi lämnade Berlin var det på årsdagen efter 

murens byggande den 13 augusti 1961, så vi var 

litet nervösa, när vi körde norrut för att ta oss till 

Warnemünde och Danmark. Runt färjan stod 

östtyska marinsoldater beväpnade till tänderna. 

Som kontrast spelade en dansk tullare ut hela sin 

charm, klädd i engelsk tweed, med händerna i 

byxfickorna och en pipa nonchalant hängandes i 

ena mungipan. Våra pass studerades ingående och 

länge av soldaterna, dansken stängde dem utan så 

mycket som en blick men med en vänlig bugning. 

Ett litet missöde, som kunde ha blivit mycket 

allvarligt, hände på väg till Warnemünde.En stor 

järnvägsövergång var så knölig, att kabeln till 

Bumstis tändstift hoppade av och bilen stannade på 

spåren. Fort ut, fort på med kabeln och fort iväg. 

Sedan gick bommarna ner, hu!Efter en sejour i 

Köpenhamn körde vi söderut i början av september, 

då över västra Tyskland. 

Jag hade ärenden att uträtta i Kassel, där jag till 

hösten 1963 skulle börja mitt arbete vid teatern. 

Det gällde att visa sig, hitta våning och en skola för 

Camilla. Tillbaka i Wien började vi planera nästa 

äventyr, en vinterfärd för att fira jul med min familj 

i Sigtuna och Stockholm. Jag hade inte varit hemma 

den tiden på många år, längtade efter mörker och 

julglitter. Inte kunde vi ana, att den hårdaste 

vintern i mannaminne låg på lur efter oss och vår 

Bumsti. 

Läs fortsättningen på nästa sida. 

15 


Forsättning från föregående sida 

Det började redan den 21 december 

före Salzburg med ett hemskt 

snöoväder. Efter München fick vi en 

sådan sladd i de halvfrusna snöspåren 

att vi stod mitt på motorvägen med 

nosen mot körriktningen. Det var mörkt. 

Ut med oss för att vända bilen och få 

den åt sidan. En lucka i trafiken räddade 

oss, men chocken var så stor, att vi 

körde av vid Merklingen för att 

övernatta. I det trevliga ”Gasthof zum 

Ochsen” kunde vi till frukosten se ut 

över ett underbart, snöluddigt landskap 

och lyssna till radion, där Irmgard 

Seefried sjöng Peter 

Cornelius ”Weihnachtslieder”. 

Egentligen fick vi vår jul redan där. 

Så kom vi då till Sverige, där julgranar 

var tända överallt. Det var inte vanligt 

på den tiden i Österrike, så därför och 

förvirrade av den långa körningen och 

mörker trodde vi nästan att det redan 

var jul och att vi kom försent. Vilken 

tanke, ”hjulafton” i Bumsti! Men vi 

landade i tid. 

Återfärden till Wien var en mardröm 

med nästan infrusna färjor, en frusen 

bensinpump, hala vägar, snöstormar, 

snödrivor och ett broräcke som kom 

oss för nära. Vi lyckades i alla fall med 

hemkomst utan flera bumstis. 

Det blev vår och det blev sommar 

1963.I juli skulle vi medverka i en 

konsert i Salzburg, hade fyllt Bumsti 

med människor och instrument. 

Tuffade uppför Mariahilfer Strasse på 

väg ut ur Wien, glada och pigga.Men 

glädjen blev störd. Precis före 

Westbahnhof ville Bumsti inte mera, 

gav upp andan. 

Det blev ett avsked för alltid, han 

övergavs skändligt för att senare hamna 

på bilkyrkogården.Vi sade ”farväl” och 

klev alla på tåget. 

Kloka ord från Anki: 

Tur att SWEA finns…. 

Och att jag är medlem i denna härliga globala organisation! 

Alla aktiviteter är jättetrevliga, särskilt våra ”hemma hos”program. 

Ett exempel på en sådan fest gick av stapeln i 

februari då vi, liksom varje år, strålade samman hos Gunilla 

Schorr för att njuta av hennes traditionella sillalunch! Borden 

stod vackert dukade med blommor i gult och blått - en 

ögonfröjd liksom den uppdukade maten! Vad sägs om inlagd 

sill, Janssons, gubbröra, pajer, champinjoncrêpes, köttbullar – 

det vattnas i munnen bara jag tänker tillbaka på allt gott! 

Vi pratade, pratade, skrattade och sjöng snapsvisor och 

andra visor till diverse drycker – vi är rätt bra på att sjunga, vi 

i SWEA Wien. Just festen avslutades med hembakade semlor, 

som Kerstin ställer upp med varje år!Det enda tråkiga är att 

tiden bara flyger iväg på SWEAs fester- man skulle vilja 

stoppa klockorna ett tag för att det trevliga ska vara ännu 

längre! Kom och upplev det själv! 

En liten lustig anekdot: På just Gunillas lunch såg jag att 

Ursula Strolz hade ett vackert guldhalsband, vilket jag tyckte 

mig känna igen. Ursula undrade varför jag stirrade på hennes 

halsband. Jo, kära nån, för drygt 40 år sedan skänkte min 

pappa mig ett exakt likadant! Dock med orden:”Du är den 

enda som har en sådan modell!” Detta hade juveleraren sagt 

till honom. Det var alltså unikt! Till saken hör att det var 

inköpt på Gran Canaria. Ursula hade fått sitt halsband av sin 

mamma, även detta inköpt på den spanska turistön. Världen 

är bra liten, och till min älskade pappa uppe i himlen: ”Du 

blev lurad!” Tänk er, under alla dessa år har jag varit 

övertygad om att bära ett unikt guldhalsband och så strålar vi 

två svenskor samman i Wien och upptäcker att så är det inte 

– vi är i alla fall numera två ! 

Och landat har jag gjort på jorden! 

Anki Bohac 

16 


Minglet har pågått en stund och samtalet börjar 

glida in på vad man jobbar med. 

- Jaha, vad sysslar du med då? 

- Jag jobbar som logoped. 

Nu kommer den. Den lite besvärade tystnaden. 

Jag lägger till: 

- Känner du till vad en logoped gör? 

- Ehh...jo...eller nja...eller 

förresten...kanske...det är nåt med fötter, va? 

Eller, vänta! Nu vet jag, det är kotor ni jobbar 

med, eller hur?! 

De flesta jag träffar vet inte vad en logoped gör. 

Vet du? Eftersom det är i Sverige som jag har 

arbetat som logoped kommer den fortsatta 

texten att handla om hur situationen ser ut i 

Sverige. 

De, som faktiskt vet i vilken bransch de ska 

placera logopedyrket, brukar ofta ha en ganska 

smal bild framför sig, oftast att vi jobbar med att 

lära barn att säga "r". Den bilden är inte riktigt 

sann. Visst händer det att logopeder ger tips om 

hur ett barn kan lära sig att säga r-ljudet, men 

jag vågar påstå att det är det vi gör absolut minst 

av. Men vad gör vi då? Innan vi ger oss in på det 

tänkte jag att vi ska bekanta oss med vad som 

ryms inom begreppet "kommunikation". 

