här direkt - SWEA International

Tillbaka i sadeln!
Av Maria Wembelius
Med vårsolen i ögonen och en fläktande
sydvästvind sitter jag på 1,75m höjd, ständigt
spanande ner mot Schwechatån efter eventuella
faror som en häst - som till största delen av vintern
stått inne i ett stall - skulle kunna tänkas skrämmas
av. Egentligen behöver jag inte spana speciellt noga,
för just en så'n häst är rädd för allt, och tar till flykt
så fort man inte passar sig noga.
Så spaningen är mest för att jag ska vara beredd
innan det väl bär av. Människorna ute på bygden
har vaknat till liv av vårsolen och är ute på språng i
olika skepnader, vilket bildar farliga spöken i varje
buske. En murken träbänk med ett skrattande
pensionärspar. En joggande tjej med ljuslila jacka. En
liten chokladbrun terrier med fladdrande röd
halsduk som söker spår i leran och tasslar i
snårbuskarna.
Som tur är står i alla fall vakttornen övergivna, så
man slipper oroa sig för att bli skadeskjuten av
misstag på grund av likhet med storvilt eller för att
en grön kamouflerad gubbe med kvistar i jakthatten
ska komma utstövlande och skrämma våra hästar i
sken. Vilken härlig dag! Vad jag har saknat friheten
till häst! Här var precis den hästen jag hade letat
efter. Det klickade direkt!
Jag startade min ridkarriär på ett gäng fjordhästar i
utkanten av Örebro under 80-talet. För 15 kronor
fick man rida en liten runda på grusvägarna vid
gamla flygplatsen. Om man hjälpte till att mocka så
fick man rida gratis. Oj, vad vi mockade! Nästa steg
blev naturligtvis ridskolan i Karlslund – Örebro
Fältrittklubb - som är Sveriges största ridskola, där
jag red två gånger i veckan, vilket ändå inte var
tillräckligt.
Jag minns hur dom hade första- och andraskötare på
alla hästar och att det var årslånga köer för att
överhuvudtaget komma in i skötarsystemet och
äntligen få pyssla om sin "egen“ häst. Men det fanns
en som var ledig och det var Elsa, för henne var det
ingen som vågade gå in till. Ok, jag blev sparkad och
biten nästan varje dag (har fortfarande ett bitärr på
armen), men jag hade i alla fall en egen sköthäst,
och då är det sånt man får stå ut med ibland! Alla
ridelever som blev tilldelade Elsa var väldigt lättade
när jag fanns på plats, så att de slapp gå in och sadla
själva.
Som 14-åring lyckades jag äntligen övertala mina
icke hästkunniga föräldrar att skaffa en ponny.
Med de bästa argument (ridning är ju trots allt en
sport!) och noggranna kalkyler över alla
kommande utgifter (skyhöga veterinärkostnader,
som sträckte sig utöver de vanliga vaccinationerna,
hade jag som tur var inte räknat med i kalkylen…)
skred vi till verket och köpte den söta New Forestponnyn
Belina.
Med den rosa/svarta bockstyrade Cresenten
trampade jag efter skolan de 5 kilometerrna till
och från stallet, backe upp och backe ner i
kolmörker, snöstorm, hagel, regn och sol. Sju dagar
i veckan. Flera timmar om dagen ägnade jag åt att
mocka box, sopa gång, rykta ponny, putsa seldon,
rätta foderstater, fixa med stalllådan och
naturligtvis det viktigaste; att rida ut! Mestadels
med 10 reflexer och pannlampa – vi snackar ju
vinter i Sverige! Ridhuset i Karlslund besöktes
endast en gång i veckan då det var
hopplektion. Vad mer kan man önska sig som
hästtokig tjej? Jo, naturligtvis fler hästar!
På den vägen gick det sen med olika ponnisar och
hästar i olika städer och stall med blandade
framgångar inom den klassiska "engelska"
ridkonsten. Såklart att jag även kört kallblodiga
nordsvenska skogshästar lastade med timmer och
ett flertal nervösa travhästar med bomull i öronen
i 45-tempo. Tyvärr kan man ju inte bli jockey med
1,69cm, men inget går väl upp mot den susande
vinden i öronen och tårarna längs kinderna med
korta läder i fullt tempo, så gruset sprutar på en
riktig fullblodsgaloppör.
12
SWEA Wien Nr 2/2013