Kommunikation - inte bara uttal 

För att vi ska kunna kommunicera är det många 

delar som måste fungera. Vi måste ha en tanke 

om vad vi vill uttrycka, som vi sedan klär i 

språklig dräkt i form av ord (ordförråd). Hur 

orden ska böjas och i vilken ordning de ska 

komma (grammatik) är nästa steg. När det är 

dags att uttrycka vår tanke gör vi det oftast i 

form av tal eller skrift. Andra typer av 

uttryckssätt är till exempel teckenspråk för döva. 

När vi ska prata måste hjärnan hålla koll på vilka 

ljud som ingår i orden och beordra ungefär 

tvåhundra muskler i tunga, läppar och stämband 

att bära fram budskapet (tal och röst). Men inte 

nog med det. Det är förstås minst lika viktigt att 

vi kan förstå vad andra människor säger 

(språkförståelse). För vad hjälper det att du har 

lärt dig att fråga om vägen på utlandssemestern 

om du inte förstår svaret? 

Logoped – vad är det? 

Text och bild: Karin Koltay 

Ofta är det först när man själv eller en anhörig 

får problem med kommunikationen som man 

inser hur stor betydelse den har i våra liv; När 

ens mamma drabbas av stroke och förlorar 

talförmågan. När man själv tappar rösten vid en 

förkylning. Eller när ens barn inte börjar prata 

vid samma tid som de andra barnen på 

förskolan. 

”Mat och prat i samma apparat!” 

Logopedens uppgift är att hjälpa till när en 

människa har svårigheter med någon eller några 

av de delar som behövs för en fungerande 

kommunikation. På logopedspråk kallar vi 

sådana problem röst-, tal- och språkstörningar. 

Ibland behöver logopeden hjälpa till med att 

hitta alternativa eller kompletterande 

uttryckssätt till tal och skrift. Patricias 

ögonpekning i texten nedan är ett exempel på 

detta. 

Till logopedens arbetsområde hör också 

svårigheter med att svälja mat och dryck. Låter 

det konstigt? En föreläsare på 

logopedutbildningen uttryckte det logiska i detta 

på följande sätt: ”Mat och prat i samma 

apparat!” För det är ju så det är, att samma 

läppar, tunga, näshåla och svalg är inblandade i 

både prat och sväljning. Om 

sväljningssvårigheter inte tas på allvar kan det i 

värsta fall leda till undernäring, livshotande 

lunginflammationer eller kvävning. 

17 


Jag träffar en logoped! 

Logopeder jobbar med människor i alla åldrar, 

från små bebisar till 90-åringar. För att ge en bild 

av bredden i logopedyrket följer nedan ett antal 

påhittade personer som kan ha kontakt med 

logoped. 

Pelle är 6 år. Han föddes döv, vilket upptäcktes på 

hörselscreeningen som görs på alla nyfödda barn 

på BB. När han var 10 månader fick han två 

cochleaimplantat inopererade i inneröronen. 

Cochleaimplantaten fångar upp ljudsignaler och 

skickar dem på elektrisk väg in i hjärnan, en slags 

konstgjord hörsel alltså. Logopeden har stöttat 

familjen i hur de kan träna Pelles hörsel och tal 

sedan operationen. 

Mona, 47 år, går i röstbehandling hos logoped för 

att hitta en röstteknik som inte gör henne så hes. 

Röstproblemen började för två år sedan i 

samband med en förkylning. Sedan ett år tillbaka 

är hon sjukskriven från sitt jobb som 

mellanstadielärare eftersom hennes röst inte 

håller. 

Patricia är 13 år. Hon har en grav CP-skada 

sedan födseln och kan inte använda sina armar 

och ben. Hon kan inte prata men vet precis vad 

hon vill säga. Logopeden, som har följt henne i 

många år, har i samarbete med en 

arbetsterapeut tagit fram ett specialanpassat 

sätt för Patricia att kommunicera. Med hjälp av 

sina ögonrörelser kan Patricia peka på 

symbolbilder på en bildkarta. När hon 

”ögonpekar” på symbolen för saft förstår hennes 

personliga assistent direkt att hon vill ha ett glas 

saft. 

Ella är 87 år. För två månader sedan drabbades 

hon av en stroke. Hon är förlamad i höger arm 

och ben och kan inte få ut orden ur munnen, 

fast hon har dem klart för sig i huvudet. Hennes 

anhöriga är förtvivlade. Logopeden gör en 

bedömning av Ellas kommunikationsförmåga 

och informerar anhöriga om stroke och om vad 

man kan göra för att underlätta 

kommunikationen. 

En tvärvetenskaplig utbildning 

Utbildningen till logoped är fyraårig och ges på 

sex universitetsorter i Sverige. När man är 

färdig blir man legitimerad logoped. När jag 

som rådvill gymnasiestudent sökte efter mitt 

framtida yrke i tjocka kataloger, fastnade jag för 

den tvärvetenskapliga blandning av ämnen som 

logopedutbildningen erbjuder: medicin, 

språkvetenskap, psykologi och så förstås 

logopedi – läran om språkstörningar. 

Traditionellt arbetar de flesta logopeder inom 

sjukvården, oftast på sjukhusens 

logopedmottagningar. På senare år har också 

fler och fler kommuner insett värdet av att ha 

logopeder anställda inom förskola och skola. På 

många håll i Sverige finns det också privata 

logopedmottagningar. Logopeder samarbetar 

ofta med andra yrkeskategorier, t.ex. läkare, 

sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psykologer 

och tal- och specialpedagoger i skola/förskola. 

Tankar och myter om flerspråkighet 

Många av SWEA:s medlemmar har säkerligen 

erfarenhet av flerspråkighet på olika sätt. I 

Västvärlden tänker många på flerspråkighet som 

någonting exotiskt, ett undantag från normen. 

Men visste du att majoriteten av jordens 

befolkning talar flera språk? 

Det finns tyvärr många myter kopplade till 

flerspråkighet. En oerhört vanlig sådan är att 

flerspråkiga skulle komma igång senare med sin 

språkutveckling än enspråkiga barn. Som 

logoped har jag flera gånger upplevt 

skadeverkningarna av denna spridda myt. Den 

resulterar nämligen i att flerspråkiga barn med 

språkstörning får stöd och hjälp av logoped och 

andra alldeles för sent. ”Han är ju flerspråkig, så 

vi får ge honom lite mer tid” är därför ett vanligt 

men farligt resonemang. All den forskning som 

jag har tagit del av visar att flerspråkiga barn 

börjar prata i precis samma ålder som 

enspråkiga. Däremot kan flerspråkiga barn, 

precis som enspråkiga, ha en språkstörning eller 

vara sena i sin språkutveckling. 

18 


Har du en språkstörning på tyska? 

Det är viktigt att komma ihåg att en eventuell 

språkstörning drabbar båda (eller alla) ett barns 

språk. Som nyinflyttad svensk i Österrike med 

bristfälliga kunskaper i tyska har man förstås inte en 

språkstörning om man samtidigt behärskar svenska 

perfekt. Som logoped i Sverige gäller det därför att 

inte bara bedöma det svenska språket utan också ta 

reda på hur väl modersmålet behärskas, ofta med 

hjälp av tolk. Det är förstås också så att man inte 

nödvändigtvis behärskar precis samma ord på alla 

sina språk. Till exempel kanske ett skolbarn 

behärskar ”hemmaord” bättre på det språk som 

föräldrarna talar och ”skolord” på det språk som 

talas i skolan. 

Ibland stöter jag på frågan om det kanske vore 

bättre för ett tvåspråkigt barn som har en 

språkstörning att plocka bort modersmålet och 

fokusera enbart på svenskan. Att ta bort ett av ett 

barns språk är oftast helt meningslöst. Barnets 

språkutveckling går då långsamt på ett språk i stället 

för på två. Dessutom berövar man barnet 

möjligheten att prata med släktingar som kanske 

inte behärskar något annat språk. 

Med ovanstående inte sagt att det går av sig självt 

att bevara flerspråkighet. Språk är en färskvara och 

man kan få jobba för att ge barnet tillräcklig språklig 

stimulans på alla sina språk, särskilt på det språk 

som inte talas i det land man bor. 

Böcker, sånger och filmer brukar vara ett bra 

stöd för att hålla ett språk levande. Och så 

förstås gärna lekkamrater som talar samma 

språk. SWEA:s nystartade småbarnsgrupp i 

samarbete med Svenska kyrkan är ett utmärkt 

exempel på hur det kan gå till. 

Finns det då någon maxgräns för hur många 

språk en människa kan lära sig? Nej, någon 

sådan biologisk gräns finns det inte. De barn 

som växer upp i flerspråkiga familjer lär sig så 

många språk som används aktivt i familjen. 

Men de lär sig språken i den utsträckning som 

de används omkring barnet. Det språk de hör 

mest, lär de sig bäst. 

Bli en budbärare 

Nu vet du förhoppningsvis lite mer om vad en 

logoped gör. Om du någon gång hamnar på 

en middag bredvid en makthavare som har 

möjlighet att påverka människors rätt att få 

hjälp med att kunna kommunicera och äta, 

tänk då gärna på att argumentera lite för en 

grupp människor som inte självklart kan föra 

sin egen talan. 

19 


Detta 

språk!!! 

Cissi Jerey 

När jag kom hit, var jag utrustad med diverse språk 

och hade klarat mig ganska bra överallt med dem 

jag kunde. Som SAS-barn lär man sig att klara sig 

på olika språk och en blandning av hand och fot 

språket. Efter en del mer eller mindre språkliga 

malörer (ohrwaschl gick inte hem, alla 

gapskrattade!) satte jag igång att lära mig tyska. 

Det vill säga, det hade ju varit bra om någon hade 

talat om att det INTE var tyska utan dialekt! Det 

blev mest ord på saker som jag behövde eller 

hörde varje dag. Men när jag hade hört två stora 

vuxna karlar gasta till varandra „KYSS“ blev jag 

fundersam. Det fanns mindre barn i familjen och 

man ska akta sig för att döma och lägga sig i men 

sju-åringen kanske inte behövde lära sig detta just 

nu!?! 

Jag frågade maken och han sa ”men de sa ju bara 

hejdå till varandra.” Sedan blev alla uppmanade 

att hjälpa mig igenom hälsningsdjungeln. En dag 

kände jag att jag nog kunde reda ut vem som ska 

hälsas med Grüss Gott och vem med GriasDich. 

Och jag kunde nästan uttala Pfiatdi eller Pfiataich. 

Visserligen flinade barnen lite men det bjöd jag på. 

Så var det besök i hembyn. Den sprillans nya 

svågern skulle vara där och det var ju spännande. 

Han kommer in och ropar (han är bergsbonde högt 

uppe på berget och kan bara skrika) ”Griassenk mit 

anand” Med förtvivlan begrep jag att jag aldrig 

kommer att förstå alla. 

Jag var hos doktorn och han var mycket otrevlig, 

jag hade ingen titel, ingen tyska och ingen make 

med. När han var klar sa han ”Auf Wiedersehen”. 

Revansch tänkte jag och tittade tillbaka och sa 

Glaube ich nicht! Han såg något paff ut, jag lovar! 

Jag har en hel del ordböcker på en hel del 

språk. Jag gillar ordböcker och använder dem 

ofta. Men ibland har jag kastat dem i golvet och 

sagt ord som man inte ska säga. Har någon, 

bortsett från mig, letat efter ord som: hamma, 

kimamoi, gimma, ned, semmi, milli, geeeh, 

oida, hauthin, kaas,dankschee,zeas, opfi, osv. 

Och inte ett endaste ord i mina ordböcker!! 

Och dessa underbara ordspråk! „Har du inte 

alla koppar i skåpet?“ „Är du inte tät i 

päronet?“ „Luktar det?“,“Snurrar du?“ „Allt 

hälften så vilt!“ ( Hast ned alle tassen im 

schrank?, Bist nicht dicht in die birn? Feits? 

Spinnst? Ois hoib so wüd!) 

Mat är gott och kan vara en guldkant i ett 

jobbigt liv. Om man bara visste… Att 

österrikare äter spenat med nötkött och inte 

fisk. Att de aldrig hört talas om ost med 

marmeladmackor och inte har de tänkt ta 

senap till ärtsoppan heller! Fast jag håller med 

svärmor, som nästan svimmade, när sonen 

öste sin vanliga jätte portion ketchup över 

hennes vällagade Rostbraten! 

Sockerkaka med vispgrädde kan man lära sig 

att tycka om. Men hjärnpudding, som jag blev 

serverad på BB, går absolut inte! Oavsett om 

det var nyttigt och det fanns grönsaker till! 

Men semlor, det går åt massor av semlor! Jag 

bakar och grannar, vänner och arbetskamrater 

bara äter och äter! Och tycker att vi svenskar 

vet hur man fastar! Jag har nämligen döpt om 

semlor till Fastenspeise!! 

Svärfar kunde ibland fråga efter en Nudel. Jag 

undrade ibland varför han var så förtjust i 

pasta, såg honom aldrig äta det men det visade 

sig att hans Nudel betydde en kaka (inte tårta). 

Och definitivt inte pasta som han inte tyckte 

om! 

När jag blir stor ska jag skriva en bok. En bok 

med alla ord i, med all information som ingen 

talar om, med etikettförklaringar och 

rangordning. Det blir nog en mycket tjock bok! 

20 


Yttersta Domen 

av Hieronymus Bosch 

Text: Carina Kainz. 

Bilder: Gemäldegalerie der Akademie der bildenden Künste Wien 

En underbar målning som gripit tag i mig 

ordentligt är Hieronymus Bosch’ framställning av 

den Yttersta domen i tavelgalleriet på Wiens 

konstakademin. Det är en triptyk, d.v.s. en 

tredelad altartavla, vars luckor kan öppnas och 

stängas. Programmet med Världens undergång, 

Paradiset och Helvetet är mycket gammalt och 

var en möjlighet att visa människorna varthän 

det bär, om man inte lever efter det kristliga 

budskapet. De icke läs- och skrivkunniga 

kyrkobesökarna kunde under mässan studera 

målningen samt få sig en förmaning: „Passa er 

väldigt noga, för så här illa kan det gå!“ Och att 

de finns mycket att studera, det vill jag lova! Det 

är ett myller av allsköns figurer, skrämmande 

och fantastiska på en gång. 

Den breda mittdelen visar människans syndiga 

leverne på jorden, vilken är hållen i ett dystert 

sken. Ovanför jorden, uppe i himlen tronar 

Christus som domare över världen, sittande på 

regnbågen tillsammans med Apokalypsens 

änglar, de tolv apostlarna, jungfru Maria och 

Johannes Döparen, alla omgivna av Änglakörer. 

Höger lucka framställer Helvetets alla kval. 

Skräckframställningen sparar inte på otäckheter, 

utan gör en djupdykning i de Ondas värld. 

Mörkret behärskar bilden, otroliga monster 

omger de stackars syndarna, skrämmer och 

plågar dem. Den vänstra luckan beskriver Evas 

skapelse, Syndafallet, Fördrivningen ur Paradiset 

och de fallna änglarnas nedstörtande till 

Helvetet. Här härskar fortfarande ljuset, men 

mörkret och dysterheten väntar ju i de två 

föjande framställningarna. 

När luckorna hålls slutna, kan vi se ett vackert 

s.k. grisaille-måleri, vilket visar Sankt Jakob som 

pilgrim, vilket vi utläser av musslan på 

pilgrimshatten, staven och tiggarsäcken. Motsatt 

lucka visar den Helige Bavo, ett viktigt helgon 

och skyddspatron för Flandern, som här delar ut 

gåvor till de fattiga. 

Hieronymus Bosch föddes c:a 1453 i 

s’Hertogenbosch i nuvarande Nord-Brabant i 

Nederländerna och dog även i denna stad år 

1516. Hans minutiöst framställda allegoriska 

bilder finns fördelade på museerna i Europa, 

bl.a. Konsthistorisches Museum i Wien och 

Pradomuseet i Madrid. Framställningarna är 

groteska och satiriska. Bosch har inspirerat 

kommande epokers konstnärer, framför allt 

surrealister och här i Österrike finns det en 

koppling till Schule der phantastischen 

Realismus med företrädare som Ernst Fuchs 

och Arik Brauer. Betraktaren lämnas aldrig 

oberörd av verken som skapats av Hieronymus 

Bosch. Jag föredrar att lyfta på hatten och buga 

djupt! 

SWEA Wien skulle gärna låta medlemmarna få 

ta del av detta ypperliga verk och planerar 

därför ett besök i september månad. För att 

underlätta för våra yrkesverksamma Sweor 

föreslår vår kunniga guide, museimedarbetaren 

magister Claudia Koch, att vi träffas för en 

ingående beskrivning av Yttersta domen en 

veckodag klockan 16.30. Museet har inte 

kvällsöppet, men denna tidpunkt ger fler 

deltagare möjlighet att få sitt lystmäte stillat. 

Efteråt finns det ju också gott om tid att sätta 

oss tillsammans för en gemytlig avrundning på 

ett trevligt ställe i närheten. Vi återkommer 

med närmare detaljer via mail-utskick under 

sommarens lopp. Då blir det lättare att fixera 

tid och datum med vår guide, som ofta måste 

resa å tjänstens vägnar. Meddela gärna ert 

intresse, framför allt Sweor utan 

internetuppkoppling, så tar vi personligen 

kontakt via telefon. 

På nästa sida kan du se målningen. 

21 


©Gemäldegalerie der Akademie der bildenden Künste Wien 

22 


ROBOTAR 

Av Gunilla Vyskovsky 

Bilden på Gunilla är tagen av Ulrike Haidner. 

Robotbilderna kommer tillhör Tekniska 

Museet, Wien. 

På Tekniska Museet i Wien får du undersöka och 

pröva hur allting egentligen hänger ihop. Göra en 

spännande resa från industrins barndom till 

framtidens visioner. I utställningen „Robotar – 

maskin och människa?“ lär du dig hur robotar 

fungerar och får till och med själv göra program 

för dem. 

En historisk överblick visar förutsättningar för 

dagen maskiner och tekniska hjälpmedel. Redan 

på 1700-talet fanns det en mirakulös maskin som 

hjälpte att kopiera handskrivna dokument. Sedan 

början av 1800-talet användes „programmerade“ 

hålkort i Jacquardvävstolen för att maskinellt göra 

orientaliska mönster. Och den teknik som 

anlitades i början av 1900-talet för att 

automatisera telefonförbindelser nyttjades i de 

första experimentella robotarna från 1930- till 

1950-talet. 

Flera av expons robotar ser ut som människor 

eller „tekniska dockor“. Däremot liknar 

industrirobotarna inte alls levande varelser. 

Industrirobotarna består oftast av funktionella 

delar som t.ex. lyfter föremål eller svetsar ihop 

dem. Faktum är att de nu rätt populära 

automaterna för att klippa gräs eller dammsuga, 

helt enkelt bara påminner om maskiner. 

Om vi förflyttar oss endast några år framåt i 

tiden möter vi maskinmänniskor på många 

områden. Robotar hjälper kunder att hitta 

rätt i köpcentret. De mekaniska människorna 

arbetar inom sjukvården eller rengör 

husfassader. Men redan nu kan du på 

visningen navigera robotar med hjälp av 

hålkort eller visuell programmering. Eller 

fövandla dig i en robot med mekaniska 

armar och ben. Installationen „RobotMe!“ 

gör en bild som du sedan får mejla till dina 

vänner. 

Slutligen vinner väl roboten Paro våra 

hjärtan. Sälbabyn ger tröst och är kanske ett 

alternativ för äldre människor som ofta inte 

får ta med sig sällskapsdjur till vårdhemmet. 

Ända till den 14 juli finns robotarna i 

Tekniska museet. Boken „Abenteuer 

Roboter“ har DVD, infos och interaktiva 

lekar. 

23 


RETORIK 

Maria Scharffenberg, präst i Svenska Kyrkan i Wien, introducerar oss i talarkonsten 

Varför? 

Att göra sig förstådd är en sak. Men allt för ofta 

så hamnar vi i situationer där vi finner att vi 

måhända skulle kunna ha gjort oss förstådda, om 

bara någon hade lyssnat.Det handlar om att göra 

sig hörd. Här är retoriken ett verktyg och en hjälp. 

Hur? 

Hur gör jag då för att bli en god talare? För att 

folk skall lyssna? De knep och tips, som jag 

kommer att gå igenom här, är tänkta inför 

situationen att du skall hålla ett föredrag i någon 

form för ett större eller mindre auditorium. Men 

samma knep och tips är tillämpbara även i 

vardagslivet. Du kommer att märka att den 

säkerhet man får av att tala inför folk, så att säga 

spiller över till vardagens situationer och möten. 

Lite grann som när man håller på med yoga. 

Första gångerna är det bara där på passet under 

coachens ledning, som man andas rätt och 

slappnar av ordentligt. Men efter ett antal gånger 

upptäcker du att du kan andas rätt och slappna av 

till och med i busskön. 

Samma sak med retorik. Första gången läggar 

man ner många timmar för ett föredrag. 

Efter lite övning kommer du att upptäcka att du 

automatiskt använder dig av samma knep även i 

det lilla sammanhanget. Notera. Jag är absolut 

inte någon expert. Men 16 år som präst, där jag 

mer eller mindre varje dag står inför människor 

har gett mig viss erfarenhet inom området. 

Att sälja in Jungfrufödsel och en kille som går på 

vattnet till ett gäng 14 åriga konfirmander kräver 

sin retoriker. 

Förberedelser! 

Viktigast av allt inför alla föreläsningar eller 

talarsituationer är: Förberedelser!!!Ett klassiskt 

citat inom retoriken är Winston Churchills ord: Ett 

spontant tal tar tre veckor att förbereda.Ju mer 

du lägger ner på förberedelserna, desto säkrare 

kommer du att känna dig den dag du väl står där 

och skall tala, och desto bättre tal kommer du att 

hålla. 

Nu hoppar jag över sådana saker som att gå 

igenom ditt ämne, disposition osv. utan 

koncentrerar mig mer på de andra frågorna. 

Framförallt det som i klassisk retorik kallas 

actio - framförandet. De där som man ser så 

många föreläsare glömma bort. 

Vilka skall du tala inför? 

En nog så viktig fråga. Jag gjorde en gång 

misstaget att i min lättja hålla samma 

föredrag för två olika grupper. Den ena 

gruppen var ett gäng verkstadsarbetare, det 

andra gänget var en samling företagare. 

Ämnet var etik och moral och jag tänkte att 

det är väl ingen skillnad? Det var det! De 

skarpa frågorna, som hos ena gänget skapade 

debatt och energi, föll hos det andra gänget 

platt till marken. Orden och formuleringarna, 

som hos en grupp tände en glöd, skapade hos 

den andra gruppen en förströdd gäspning. 

Mitt misstag var att inte undersöka Vem som 

skulle sitta i min publik. 

Hur jag formulerar mig, hur jag presenterar 

mitt ämne, är beroende av vem som står 

framför mig. Så, vem skall du tala inför? Var 

ligger deras intressen? Vad är deras ”språk”? 

Tredje gången jag skulle hålla samma 

föredrag om etik och moral befann jag mig 

uppe i Piteå med ett gäng skogsarbetare. 

Istället för min vanliga inledning började jag 

den gången med att prata om älgjakt. Det 

blev en väldigt lång och intressant diskussion 

om etik och moral. 

Varför är du inbjuden som talare? 

Är jag där som del i en serie? Som motsats till 

andra talare? Som ”utfyllnad” (Jodå, det 

märks när arrangören skrapat längst ner i 

adresslådan.) Dvs vad är syftet med mitt 

föredrag? Notera här att ditt syfte och 

arrangörens syfte kanske inte alltid 

överensstämmer. 

24 


Tekniken! 

En detalj som många föredragshållare missar 

är de rent tekniska. Hur ser rummet ut? Är 

det en liten sal där folk sitter nära eller en 

stor aula? Påverkar faktiskt hur jag senare 

framför mitt föredrag. Vad finns det för 

tekniska hjälpmedel? Och här måste jag få 

göra en liten utvikning och uppmaning. 

Förbered tekniken innan föredraget börjar. 

Hur många timmar av våra liv har inte gått åt 

till att sitta på en konferens eller liknande, 

tittandes på hur föredragshållare samt någon 

självutnämnd expert alternativt ditkallad 

vaktmästare försöker få dator och projektor 

att samarbeta. Man kan få intressanta 

inblickar i föredragshållarens privatliv när 

man ser hen bläddra igenom ett antal olika 

filer innan den rätta hittas. Titlar som ”Betty 

på stranden” sätter onekligen igång fantasin, 

när man vet att föredragshållarens fru heter 

Siv… 

Tips: Om möjligt se till att tekniken är 

genomgången Innan föredraget skall börja. 

Man kan ställa in kommunikationen mellan 

dator och projektor så att bilden bara visas på 

dataskärmen fram till dess att du hittat rätt fil. 

Att rekommendera, om du inte vill visa upp 

din fantastiska bakgrundsbild på dig själv i 

bikini på strand i Thailand. Jodå, har fått titta 

på en sådan bild i ca 5 min före ett föredrag 

en gång. Är säker på att ALLA i publiken inte 

hörde ett ord av vad föredragshållerskan sa 

de första 10 min utan bara tänkte på bilden 

av henne i bikini. 

Ett litet insidertips. På de flesta datorer kan 

man, när man satt igång sitt 

Powerpointföredrag trycka på tangenten ”b” 

Då stannar föredraget och skärmen blir svart. 

Du sätter den på paus helt enkelt. När det 

sedan är dags för dig att hålla ditt föredrag, är 

det bara att trycka på samma tangent ”b” och 

skärmen går igång igen. Små enkla knep, som 

ger ett proffsigt intryck och som samtidigt gör 

dig mindre stressad. Skall du använda 

tekniska hjälpmedel i ditt föredrag, lägg några 

timmar på att lära dig alla småknep. Det är 

värt det! 

Men hur är du klädd människa? 

Vad vi än tycker och tänker om det hela så 

kvarstår faktum: Du blir bedömd efter din 

klädsel. Som kvinna kanske ännu mer. Det 

är alltså värt att lägga en tanke eller två på 

hur jag är klädd. Är det nu så att du 

kommer att stå på en scen i en aula eller 

liknande, ta då inte kortaste kjolen. I och 

för sig kommer du troligen att ha den 

odelade uppmärksamheten från herrarna 

på första raden, men de kommer inte att 

höra vad du har sagt. Likaså om du skall 

sitta i ett samtal i någon form, dialog eller 

panel eller liknande på scen. 

Manus! En liten anteckning om 

anteckningar. 

Här finns det olika skolor. Skall man skriva 

ner hela sitt föredrag ordagrant och läsa 

innantill, eller skall man skriva några stolpar 

som man sedan pratar utifrån? Personligen 

börjar jag alltid med att skriva ner hela 

föredraget, ord för ord. Sedan 

sammanfattar jag i korta anteckningar, som 

jag tillslut krympt ner till korta stolpar, helst 

bara ett eller två ord. Det är dessa 

minnesord jag sedan lägger i min 

Powerpoint. Vilket innebär att det ser ut 

som jag pratar direkt ur hjärtat. Men i 

själva verket kan alla läsa mina 

minnesanteckningar. (nu får ni då lova att 

inte avslöja denna min hemlighet…) 

Öva, öva, öva! 

Ju fler gånger du övar igenom det du skall 

säga, ju säkrare kommer du att bli. Spela 

gärna in det hela. Ja, det är hysteriskt höga 

pinsamhetspoäng första gången man ser 

sig själv hålla ett föredrag eller tal. Men ack 

så nyttigt. Titta på det, utan ljud! Hur står 

du? Vart tittar du? Öva framför spegel och 

familj tills du känner att du har föredraget 

eller talet ”i kroppen”. 

25 


Du kommer nu också att upptäcka att det till 

slut räcker med ett minnesord, några korta 

anteckningar, för att du skall komma ihåg den 

där bra formuleringen. Jag vill återigen ta bilden 

av yoga-passet. Första gången du skall hålla ett 

större föredrag eller tal, så kommer du behöva 

öva ganska mycket. 

Men ju oftare du gör detta, desto snabbare 

kommer det att gå. Men fortfarande efter 16 år, 

övar jag, prövar formuleringar, smakar på orden. 

Nåväl. Nu står du där. Du har full koll på hur 

rummet ser ut, vilka som sitter där framför dig, 

varför du är inbjuden. Tekniken är i ordning, och 

du kan ditt föredrag utan och innan.Det är dags! 

Be inte om ursäkt, utan ta rummet! 

Minns fortfarande med en rysning av obehag 

hur en föredragshållerska som är inbjuden för 

att tala om retorik(!), börjar med att fnittra lite 

och säga ”oj, jag blir ju lite nervös när det är så 

många duktiga karlar här.” Med dessa små ord 

och lilla fnitter hade hon fullständigt slagit 

undan benen på sig själv och effektivt gjort att 

ingen i rummet tog henne på allvar. Kom ihåg: 

Du är inbjuden som expert, oavsett kunskapen i 

rummet! Be inte om ursäkt, vare sig i ord eller 

kroppsspråk. 

Jo, jag vet. Är hur nervöst som helst. Men det 

finns några små knep. Tala till den längst bort. 

Är ett enkelt knep som gör att du automatiskt 

har en röststyrka som når genom hela rummet. 

Du lyfter också automatiskt blicken och ser alla. 

Även den, som sitter på första bänk kommer 

känna sig sedd av dig, om du tittar på den längst 

bak. Men om du vänder dig till dem längst fram, 

kommer röstvolymen automatiskt att sjunka och 

de längst bak kommer vare sig höra eller känna 

sig sedda. 

Kronan och Medaljen 

Det finns olika siffror, men alla säger samma sak. 

Det vi sänder ut med vårt kroppsspråk är 

betydligt mer talande och viktigt än det vi säger 

med våra ord. Man brukar ibland tala om 

Kronan och medaljen. Stå som om du hade en 

krona på huvudet och en medalj på bröstet. 

Och glöm inte bort att Le! Nej, det är inte en 

skönhetstävling, men det skapar kontakt. När 

du står där med rak rygg och ler, så ger du 

intryck av att vara lugn och självsäker, vilket 

gör att jag som publik vill lyssna på dig. 

Pilla inte! 

Vi har alla våra små ”ticks” och tricks för oss. 

Saker, som blir tydligare när vi är nervösa, som 

till exempel i en talarsituation. Den manlige 

föredragshållaren som hela föredraget hade 

ena handen i byxfickan och pillade med något 

(nycklar??) har jag svårt att glömma. Förvisso 

kommer jag absolut inte ihåg vad han pratade 

om. Men minns att han hade gröna byxor, med 

stora fickor. Alltså, se upp med vad du gör av 

händerna. Här är det väldigt bra, och 

avslöjande, att be någon filma dig när du talar. 

Antingen när du övar hemma, eller i skarpt 

läge. Och det är därför du också skall titta på 

filmen med ljudet avstängt. Då ser du tydligare 

vad du egentligen gör. 

Andas, öva! 

Kom ihåg att Andas!!! Pausen är mycket längre 

i ditt huvud än i åhörarens öron! 

Öva, öva, öva! Spela gärna in! Jo, jag vet att jag 

redan sagt detta. Men det är det absolut 

viktigaste tipset! Är därför värt att upprepa. Att 

hålla föredrag, tal, föreläsningar är lite av ett 

skådespel. Ja, du är troligen nervös första 

gången du skall göra det. Men: Fake it til you 

make it! Du är nervös, men ta på dig rollen, gå 

ut och gör jobbet och du kommer att märka att 

det går! Framför allt: folk är absolut betydligt 

mer förlåtande än vad det känn som första 

gången man står där. 

En liten hemläxa. 

Nästa gång du sitter och lyssnar på någon 

föredragshållare eller liknande. Notera då vad 

du tycker han eller hon gör bra. Vad i 

agerandet fångar dig? Vad stör du dig på? Ta 

en bit i taget. Analysera. Kroppsspråk, 

röstläge, blicken, kommunikationen med 

publiken. Härma det du tycker är bra, se upp 

för det du tycker var dåligt. Och om du någon 

gång i något sammanhang ser mig hålla ett tal 

eller föredrag, får du gärna efteråt komma 

med feedback. 

26 


Appa, zappa, scrolla, googla, boota, zooma, 

scanna, printa, messa, chatta, surfa, 

twittra, blogga 

Av Emelie Laurin 

För ett tag sedan berättade en bekant till mig 

om ett problem som han har haft på senare 

tid med sin nioåriga son, som råkar vara 

väldigt tekniskt intresserad. Problemet består 

i att sonen, som sedan länge har en egen 

mobiltelefon av en mycket nyare och mer 

avancerad typ än pappa, har blivit helt 

överlägsen föräldrarna, skolpersonal och 

jämnåriga i just teknik. 

Min bekant, hans pappa, känner ett visst 

underläge och frustration när han, som har 

använt mobiltelefon i snart tjugo år och varit 

med och sett hur internet tog över världen 

under nittiotalet, måste be nioåringen om 

hjälp när någon app på hans smartphone har 

hängt sig. Och killen, som har både Twitter 

och Facebook och dessutom kan 

programmera dataprogram hyfsat (i alla fall 

för en nioåring), bara suckar, himlar med 

ögonen och tycker pappa är supertöntig. Men 

det är klart att han bistår far med sin expertis 

– killen har ju trots allt själv en I-phone som är 

mycket mer avancerad än pappas. 

Dock ställdes saker och ting på sin spets 

häromveckan, då familjen införskaffade en på 

vad som på engelska kallas för Smart TV. 

Smart-tv, eller hybrid-tv som det också kallas, 

är precis vad det låter som; en smart apparat 

som integrerar internet och traditionell 

digital-tv i en lösning, som gör det lättare för 

människor att välja att streama onlinemedia 

från till exempel utländska tv- och 

radiokanaler eller videoportalen You Tube, 

istället för att titta på program på helt vanliga 

kanaler. 

Smartphone: Mobil som kan användas som 

telefon och liten dator, t.ex. I-Phone. 

App: Kort för ”Applikation”. Program för 

smartphone. 

Twitter: Från engelskans ”kvitter”. Socialt nätverk 

för att göra korta inlägg i realtid. 

Twittra: Göra inlägg på Twitter. 

Strema : Kolla på videoklipp på nätet. 

Youtube: Internetsida för videoklipp. 

Som om det inte redan vore nog med 

digitalboxarna som kom för några år sedan, 

som redan hade en lång rad avancerade 

funktioner utöver vanlig tv. Men 

digitalboxarna används med helt vanlig 

fjärrkontroll. Annat är det med den smarta 

tv:n, som du styr med din telefon – din 

smarta telefon, om du har en. 

Piffen på den här tekniken är nämligen att 

man kan ladda ner ett program till sin 

telefon, som gör att man kan använda den 

som fjärrkontroll. Och det var precis vad den 

hypermoderne nioåringen gjorde också, till 

pappas stora förtret. Nu är det han som har 

makten över tv:n, och ingen vuxen i familjen 

är tekniskt kunnig nog att återställa 

maktbalansen i vardagsrummet. 

Stå ditt kast och se till att bli bättre själv, sa 

jag till min vän, när han frågade mig om råd 

om vad han bör göra. Att ge ett barn som är 

fött på 2000-talet en splitterny telefon var 

dumt till att börja med, särskilt om man inte 

inser att barn idag är betydligt mer insatta, 

snabblärda och framförallt kanske till större 

utsträckning mer självlärda än förut. För 

barn och unga, födda i det här millenniet, är 

allt detta rena självklarheter. Så pass 

självklart att många barn inte förstår 

skillnaden mellan online och offline, som en 

amerikansk studie nyligen visade. Allt och 

alla är ju online hela tiden. 

Det finns liksom inget skäl att försöka 

föreställa sig de olika tillstånden längre. Vi är 

ju alltid uppkopplade, och om inte, så är vår 

vardag och våra dagliga bestyr i allt större 

utsträckning beroende av att den 

uppkopplingen fungerar. 

27 


Men det finns en stor nackdel med all denna 

tekniska bekvämlighet. På ett sätt har den 

förbättrat livet för människan i stort, inte minst i 

utvecklingsländer och diktaturer, där internet och 

möjlighet att göra överföringar snabbt och utan 

höga kostnader kan garantera tillgång till pengar i 

de mest isolerade områden, där det inte finns 

banker. 

Samtidigt utgör möjligheten att ta del och att 

dela med sig, av information i realtid via 

ultrarapid sociala media som till exempel Twitter, 

en viktig grundsten i kampen om demokrati i 

många av världens totalitära regimer. Det såg vi 

inte minst under den arabiska våren, då just 

Twitter blev det centrala instrumentet för att 

förmedla revolutionens budskap. Omvänt har det 

för oss inneburit möjligheten att förse oss själva 

med en mycket mer nyanserad, komplex och 

varierad bild av världshändelser på ett sätt som 

traditionell nyhetsmedia inte har gjort tidigare. 

Men hur sunt är det egentligen att nästan alla 

processer i samhället utgår ifrån internet? Det är 

här den riktiga baksidan av 

informationsteknologin kommer in i bilden. Ju 

mer bekväma och bortskämda vi blir med att leva 

i en digital tidsålder, desto mer sårbara blir vi 

också för så till synes enkla saker som 

kortslutningar, strömavbrott, datavirus och 

hackers. Real- och säkerhetspolitiska hot mot vår 

del av världen är idag primärt inte en fysisk attack 

såsom vi ända tills långt in på 90-talet föreställde 

oss en ryssinvasion, utan är snarare en attack mot 

det system på vilket essentiella 

samhällsfunktioner vilar, såsom bankerna, 

sjukvården och trafiken. 

Och ifråga om ett fysiskt hot, så är terrorattacker 

av globala nätverk mer trolig. Deras förmåga att 

mobilsera sig, få anhängare och att fullfölja sina 

agendor underlättas av en viktig faktor: 

kommunikation via nätet. Internet är ett riktigt 

drivhus för politisk och religiös extremism. 

Men det är också en plattform för det motsatta, 

för glädje, kärlek, frihet och kunskap. Det finns 

ett enormt politiskt och socialt värde i att EU, 

statliga myndigheter, riksdag och regering 

publicerar så mycket material på nätet. 

Nioåringen, som driver sin pappa till vansinne, 

har tydligen själv tagit reda på att man kan göra 

en fjärrkontroll av mobiltelefonen, och själv lärt 

sig att programmera. Genom att surfa på nätet, 

läsa och prova själv. Dessutom har han till och 

med ett eget Twitter-konto, även om man kan 

undra vad en nioåring om möjligt skulle ha att 

twittra om, och vem som skulle kunna vara 

intresserad av det, förutom andra nioåringar. 

Den här nioåringens pappa har själv skaffat ett 

eget konto på Twitter för att kunna hålla lite koll 

på vad sonen skriver och vilka han har kontakt 

med. Med all den enorma frihet som internet för 

med sig, så blir också ansvar, etik och 

uppförande extremt viktiga teman. Tyvärr tas 

det inte alltid på allvar. Det syntes tydligt i den 

så kallade Instagram-skandalen på en 

gymnasieskola i Göteborg tidigare i år, då en tjej 

blev utpekad som slampa och mobbad för sitt 

utseende i samband med att någon laddade upp 

ett antal komprometterande bilder på tjejen. 

Bilderna hade laddats upp från datorer på en 

skola och mobbingkampanjen hade pågått en 

längre tid. Ändå hade ingen ingripit, och när allt 

uppdagades, var det svårt att utröna vem som 

bar det juridiska, och det moraliska, ansvaret: 

skolan, Instagram, internetleverantören, 

föräldrar, eller barnen själva? Vad som är okej 

och inte på nätet är inte helt klart, än mindre 

vem som ska bestämma det, och hur det ska 

kontrolleras. 

Instagram: Socialt nätverk för att ladda upp och 

dela bilder från mobiltelefoner. 

Hacker: Person som otillåtet tar sig in i andras 

datorer och datasystem. SWEA Wien Nr 2/2013 

28

Den senaste tidens debatt i Sverige kring 

nätmobbing av framförallt unga och 

framgångsrika (kända) kvinnor i politiken och 

näringslivet visar också att gränserna för vad 

som är okej och inte på nätet har definierats av 

möjligheten att gömma sig bakom en identitet 

eller en skyddad IP-adress (ett särskilt nummer 

som varje dator som är ansluten till Internet har 

och som kan användas för att spåra trafik). 

Det är samma feghet som präglar mobbingen på 

nätet som i verkliga livet, men i avsaknad av 

adekvata regelverk och relevanta instrument för 

att komma åt det, så förblir frågor kring ansvar, 

stil och hyfs på nätet begränsad till att främst 

gälla huruvida arbetsgivare ska ha rätt att 

kontrollera anställdas Facebook, eller fatta 

avgörande beslut baserade på vad en anställd 

gör på internet privat. Här gäller det att tänka till 

både en och två gånger; en del PR-experter 

menar att en låg profil på nätet är att föredra för 

många jobb, medan andra experter menar att 

det är värre att inte finnas på nätet 

överhuvudtaget, än att finnas där under 

tveksamma former. 

I vissa sammanhang uppmuntras det även till att 

vara lite egensinnig och urspårad. Det anses 

trendigt och trovärdigt. Ett sådant sammanhang 

är den statliga marknadsföringen av Sverige som 

turistland, för vilken myndigheterna Svenska 

Institutet och Visit Sweden är ansvariga. Sedan 

ett år tillbaka har de tillsammans något som 

heter ”Sverigekontot” på Twitter där vanligt folk 

- unga, gamla, hög- och lågutbildade, Sverige- 

och utlandsfödda, fattiga och rika - får turas om 

att sköta om kontot under en veckas tid. 

Poängen med kontot är att visa att Sverige är ett 

liberalt, öppet och mångkulturellt land där alla 

kan göra sin röst hörd. Kontot har fått 

hundratusentals följare och blivit en succé 

världen över, trots att mycket som har skrivits 

har varit helt banalt och ibland rent osmakligt. 

Det här sättet att göra reklam för Sverige har en 

tydlig fördel; den sköter sig själv och kostar 

betydligt mindre än traditionella 

reklamkampanjer med romantiska bilder och 

töntliga slogans. 

Allt detta skapar också nya jobb, företag och 

akademiska ämnen. Varje större företag med 

ett seriöst grepp om internet och 

marknadsföring har idag en eller flera anställda 

som är ansvariga för just sociala medier, och 

som både sköter om företagets olika 

användarkonton och bevakar vad som sägs om 

företaget i olika medier. Det ges mer och mer 

kurser i social media på universiteten. Det dyker 

upp fler och fler företag som bara sysslar med 

digitala medier. Vi vet ju alla att 

papperstidningens framtid är hotad. Om några 

år kanske vi sitter med en läsplatta vid 

frukostbordet, som min kompis nioåriga son gör 

i sin skola, där läsplattor och interaktivt lärande 

är en viktig del av undervisningen. 

Men vad ska hända med svenska språket, med 

denna enorma tillströmning av engelska ord för 

att beskriva att man gör än det ena, än det 

andra. Att twittra något betyder ju ordagrant 

att man kvittrar, men låter inte det lite konstigt i 

digitala sammanhang? Dessutom printar vi 

papper, sms:ar, mailar, scannar, mms:ar, 

facebookar, zappar på tv:n, bloggar, scrollar upp 

och ner på sidor, deletar text, instagrammar 

bilder, paddar, taggar folk på bilder, addar 

vänner, googlar information, croppar bilder, 

reggar oss som användare och gör en hel del 

andra saker som vi beskriver med olika verb på 

tvättäkta svengelska. Jag själv har idag gjort allt 

av ovanstående, men i min digitaliserade hjärna 

känns de här verben mer naturliga än att skriva 

ut, e-posta och att radera. Men så är ju också 

jag ett barn av min tid, som alltid är 

uppkopplad, alltid online. Det gjorde mig därför 

riktigt gott att skriva den här essän på riktig 

svenska, och att få trycka den i en riktig tidning, 

på riktigt papper. 

Tagga: Namnge personer på bilder på t.ex. 

Facebook. Från engelskans ”tag” (märka). 

Padda: Surfa på läsplatta (en stor platt handdator). 

Croppa: Beskära bilder . Från engelskans ”crop” 

(beskära). 

Regga: Registrera medlemskap på internetsidor. 

Googla: Söka på google eller via andra forum. 

Adda: Lägga till vänner på t.ex. Facebook. Från 

engelskans ”add” (lägga till). 

Scrolla: Bläddra upp och ner på hemsidor. Från 

engelskans ”scroll” (rulla). 

29 


En söt avslutning 

Gunilla Schorrs hembakade bullar! 

Kära mammor, mormödrar och 

farmödrar i SWEA Wien! När bakade ni 

bullar till familjen sist? Här är ett enkelt 

recept för oss som bor i Österrike! 

1 ½ paket färsk jäst 

½ l mjölk (ev. laktosfri) 

150 g salt smör (rött paket) 

2 tsk salt 

2 tsk kardemumma 

2 dl socker 

1 ägg 

1 pkt universalmjöl (nästan) 

Släta bullar penslar du bara med ägg. Kanel- 

bullar penslar du och strör lite pärlsocker på! 

Gräddas i 275 ° över- och undervärme i 5 

minuter. OBS! Pröva ugnen! Bullarna som blir 

över fryses in! 

• Smält smöret 

• Smula jästen och lös upp den i lite av den kalla mjölken 

• Häll resten av mjölken i smöret (får ej vara varmare än 37 grader!) och häll degspadet över jästen 

• Tillsatt ägg och salt, socker och kardemumma-blandningen 

• Rör i mjölet långsamt tills det blir en smidig deg. Har Du en Tupperwarebunke med lock? 

Annars ta en plastbunke med lock. Häll degen i bunken, sätt på locket … 

• Fyll diskhon med hett vatten. Sätt ner bunken i det heta vattnet. 

Vänta till det säger „plopp“, då lyfter sig locket, i bästa fall! Gör om denna procedur några gånger pga tid. 

Hos mig „ploppade“ det 3 gånger. 

• Ta upp degen på bakbordet, skär den i 4 delar. Jag använde 1 del till „släta bullar“. 

Resten blev kanelbullar (snäckor). 

• Kavla ut degen, en i sänder, smöra med rumstempererat smör ett tunt lager, strö på socker och 

kanel. 

• Rulla i hop degen och skär i bitar och lägg på plåten, med bakplåtspapper, naturligtvis! 

• Grädda nu plåtarna efter hand. 

• Lägg bullarna på ett galler med torr och ren handduk över och under tills de kallnat. 

Denna procedur tog 2,5 timme inklusive jäsning! 

Lycka till, hälsar Gunilla Schorr och Daniel, bullprovare (bild) 

30 


SWEA International 

Internationell ordförande: 

Margaret Sikkens-Ahlquist 

president@swea.org 

Internationell vice ordförande: 

Ann-Marie Gustafson 

vicepresident@swea.org 

Sekreterare: 

Johanna Fagerlund 

secretary@swea.org 

Skattmästare: 

Johanna Carlander Davis 

treasurer@swea.org 

Fullständiga kontaktuppgifter till hela SWEA 

Internationals styrelse inklusive regionerna 

hittar du på www.swea.org 

Ordspråk på renaste 

kanslisvenska! 

Vilka svenska ordspråk döljer sig bakom dessa 

byråkratiska omskrivningar? 

Ett avsevärt antal diminutiva naturliga 

vattenflöden resulterar i ett betydligt mer 

omfattande sådant. 

En till avsevärd ålder nådd emotionell bindning av 

huvudsakligen erotisk art löper inte under några 

förhållanden någon risk att gradvis omvandlas till 

järnoxid. 

Personer som för annans räkning åstadkommer 

en sig till större eller mindre djup sträckande 

hålighet i markplanet, löper en överhängande risk 

att utsättas för en positionsförändring, vilken 

resulterar i ompositionering i sagda hålighet. 

Samtliga markbaserade transportleder medger 

förflyttning till en omfattande sydeuropeisk 

bebyggelseagglomeration med historiska anor. 

31

här direkt - SWEA International

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?